Vad kan hända vid strömavbrott?

DEN 13 juli 1977 var en mycket varm och fuktig dag i New York. Omkring klockan halv tio på kvällen sjöng man den avslutande sången i en Rikets sal i den sydöstra delen av Brooklyn. Plötsligt slocknade ljuset, luftkonditioneringssystemet slutade att fungera, och reservbelysningen tändes.

”Det är strömavbrott”, sade den äldstebroder som var ordförande vid tillfället. ”Det är en varm kväll med många luftkonditioneringssystem och fläktar i gång. Ni behöver inte bli oroliga. Reservbelysningen gör det möjligt för er att se tillräckligt för att kunna ta med er era tillhörigheter och lämna Rikets sal.”

Eftersom de som var närvarande bodde i ett jämförelsevis lugnt bostadsområde i Brooklyn, blev de inte särskilt oroade över vad som hade hänt. Sedan mötet avslutats med bön, samtalade man vänligt med varandra en liten stund. Sedan bestämde sig somliga för att undersöka hur situationen var utomhus. De blev förvånade när de såg att de kringliggande kvarteren också hade försänkts i mörker. De flesta som var närvarande trodde emellertid att strömavbrottet var lokalt.

Anordningar gjordes för att skjutsa hem alla som var på Rikets sal. En bilburen grupp, som bestod av två gifta par och en ung man, hade elva kilometer att åka genom Brooklyn. De tog med sig en annan medlem i församlingen, en kvinna som bodde i närheten, och åkte så i väg utan dröjsmål. Det var inte särskilt många fordon i rörelse på gatorna, och frånvaron av trafikljus beredde inte något större problem. Efter att ha släppt av kvinnan vid hennes bostad åkte de vidare på en livligt trafikerad huvudgata i riktning mot närmaste genomfartsled. Vid gatukorsningarna blev det trafikstockning, och det tycktes inte finnas något större hopp om att komma vidare. Några unga män, som insåg det besvärliga i situationen, tog risken att stiga ur sina bilar och började dirigera trafiken med ficklampor. Genom deras berömvärda insats kunde många nå genomfartsleden utan svårighet.

Det var otvivelaktigt en lättnad för den här gruppen på fem personer att vara på hemväg. Kvinnorna, som inte bodde i New York när den senaste stora mörkläggningen inträffade år 1965, började samtala om hur spännande det var att uppleva ett strömavbrott. Den unge mannen påpekade emellertid något som stämde dem till eftertanke: ”Det är mycket farligt. Tänk på de människor som kan bli sittande i tunnelbanor och hissar. Jag undrar hur det går för andra som haft möten i kväll. Jag hoppas verkligen att det går bra för dem.” Medan de åkte vidare började det stå klart för dem att hela staden hade försänkts i totalt mörker. Det var bara på enstaka platser man kunde se tända lampor i kvarter med egen kraftförsörjning.

Plundrare och polisen

Vad var det då egentligen som hände i mörkret? Att döma av det som hände den 9 november 1965, då det inträffade en mycket omfattande mörkläggning i New York, kunde man kanske ha dragit den slutsatsen att det inte skulle finnas någon större anledning att oroa sig för eventuella överträdelser av lag och ordning. I själva verket hade det förekommit färre arresteringar under den dagen år 1965 än under jämförbara dagar tidigare år.

Onsdagen den 13 juli 1977 blev annorlunda. Det var en varm kväll, och många människor befann sig på gatorna. Så var det framför allt i de förslummade delarna av staden. Vad skulle människorna som bodde där och andra göra i skydd av mörkret — skulle de ta tillfället i akt att hjälpa andra, eller skulle de förse sig själva med sådant som inte tillhörde dem?

Svaret kom nästan genast. En polisman befann sig på sitt reguljära pass i sydöstra Brooklyn, då det kom en varning i polisradion om att ett strömavbrott väntades. Strax därpå slocknade all belysning. Inom en minut hörde han i polisradion att plundringar hade börjat.

Denna natt var polismännen ofta i stort numerärt underläge i jämförelse med folkskarorna och kunde inte göra mycket annat än skingra dessa och rädda en del av bytet. De löpte också risk att träffas av flaskor, stenar, tegelstenar och kulor från krypskyttar. Lyckligtvis dödades ingen polis, fastän hundratals polismän skadades.

Plundringarna upphörde inte ens när det började dagas. Medan poliser vaktade butiker som hade haft inbrott var plundrare i färd med att sälja föremål som de stulit under natten.

