Textframställning ökar farten
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Sydafrika
DET tryckta ordet är en varaktig återgivning av det talade ordet. Därför har det stor betydelse. Det är lätt att förstå att det har blivit en del av vårt levnadssätt. Men hur framställs då detta tryckta ord? Kanske lekte du en gång i tiden med en sats av lösa gummityper, och förutom att du fick lära dig att särskilt se upp med ”b” och ”d”, fick du också en viss uppfattning om vad en typ är och hur bokstavsbilden överförs på papper. Att sätta samman typer är ett så kallat grafiskt yrke. Arbetet benämns sättning. Eftersom de flesta människor bara kommer i kontakt med slutprodukten — den tryckta sidan — är det endast ett fåtal som är medvetna om den dramatiska förändring som har ägt rum på detta område under de allra senaste åren.
Betrakta exempelvis den sida som du just nu läser. Lägg märke till att texten är uppsatt i två spalter. Samtliga rader har exakt samma längd, och bokstäverna står på en gemensam grundlinje. Helhetsintrycket av sidan är en jämngrå ton utan fläckar eller svarta områden. Detta är resultatet av många års kvalitetssträvanden från typografernas sida, vilka har haft som mål att framställa en text som är lättläst utan att vara tröttande eller distraherande för ögat.
Våra dagars metoder står i skarp kontrast till forna dagars omständliga sättningsförfarande. Innan de lösa typerna hade uppfunnits på 1400-talet, var tryckningsprocessen otymplig och primitiv. Skulle man kopiera ett dokument, fick det göras för hand. Man kan bara förundra sig över den minutiösa noggrannheten och troheten mot originalet som kännetecknar de skrivare som framställde sådana bibelhandskrifter som Codex Alexandrinus, Codex Vaticanus och Codex Sinaiticus.
När behovet av många kopior blev alltmer uttalat, utvecklades också principen med lösa bokstavstyper. Denna metod var mera flexibel och praktisk än de svårhanterliga trästockarna, handskurna block som innehöll en hel sida eller en stor del av en sida. De första kända lösa trycktyperna var en uppfinning av en kinesisk alkemist på 1000-talet. Han använde en blandning av lera och lim, som hårdnade när den stelnade. Metoden fick dock inte någon större användning. Uppfinningen av lösa typer, som fick en praktisk användning, tillskrivs i allmänhet tysken Johann Gutenberg omkring år 1450. Boktryckaren kunde nu sätta samman sidorna utan större svårighet från ett förråd av typer. Varje bokstav kunde användas på nytt. Metoden, som kallas handsättning, är långsam men används ännu i dag i viss utsträckning.
Mot slutet av 1800-talet blev det nödvändigt med snabbare och mera ekonomiska sättningsmetoder. En lösning på problemet gav Ottmar Mergenthaler, som utvecklade en helautomatisk maskin som kunde gjuta en sammanhängande rad av bokstäver i metall. Gjutningen sker i mässingsgjutformar, s. k. matriser, och dessa ordnas i rad med hjälp av ett tangentbord som på en skrivmaskin. Under benämningen linotypemaskin (radsättmaskin) hälsades denna uppfinning som det efterlängtade svaret på tryckares och förläggares böner. I dag används vidareutvecklade typer av radsättmaskiner över hela världen. Vakna! är en av alla de publikationer som sätts med denna metod.
Trots att radgjutningsmetoden fyllde det omedelbara behovet, utvecklade man även andra effektiva maskiner. Bland dessa kan nämnas monotypemaskinen. Som namnet säger gjuter denna maskin typer för enstaka tecken och bokstäver. Tryckerierna uppskattar monotypemaskinen därför att den framställer texttyper av högre kvalitet och är särskilt lämpad för komplicerad sättning.
De nämnda stilgjutmaskinerna har den fördelen att de har en förhållandevis enkel konstruktion. Små företag kan hålla sig med en sådan utrustning. Efter användningen smälts stilmetallen ned och kan begagnas på nytt.
På senare år har emellertid ett antal tekniska nyheter fått många tryckerier och förlag att allvarligt skärskåda sina sätteriresurser. Vad för slags nyheter är det fråga om?
För det första har man insett att tryckning med metallsats har en begränsning som beror på den mekaniska konstruktionen. Gjutningen av den smälta stilmetallen kan inte påskyndas utöver en viss gräns. Vidare utgör tyngden och andra fysikaliska egenskaper hos metallen ett hinder som påverkar snabbheten. Eftersom trycktyperna inte är slutprodukten, frågade man sig om de inte skulle kunna undvaras helt och hållet i processen. Skulle man inte kunna trycka på en mera direkt metod? Om man kunde genomföra detta, skulle man inte bara kunna frigöra tryckaren från begränsningarna på grund av de mekaniska påfrestningarna, utan också öppna vägen för honom till att utnyttja andra principer såsom optik, magnetism och elektronik.
