Jade — kungarnas sten

I MÅNGA språk kommer benämningen på jade från ordet för den gröna färgen, men i rent tillstånd har jade vit färg. Spår av orenheter ger varianter i alla regnbågens färger med nyanser i rött, gult, malvafärg, brunt, svart och i sällsynta fall blått. Man talar vanligtvis om den som ”den kinesiska stenen”, men det finns inga bevis för att man någonsin bedrivit jadebrytning i Kina.

Den värdefullaste jaden i dag, kallad ”imperialjade”, var känd bara för Kinas sista dynasti, Tsingdynastin. Få, om ens några, föremål större än knappar och smycken tillverkades av imperialjade i detta vidsträckta land fram till bara omkring tio år innan det kejserliga Kina utplånades genom revolutionen år 1911.

Har du någonsin vidrört jade? Känner du till dess svalhet och dess hårda mjukhet? Du kanske frågar: ”Hur kan ett ämne vara både hårt och mjukt?”

Enligt en modern hårdhetsskala, känd som Mohs’ skala (med värdet 1 för talk och 10 för diamant), ligger jade på 6,75 och 6,50 för sina två former. Eftersom jade är hård, kan den finslipas i hög grad. Den silkeslena ytan som detta ger upphov till känns mjuk mot huden. Polerad jade glider mellan fingrarna och känns sval.

Beteckningen jade används om två mineral — nefrit och jadeit. Genom samverkan av kalcium, magnesium och vatten bildas amfibolen nefrit närmare jordytan än jadeit. Den är helt enkelt ett magnesiumsilikat. Nefrit, inte jadeit, är den jade man finner i forntida kinesisk konst.

Jadeit är en pyroxen, ett aluminiumsilikat, och användes inte i någon större utsträckning i Kina förrän år 1784. Man vet att stenen det året importerades från Burma. Fyra år tidigare fann man jadeit på Tawmawplatån, 110 kilometer från Mogaung i Burma, i sin rätta geologiska omgivning. Fram till dess hade man bara funnit enstaka större och mindre stenar i flodområdets nedre del på sekundära fyndplatser. Nu hade man upptäckt en fyndighet där brytning kunde ske. På grund av monsunerna kan man arbeta på brytningsplatsen bara några månader om året. Av 10.000 stenar (i själva verket stenbumlingar) som bryts ur Burmas jord är det kanske bara en sten som är av verkligt god kvalitet.

Jade har varit en sten för andra kungar förutom de kinesiska kejsarna. Den näst siste ryske tsaren, Alexander III, ligger till exempel i en sarkofag av svartfläckig spenatjade. Hos spenatjade är havet av djupgrönt regelbundet bestrött med småfläckar av svart grafit, det ”bly” som finns i våra blyertspennor.

En härskare från ytterligare en annan tid och annan plats såg med misstro på en spanjor, Hernán Cortés, som föredrog guld framför jade. Om man hade frågat denne härskare, den kände azteken Montezuma, skulle han ha placerat jade, turkos och quetzalfågelns gröna plymer före guld. Hans jade var jadeit, som skiljer sig från Burmas jadeit bara genom spår av diopsid, ett sammansatt silikat. Xochimilco i Mexico, som nu är berömt för sina flytande trädgårdar, sades vara huvudcentrum för den aztekiska ädelstensbearbetningen.

De aztekiska kungarna fann i jade en ständig påminnelse om färgen hos den märkliga quetzalfågeln. På andra sidan jorden kallade de kinesiska kejsarna jade fei t’sui, benämningen på en annan fågel, kungsfiskaren.

Varifrån fick kineserna sin nefrit före importen av jadeit från Burma på 1700-talet? I mer än 2.000 år infördes de legendariska ”draktårarna” i fyra meter långa plattor från trakterna kring Khotan och Yarkand i Takla Makan-öknen i kinesiska Turkestan. Jade (nefrit) är därför det som Marco Polo måste ha sett i Khotan år 1272 och som han sedan beskrev som ”jaspis och kalcedon”. En del nefrit kom också från en plats som fortfarande är en nutida fyndort, Bajkalsjön i Sibirien.

Ja, jade, ”grönstenen” — pounamou på maorispråket, kyauksein på burmesiska och chalchihuitl eller quetzalchalchihuitl på aztekernas döda språk — var kungarnas sten i Kina. Det gamla kinesiska skrivtecknet för jade består av tre horisontella linjer och en vertikal och föreställer tre jadeplattor uppträdda på ett band. Med undantag av en punkt är skrivtecknet för jade i dag likadant som tecknet för kung. Punkten skiljer den beständiga ädelstenen [kinesiskt tecken] från en dödlig kung [kinesiskt tecken].