Ett ögonvittne till plundringarna på Manhattan berättar vad han såg från ett fönster på elfte våningen: ”Det myllrade av människor på gatorna — män, kvinnor och barn. Det såg ut som om det var ett massmöte eller en match i någon bollsport. Överallt gjordes det inbrott i affärerna. En man med bil fick hjälp av ett antal ynglingar att lasta den med stöldgods. Andra staplade upp föremål på trottoarerna. Så snart en polisbil närmade sig skingrades människorna. Det mesta polisen kunde göra var att beslagta plundringsgods som hade staplats upp på trottoarerna.”

Rapporterna från andra områden var av ungefär samma art. Med hjälp av kedjor, bräckjärn och råstyrka, och med personbilar, lastbilar eller skåpbilar som kraftkälla, ryckte plundrarna bort skyddsluckor. Rutorna krossades ofta med hjälp av soptunnor av metall, som man tog från trottoarerna. Sedan invaderades butikerna. Egendomligt nog betraktade somliga av plundrarna sig själva som helt respektabla. En kvinna från Bronx sade: ”Vi uppträdde inte som djur här, förstår ni. Var och en inväntade sin tur att klättra in genom glasskärvorna, och ingen trängde sig på eller försökte komma före.” Ibland blev det emellertid slagsmål mellan plundrare, när det gällde stulna föremål. Åtskilliga butiker stacks i brand sedan de länsats på sitt innehåll.

Uppskattningsvis plundrades 2.000 butiker. De totala förlusterna beräknades till en början överstiga en milliard dollar. Från en bilutställningshall i Bronx stals femtio bilar till ett värde av 250.000 dollar. Inom ett dygn efter mörkläggningens slut hade trettio av dessa bilar återfunnits. Samtliga var så skadade att de inte gick att reparera. Ofta förstörde plundrarna sådant som de inte kunde bära med sig. Som en följd av deras vilda framfart började delar av de förslummade kvarteren att likna krigsskådeplatser.

Polisen arresterade knappt 3.000 personer för plundring. Från en urvalsgrupp på 300 missdådare framkom det att 70 procent av dessa hade varit arresterade förut. Tusentals plundrare klarade sig emellertid och skröt oblygt över vad de hade tillgripit. Bland dessa fanns det sådana som hade välbetalda arbeten. När en man återvände till sitt arbete på fredagen, visade han med stolthet för en arbetskamrat en lång lista på föremål som han skaffat sig genom plundring. Han hade i själva verket stulit så mycket att han talade om att ge bort föremål till sådana som var i behov av dem. Följande ord, som en yngling yttrade till en butiksinnehavare, som betraktade sin förstörda affär, utgör en sammanfattning av många plundrares inställning: ”Det här är vår jul.”

Ett jäktigt dygn för brandkåren

Mordbrand, i förening med tillbud som orsakades av mörkläggningen, medförde en överväldigande arbetsbörda för brandkårspersonalen. Följande korta redogörelse, som en av dem avgav, är betecknande för vad som hände:

”Jag begav mig till mitt arbete vid midnatt. En man som led av emfysem måste få ström från vår generator för att driva sin andningsapparat. När denna uppgift var fullbordad, gjorde vi en utryckning efter ett anrop från distriktet Brownsville i Brooklyn. Gatorna var så fullpackade med folk att det såg ut som Times Square på nyårsafton. Jag trodde att vi hade ditkallats för att skingra folkmassan, men så var det inte. Det var en affär som brann. Jag förbrukade tre behållare med luft för att kunna gå ut och in i byggnaden.

Just då denna eldsvåda var under kontroll hade det börjat brinna i två intilliggande sexvåningshus med hyreslägenheter. Sedan vi deltagit i att släcka denna eldsvåda, åkte vi med vår brandbil mot brandstationen. Vi hade inte ens kört en fjärdedel av sträckan, när vi blev kallade att hjälpa till med att bekämpa en eldsvåda som flammat upp på nytt. Fem brandbilar befann sig redan på plats, och nu blev det sex med vår bil. Vid det här laget var klockan sex på morgonen.

Två timmar senare gjorde vi utryckning efter anrop om hjälp från den emfysempatient vi hade hjälpt förut. Vi använde vår generator till att driva hans andningsapparat. Sedan fördes mannen till ett sjukhus.

Ännu en gång ställde vi färden mot Brownsville. Brandbilarna hade organiserats i lag. De stod alla uppradade på gatan, beredda att ge sig i väg till någon eldsvåda. Ingen av brandbilarna, som utgjorde dessa lag, behövde göra någon utryckning på falskt alarm.