På 1950-talet var tiden mogen för en förändring. Begränsningen av hastigheten hos sättningsprocessen gjorde att det var svårt för tryckerierna att möta de ökade kraven. Det var svårt att få tag på erfarna typografer, och strejker inom yrkeskåren förbättrade inte situationen. Samtidigt hade den fotografiska tekniken utvecklats så att det nu var möjligt att etsa plåtar av plast eller metall. Plåtarna kunde böjas runt cylindrarna på vanliga tryckpressar och användas på flera olika sätt.
Tryckeriernas behov av utvidgning medförde också att man måste spara på golvutrymmet. Tusentals ton av stilmetall låstes i stående sats för framtida bruk. I många fall upptog tryckeribyggnaden hela den tillgängliga tomtmarken. Skulle man i stället kunna utvidga inom de existerande gränserna? Problemet tycktes kunna lösas genom att man kombinerade två slag av teknik, nämligen litografisk tryckmetod och fotosättning. Detta skulle vara en naturlig förening, eftersom ingendera fordrar metallsats, och båda metoderna bygger på fotografiska principer.
Därmed släpptes en ström av idéer, patent och maskiner ut i marknaden. En översikt visade att det på våren 1970 fanns tillgång till inte mindre än 80 olika fotosättmaskiner. Man hade anledning att köpa sin utrustning med en viss försiktighet, eftersom nya och bättre modeller producerades med oroväckande regelbundenhet. Hellre än att köpa en maskin som skulle vara föråldrad inom ett par månader valde tryckerierna att se tiden an, samtidigt som man insåg att en förändring måste äga rum till slut. Andrew Bluhm sammanfattar i sin bok Typesetting situationen med följande ord:
”Den tekniska utvecklingen sker nu så snabbt att tryckerier och maskintillverkare är tvingade att utveckla nya metoder och maskiner på samma gång som deras nuvarande utrustning börjar marknadsföras och tillverkas i stor skala. Det är bara alltför ofta man måste konstatera: ’Om den fungerar, är den antik.’”
Trots denna osäkerhet stod det ändå klart att fotosättningstekniken hade framtiden för sig.
Positiva egenskaper hos fotosättningssystemen är att de är både arbets- och tidsbesparande. Enformiga arbetsmoment och rutinmässiga avgöranden sköts av en minidator. Texten skrivs in på ett tangentbord, ofta utan hänsyn till radindelning och avstavning, bara med angivande av teckensnitt och storlek och radlängd. Sättningsdatorn tar nu över och bestämmer automatiskt textens uppdelning på rader och ger de erforderliga impulserna till fotosättmaskinen. Texten måste dock från början skrivas in på ett tangentbord. Ingen fotosättmaskin eller dator kan utföra denna grundläggande funktion, lika litet som dessa maskiner kan motverka ett fel i den text som skrivs på tangentbordet. Människans fingerrörelser är fortfarande den funktion som redan i första skedet bestämmer resultatet.
För att eliminera det dubbelarbete, som det innebär att operatören i allmänhet kopierar ett redan maskinskrivet material, har man utvecklat så kallade optiska läsare (förkortat OCR = Optical Character Recognition). Ett sådant instrument kan ”läsa” text, som är maskinskriven med bokstäver och tecken av ett visst utseende, och översätter den lästa texten till en form som datorn kan matas med — vanligen en hålremsa eller ett magnetband. Detta var input-sidans funktioner. Beträffande fotosättmaskinernas output är hastigheten rent otroligt hög jämförd med linotypemaskinens arbetstakt med dess omkring två tecken per sekund. De mest invecklade fotosättmaskinerna kan teoretiskt göra upp till 10.000 tecken per sekund, och sådana hastigheter som 8.000 per sekund är förhållandevis vanliga. Och dessa maskiner kan till på köpet återge bilder!
På ett tidigare stadium i konkurrensen med metallsats för tryckning användes system med ”radskrivare”, det vill säga texten framställdes liksom med en skrivmaskin genom att en upphöjd bokstavsbild via ett färgband gjorde avtryck på papper. Även om metoden kan vara effektiv, särskilt om den styrs av en dator, är materialförslitningen stor i dessa system, vilket i sin tur har en negativ inverkan på textens kvalitet. Trots detta är metoden allmänt använd för sättning av tidningar och tidskrifter.
Första generationens fotosättmaskiner
Allteftersom tryckeriernas intresse för fotosättningstekniken växte, intensifierades tillverkarnas ansträngningar att utveckla en utrustning som kunde framställa en bokstavsbild effektivt, snabbt och med knivskarp skärpa. De främsta tillverkarna var samma företag som gjorde vanliga sättmaskiner. Flera fotosättmaskiner som liknade de gamla maskinerna för metallsats lanserades med framgång. Dessa brukar benämnas första generationens fotosättmaskiner. I stället för gjutformar och smält stilmetall hade dessa maskiner film och matriser med bilder av bokstäver, siffror och tecken. Sättningsresultatet hade en hög kvalitet, men hastigheten blev inte nämnvärt högre. De flesta modeller styrs direkt från ett tangentbord, och hastigheten är därför begränsad till operatörens arbetstakt. Snabbheten lät ännu vänta på sig.
