Ett sökande efter en identitet
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Nigeria
MÄNNISKAN har alltid varit intresserad av sin härstamning. Bibeln själv innehåller en fullständig förteckning över Jesu Kristi förfäder som går tillbaka ända till den förste mannen, Adam. (Luk. 3:23—38) Judarna bevarade som nation släktregistren ytterst noggrant, och det var en av deras stora tragedier att dessa register förstördes, då Jerusalem ödelades av de romerska trupperna år 70 enligt den vanliga tideräkningen.
Judarnas återvändande till Palestina och upprättandet av våra dagars Israel var ett uttryck för behovet av en identitet — i detta fall en nationell identitet. Medan judarnas sökande efter en fast identitet kan ha haft starka politiska övertoner, blir familjer i andra nationer ofta indragna i ett sådant sökande för att kunna framställa krav på arvsegendom, på kunglig härstamning, på härstamning från en berömd historisk person eller för att helt enkelt få veta vilka de är.
Människor i hela världen riktar nu sin uppmärksamhet mot vad som har beskrivits som den ”svarte mannens sökande efter identitet”. Den festival som hölls i Nigeria år 1977, Black and African Festival of Arts and Culture (FESTAC), var ett framträdande uttryck för detta sökande.
Den afrikanska identiteten
FESTAC 77 hölls i Lagos i Nigeria och varade från den 15 januari till den 12 februari. Den var den andra sammankomsten i sitt slag som anordnats i Afrika. Den första hölls i Dakar i Senegal år 1966. FESTAC 77 samlade delegater från alla nationer i Afrika, svarta samhällen i Amerika, Europa och Australien och svarta stater utanför Afrika. Ungefär 17.000 artister, dansare och intellektuella kom från femtiosex länder. Intressant är att representanter från arabstaterna i Nordafrika och för urinvånarna och maorierna i Australasien var närvarande — och alla understödde ”de svarta [och afrikanska] folkens försök att återuppliva sin kultur i syfte att förena sig i en värld av samarbete och kontroversiell diplomati”.
De många uppträdandena vid festivalen inbegrep kulturella och traditionella danser jämte musik och sång, dramer, filmer och litterär presentation av svarta och afrikanska författare. Det förekom utställningar av konst, litteratur och konsthantverk såväl som modeuppvisningar och diskussioner under temat ”Svart civilisation och undervisning”. Den huvudsakliga platsen för dessa begivenheter var den hypermoderna nationalteatern i Lagos. Den färggranna båtregattan drog stora skaror till vattenvägarna i Lagos, där de fick se kanottävlingar och fingerade strider. Och Grand Durbar, en jätteparad som visade upp den imponerande, traditionella ridkonsten hos stammarna i norra Nigeria, förde festivalen till Kaduna, 800 kilometer från Lagos.
Doktor Emiko Atimomo summerade festivalens målsättning och sade: ”Denna målsättning är att Afrika och den svarta världen måste börja rekonstruera sina samhällen för att återuppliva sina förfäders förlorade arvslott, ty genom att göra det kan man lättare uppnå samarbete mellan världens svarta folk och andra samhällen i världen.” Det tillkännagivna målet var att främja större internationellt samförstånd och förståelse mellan raserna, vilket till sist skulle underlätta en ”återgång till ursprunget” för svarta samhällen i främmande länder, vilka kallas ”diasporan”, dvs. ”lever i förskingringen”.
Denna önskan om en ”återgång till ursprunget” kom till uttryck under hela festivalen i dramer, danser, sånger och diskussioner genom att man förkastade och fördömde kolonialismen och hyllade afrikansk kultur och politisk frigörelse. Ett typiskt exempel på detta kunde man se i det musikaliska skådespel som kallades ”Trumman” och som framfördes av truppen från Somalia. Denna föreställning följde den svarte mannens upplevelser från hans skenbart primitiva ostördhet via slavhandel och kolonial underkastelse till hans återvunna oberoende. Denna ”revolt mot europeisk civilisation” ansågs nödvändig på grund av att man gett uttryck åt den övertygelsen att ”tiden och kolonialismen har avskurit det svarta Afrika från dess genuina kultur i det förgångna” och att den ”traditionella kulturen har undergrävts av utländsk religion, utländsk teknologi, utländsk kultur och utländskt styre”.
Av denna orsak vädjade de intellektuella som tog del i diskussionerna om ”det svarta folkets enighet och solidaritet trots ideologiska olikheter och skillnader i fråga om geografiska och historiska förhållanden”. De hävdade att den gemensamma nämnaren för de svarta folkgruppernas öde i världen är deras längtan efter frigörelse, efter att återfå sin kulturella identitet och sin rättmätiga plats i världen. Man rekommenderade därför samarbete inom olika områden, såsom undervisning, statsskick, språk och religion, med en afrikansk inriktning. De svarta folkgrupperna i diasporan gav uttryck åt uppfattningen att Afrika är grunden för deras etniska och kulturella identitet och att det därför är kring Afrika de ämnar återuppbygga sin enhet.
Erkända hinder
Medan man förordade att swahili skulle antas som Afrikas lingua franca, att det skulle ske ett återupplivande av afrikansk traditionell religion och kultur och att afrikansk socialism skulle antas som politisk ideologi, var det somliga som insåg behovet av försiktighet. Doktor Opeyemi Ola sade i sin analys av FESTAC att ”vissa sidor hos den traditionella kulturen inte är förtjänta att bevaras eller återupplivas ... eftersom de antingen är negativa eller föråldrade”. Han förespråkade afrikansk teknologi för att ”det svarta Afrika snabbt skulle föras in i den moderna nutiden och den ultramoderna framtiden”. Därför rekommenderade dr Ola upprättandet av ett panafrikanskt universitet för vetenskap och teknologi.