Vi åkte för att släcka en eldsvåda i en plundrad affär på Broadway i Brooklyn. Det var nödvändigt att hugga upp ett hål i golvet för att komma ner i källaren. Efter en och en halv timmes bekämpande av denna eldsvåda körde vi tillbaka till ledet av brandbilar, där vi väntade tills det blev dags att köra till nästa. Vid platsen för nästa eldsvåda var gatan full av kartonger från ett brinnande varumagasin, och folk var i färd med att genomdränka dem med vatten.

Omkring klockan ett på eftermiddagen befann vi oss framför ett annat plundrat varumagasin. Denna eldsvåda, som orsakat storlarm, var så intensiv att väggarna rasade femton minuter senare och byggnaden brann ned till grunden. På grund av den oerhörda hettan från lågorna fattade fyra obebodda byggnader på andra sidan gatan eld, vilket också andra angränsande hus gjorde. Vårt tjugoentimmars brandbekämpningspass avslutades på detta ställe.”

Hektisk verksamhet på sjukhusen

De sjukhus som låg i närheten av områden där omfattande plundring förekom var fullt upptagna med att behandla folk med kniv- och skottsår och skärsår från glasskärvor. Ett sjukhus i Brooklyn, vars reservgenerator strejkade, gjorde anordningar för operationer och akutbehandling utomhus. Två generatorer från brandkåren gav ström till ljusstarka strålkastare, som spred så starkt ljus att det gick att behandla de skador som en synbarligen ändlös ström av människor, huvudsakligen i tonåren och tjugoårsåldern, hade ådragit sig. På ett annat sjukhus, där reservströmförsörjningen strejkade, fick läkare och sköterskor sköta andningsaggregat för hand, till dess att de elektriskt drivna respiratorerna åter fungerade. På det hela taget uppehölls sjukhusverksamheten bra med hjälp av reservaggregat för elektrisk ström.

Hur var situationen i tunnelbanor och hissar?

I jämförelse med plundringar och mordbränder var de svårigheter, som förekom i samband med att tunnelbanor drabbades, av förhållandevis underordnad betydelse. Fastän mellan 175 och 200 tåg var i trafik när mörkläggningen inträffade, var det bara sju av dessa som blev stående under flera timmar mellan olika stationer. Svårigheterna med stillastående tåg begränsades avsevärt tack vare en erfaren man vid tågledningscentralen. Han lade märke till störningar i elförsörjningen före mörkläggningen och beordrade alla tåg att gå till närmaste station.

Bland de passagerare som drabbades fanns en kvinna som kom i barnsnöd. Henne bar man först ut ur tåget. Sedan hjälpte polisen de andra passagerarna att komma ut. Enligt rapporterna blev ingen skadad; inte heller förekom det någon panik i samband med de åtgärder som vidtogs för att tömma detta och andra tunnelbanetåg.

Somliga passagerare, som stod och väntade på tunnelbanetåg, var inte ens medvetna om att det hade blivit ett strömavbrott. En ung man berättar hur han upplevde situationen: ”I samma ögonblick som avbrottet inträffade tändes reservbelysningen på stationen, vilket gjorde att den dramatiska händelsen knappt blev märkbar för mig. Efter att ha väntat i trettio minuter på ett tåg insåg jag slutligen att det var något fel och begav mig i väg mot utgången. Ju närmare jag kom gatan, desto fler rop och skrik kunde jag höra. Jag såg poliser och lågor och människor som samsades om att utnyttja ljusskenet från stearinljus. ’Det är en blixt som har stoppat en kraftstation’, skrek en korpulent man med snaggat hår och T-shirt till någon av de många människor som passerade förbi och ville veta vad som hade hänt.”

Antalet personer som blev fast i hissar var förvånansvärt lågt. Ofta kom räddningen inom långt mindre än en timme. Somliga blev förstås fast på många våningars höjd. Omkring 500 personer var i färd med att inta sin måltid i restaurangen på 107:e våningen i World Trade Center, när ljuset försvann. De avslutade sin måltid i skenet av stearinljus och kunde ta sig ner till markplanet i en reservströmsdriven underhållshiss. De trettiofem personerna på utsiktsvåningen i Empire State Building hade det emellertid inte fullt så bekvämt. Sedan de ätit frukost begav sig hälften av dem ner via trappan från den 86:e våningen och nådde slutligen markplanet. De som stannade kvar fick vänta tills hissarna kunde manövreras på nytt på torsdagseftermiddagen.