Andra generationens fotosättmaskiner
Ett utmärkande drag för nästa generation av fotosättmaskiner är att man avlägsnar sig alltmer från mekaniska principer och bygger utrustningen kring elektronisk och optisk teknik. På grund av den höga sättningshastigheten, som kan uppgå till 20—40 tecken per sekund, fordras ett antal fristående inskrivningsenheter (tangentbord) för att producera tillräckligt med textmaterial för att mata sättmaskinen effektivt.
Dessa fotosättmaskiner kan ha mycket varierande uppbyggnad, men i stort sett arbetar de genom att via linser projicera en filmbild av varje enskilt tecken på en film eller på fotografiskt papper.
Oberoende av systemets övriga uppbyggnad utgörs kärnan i systemet av matrisen eller bäraren av teckenbilderna. I ett system, exempelvis, är åtta fullständiga teckensnitt (samtliga bokstäver, siffror och tecken) placerade runt en glasskiva. Medan skivan snurrar med stor hastighet, projicerar ljusblixtar bilder av enskilda bokstäver via ett antal speglar genom ett linssystem, som förstorar bokstäverna till önskad storlek. Varje bokstav kan med de olika linserna i ett revolverobjektiv återges i 16 olika storlekar!
Andra konstruktioner har ljuskällan placerad inuti en trumma med bokstäverna placerade på trummans mantelyta. När trumman roterar, kastas ljusstrålar genom bokstäverna på trumväggarna och vidare genom linser. Ett supersnabbt system är uppbyggt som en honungskaka i en bikupa. Varje bokstav i sin egen lilla cell har en egen oberoende ljuskälla. Mekaniska rörelser är här minimala. Fördelen med optiska system är att fotografiska bilder av bokstäver inte utsätts för slitage på samma sätt som matriser i en metallgjutmaskin. Ytterligare ett framsteg har kunnat göras i och med att man infört mera anpassbara minidatorer. I stället för att använda ett datorsystem med ett begränsat antal funktioner kan datorns kapacitet nu utnyttjas i en mångfald kombinationer bara genom att man kör ett enkelt program genom dess minne.
På så sätt kan en dator med liten kapacitet utnyttjas maximalt. Vidare kan operatörens inskrivningsarbete reduceras genom att rutinmässiga instruktioner lagras i datorns minne, liksom även ord, fraser och hela textavsnitt som repeteras i den text som skall tryckas.
Tredje generationens fotosättmaskiner
För stora anläggningar har en tredje generation av fotosättmaskiner utvecklats. De hänförs till denna grupp därför att de nästan helt saknar mekaniska arbetsmoment. Till skillnad från den andra generationens maskiner, som har bokstavsbilderna på ett galler eller en roterande skiva eller trumma, finns alla tecken lagrade i form av koder i datorns minne. Systemet ger samtidigt tillgång till tusentals olika tecken och detta med otroliga hastigheter. Informationen kan tas fram och omvandlas till en synlig bokstavsbild på ett bildrör eller en bildskärm, där den fotograferas. Genom elektroniska manipulationer kan bokstäverna förstoras, göras bredare eller smalare, ja, till och med lutas till ett slags kursiv stil!
Man kan fråga sig om tryckerier och förlag har fått alla de fördelar man sökte. Och man konstaterar att utvecklingen åstadkommit mycket. Förutom att sättningskapaciteten ökat, har 40—50 procent av lokalutrymmena kunnat frigöras. Tonvis av stående sats har skaffats bort, och den nya utrustningen väger 10—12 procent av vad motsvarande maskiner för metallsättning väger. Sätterilokalen har också ändrat karaktär. En mörk atmosfär har bytts ut mot en kontorsliknande miljö som är relativt bullerfri.
Å andra sidan har kostnaderna för denna utveckling varit avsevärda. Fotosättmaskinen kräver underhåll. Material- och utrustningskostnader skjuter i höjden i takt med ökningen av sättningskapaciteten. Ett maskinhaveri med datoriserad utrustning kan bli katastrofalt. I motsats till vad som är fallet med radgjutmaskiner, som oftast kan underhållas av tryckeriets egen personal, måste det vara specialister även för att klara av småfel. För att undvika driftstopp har många tryckerier funnit för gott att investera i reservutrustning. Med tanke på hur snabbt dessa maskiner blir föråldrade har det därigenom skapats en överkapacitet på ett område där denna är minst önskvärd. Många företag resonerar som så att man måste acceptera situationen för att ha en chans i kapplöpningen.
Det är trycket från marknaden som har tvingat fram många av dessa framsteg inom fotosättningstekniken. Men man utnyttjar redan tidigare kända naturlagar och principer. Ljus, magnetism och minnen med hög kapacitet finns i hela skapelsen. Människan kan bara kopiera och tillämpa sådana principer som Skaparen själv har fastställt.
[Diagram på sidan 7]
(För formaterad text, se publikationen)
Ljuskälla
Matris för bokstavsbild
Linssystem
Film eller fotografiskt papper