Doktor Ola varnade vidare för att ”även om FESTAC i dag kan föras upp på listan över triumfer, kan politikerna avfärda och motarbeta den i morgon”. Det var kanske därför han senare skrev att somliga av ledarna i ”sina mini-nationer har varit grymmare och falskare mot den svarte mannen under sitt styre än de vita kolonialhärskarna”! Sådana ledare anses stå mellan det svarta Afrika och omdaningen.
Det oaktat ansåg nationerna och samhällsgrupperna vid FESTAC att de hade skapat en grundval för befästande av afrikansk kultur som en världskultur för att åstadkomma framsteg mot en civilisation, som kunde mäta sig med den som existerar i de redan utvecklade nationerna.
Olösta problem
Den moderna civilisationen som helhet betraktad har emellertid inte avlägsnat den sociala, kulturella och politiska spänning som råder bland människorna. Den har snarare ökat och accentuerat den. Civilisationens teknologi har i själva verket till stor del styrts på ett negativt sätt, i tillverkning och spridning av raffinerade anfalls- och försvarsvapen. Vidare har sammanbrottet i de mänskliga relationerna blivit kritiskt med en ökning av brott, omoraliskhet och narkotikabruk såväl som en försvagning av familjestrukturen. I själva verket betraktas vissa former av den ökande brottsligheten i utvecklade länder som den moderna civilisationens arv.
Nigerianska journalister talar nu om sitt land som en ”nation som hotas inifrån”. De klagar över ökningen av våldsbrotten bland medborgare, för vilka ”okränkbarhet till egendom och person är ett betydelselöst begrepp”. Trots de stora penningsummor som lagts ner på att modernisera städerna och bygga motorvägar, lever invånarna i fruktan för att bli offer för våldsbrott. Inte ens offentliga avrättningar av beväpnade rånare har utgjort något fullständigt effektivt avskräckningsmedel mot sådant våld.
När skribenter gör en återblick på den sociala situation som var rådande i Nigeria före kolonialtiden och införandet av den moderna civilisationen, hänvisar de till denna som den tid då ”det dagliga livet var mera präglat av lugn och ro. ... Föräldrar, barn och i själva verket hela den omfattande familjen ... var väl medvetna om sitt medborgerliga ansvar och sina familjeförpliktelser. Det fanns färre poliser och färre fångar.”
Den oroväckande förändringen mot ett moraliskt sammanbrott har till stor del betraktats som ett ekonomiskt problem. Tilltagande korruption och oärlighet bland dem som skrytsamt briljerar med sin rikedom väcker avund och girighet hos andra, som börjar mena att de också måste vara oärliga för att skaffa sig rikedomar och många ägodelar som den moderna civilisationen erbjuder. Det materialistiska synsättet kommer vidare till uttryck i den ”nya moralen” med dess åtföljande promiskuitet som hotar familjeanordningen i flertalet länder och har gjort veneriska sjukdomar till en omfattande farsot. I Nigeria har somliga kallat gonorré för ”herrarnas sjukdom”, eftersom det förefaller dem som om promiskuitet förekommer mer bland de rika och intellektuella, som är mest påverkade av det sociala beteendet och den moderna civilisationens materialistiska filosofi. Det är inte förvånande att gonorré och syfilis ökar i detta land.
Är en ”återgång till ursprunget” lösningen?
Naturligtvis står världen i allmänhet inför enorma sociala och politiska problem såväl som rasproblem, hälsoproblem och andra svårigheter. Vad bör därför nationer och enskilda individer göra? Är det önskvärt att avvara moderna vetenskapliga hjälpmedel och arbetsbesparande uppfinningar genom en ”återgång till ursprunget”, det som var rådande för hundratals år sedan, då dessa ting saknades, livet bjöd på större svårigheter och hälsoriskerna kan ha varit mycket vanligare?
Skulle det inte vara bättre att återgå till det ursprung som Jehova Gud gav människosläktet? Gud gav människan en fullkomlig start och utsikten till evigt liv i ett jordiskt paradis. Och det viktigaste av allt — den första människan, Adam, var ”son av Gud”. (Luk. 3:38; 1 Mos. 1:26—28; 2:7—15) Men eftersom Adam valde att synda, förlorade han sin ställning som en son av Gud och efterlämnade synd och död till sina avkomlingar. (Rom. 5:12) Bara genom att tillägna sig gagnet av Jesu Kristi lösenoffer kan en människa åter få utsikten till varaktigt liv i ett återställt paradis här på jorden. (Joh. 3:16; 17:3; Luk. 23:43) Vilken ”återgång till ursprunget” kommer inte detta att bli!
Snart kommer en ny civilisation att upprättas på denna jord under Guds himmelska rikes styre. Människan skall då få fullständiga möjligheter att använda sina intellektuella förmågor på olika verksamhetsfält. Men detta kommer att innebära mer än en ny civilisation. Det kommer att innebära en sann ”återgång till ursprunget”, eftersom lydiga människor skall bli verkliga barn av Gud. ”Skapelsen”, skrev den kristne aposteln Paulus, ”blev ju lagd under fruktlösheten ... på grundval av hoppet att också skapelsen själv skall göras fri från slaveriet under förgängelsen och ha Guds barns härliga frihet.” — Rom. 8:20, 21.
[Bild på sidan 14]
2nd World Black and African Festival of arts and Culture