Andra som missbrukade situationen

Plundrare var inte de enda som utnyttjade situationen. När restaurangerna försänktes i mörker, skyndade sig många matgäster i väg utan att betala notan. Många människor, som befann sig i affärer under mörkläggningen, blev butikssnattare; de rev åt sig vad de kunde få tag på inom räckhåll. Det fanns också de som begärde omåttliga priser för vanliga varor. I en del av stadsdelen Queens begärdes det otroliga priset tre dollar för en burk kallt öl eller en läskedryck.

Ljuspunkter i mörkret

Det var dock långt ifrån alla som gav efter för frestelsen att själviskt dra nytta av nödsituationen. En butiksinnehavare i Brooklyn Heights, som fick förslaget att hon kunde göra sig förtjänster på att sälja stearinljus till högre pris, vägrade lyssna på detta förslag. Ljusen kostade femtio cent före strömavbrottet, och hon fortsatte att sälja dem till detta pris.

En kvinna, som fick veta att fem unga män skulle åka från Bronx till samma område i Brooklyn som hon, erbjöd sig frivilligt att betala taxi för dem alla. Detta gjorde det möjligt för dem att komma säkert hem.

Somliga medgav till och med att nödsituationen hade lockat fram deras bättre egenskaper. Tre svarta män och fyra män av spanskt ursprung hjälptes åt att öppna dörren till en hiss, som hade stannat mellan två våningar. Man hörde en av dem säga: ”Nu är vi alla vänner, men när vi fått ut de här människorna från hissen, kommer vi att börja förbanna varandra och slåss igen.”

När ett fyrtiofem meter högt pariserhjul i en nöjespark stannade på grund av strömavbrottet, ryckte sexton förbipasserande personer in för att hjälpa till. De drog runt det jättelika hjulet för hand och gjorde det på så sätt möjligt för passagerarna att komma ned.

Män och kvinnor begav sig till polisstationer och uttryckte sin villighet att hjälpa till med att dirigera trafiken, att vara med i säkerhetspatruller och att bistå fotgängare som gått vilse. Andra gjorde tjänst som säkerhetsvakter.

I vissa fall ledde strömavbrottet, som i några delar av staden varade i ett dygn, till att människor fördes närmare varandra. Människor gick ut på gatan och talade med grannar, som de inte hade talat med på åratal. Ett gift par, vars skilsmässa skulle bli slutgiltig inom tre månader, kom till New York för att fira sin kommande skilsmässa och blev fast på trettioåttonde våningen i ett hotell, medan strömavbrottet varade. Detta fick till resultat att de talade ut med varandra. Hur gick det sedan? De bestämde sig för att rädda sitt äktenskap.

Vad skulle du ha gjort?

Det är sant att nödsituationer kan bringa i dagen vad som finns i människors hjärtan. I tidskriften Time för 25 juli 1977 hette det: ”Beteendeforskare i allmänhet tror att ungefär samma slag av tygellöst plundrande skulle kunna bryta ut i nästan vilken som helst annan stad i USA i samband med en liknande kombination av totalt mörker, brännande hetta och undertryckt vrede bland de lägre samhällslagren.” Med stöd av nutida historia kan man säkert säga samma sak om många städer i andra länder. Man kan därför fråga sig själv: Vad skulle jag ha gjort? Skulle jag ha tänkt på andra människors bästa, och skulle jag ha försökt fylla deras behov? Eller skulle jag ha tänkt enbart på min egen och på några få av mina närmaste bekantas välfärd och kanske rusat hem utan att undersöka hur jag skulle ha kunnat hjälpa till i denna nödsituation? Eller ännu värre: Skulle jag ha lagt mig till med andras ägodelar utan att tänka på den skada jag skulle ha åsamkat butiksägare och även mina grannar, som då inte skulle kunna handla i närbelägna butiker, utan skulle tvingas använda allmänna kommunikationsmedel för att kunna få sina dagligvaror?

I själva verket är det så att det inte behövs en nödsituation för att det skall bli uppenbart vad du eller dina grannar skulle göra i en liknande situation. Det som en människa gör varje dag visar om hon är rättskaffens och hederlig eller inte. ”Den som är trogen i det minsta”, säger bibeln, ”är trogen också i mycket, och den som är orättfärdig i det minsta är orättfärdig också i mycket.” (Luk. 16:10) Försöker du att vara trogen i det minsta, så att din närvaro i en nödsituation kommer att vara till välsignelse och inte till förbannelse för andra?