Jade — och dess historiska och mytiska bakgrund
Från Vakna!:s korrespondent i Taiwan
”MIN tid är begränsad”, sade vår käre vän Jim, som befann sig på sitt första besök på Taiwan, ”och jag önskar se något av kinesernas kultur. Vad skulle du vilja rekommendera?”
Jag föreslog ett besök i Palatsmuseet.
”Ett museum?” invände Jim.
”Ja, du kanske inte tror mig”, förklarade jag, ”men i själva verket är ett besök på Palatsmuseet troligen det bästa sättet att uppnå ditt mål under den tid du har på dig. Dess samling av kinesiska konstskatter — närmare en kvarts miljon föremål — är kanske den största i världen, och dessa konstföremål illustrerar den karaktär och de attityder som kineserna har på ett sådant sätt som man i andra fall inte så lätt kan genomföra.”
Palatsmuseet ligger strax utanför Taipeh. När vi kör fram till museet, gör Jim stora ögon.
”Vilken vacker byggnad!” utropar han. ”Den är ett konstverk i sig själv!”
Museet är en fyravåningsbyggnad i samma stil som det tidigare kejsarpalatset uppfört under Chingdynastin (1644—1912). Vi går in genom ingången på andra våningen och undrar vad vi skall se. Skall vi göra en blixtrunda och försöka se allting, eller skall vi koncentrera oss på någonting av särskilt intresse?
Efter en snabb titt i katalogen bestämmer sig Jim för att vi skall börja med jadeföremålen.
Det finns två olika slag av jade — nefrit och jadeit. Enligt Mohs hårdhetsskala, där diamant har fått hårdhetsgraden 10, ligger de båda slagen av jade mellan 6 och 7. Nefrit, som vanligen har enhetlig färg helt igenom, förekommer i olika färgvarianter — grönt, skärt, vitt, gult och så vidare. Jadeit å andra sidan kan ha en enhetlig färg, men den kan också vara grön och vit, grön och svart och till och med röd eller ha någon annan färg. Smaragdgrön jadeit är favoriten för juvelerarkonsten i dag.
När vi betraktar de föremål som visas, lägger Jim märke till en cikadaformad brun och grön jadesten från Handynastin (206 f.v.t.—220 v.t.).
”Vad användes den till? Till prydnad?”
”Nej”, försöker jag förklara. ”Det är faktiskt så att cikadalarver lever i marken i fyra år och sedan kommer fram och blir vuxna cikador. De forntida kineserna använde därför cikadan som symbol av återfödelse. Långt före Kristi tid följde de seden att lägga en cikadaformad jadesten i munnen på den avlidne. De trodde att detta skulle hindra kroppen från att förmultna. Detta gjorde de därför att de trodde på den odödliga själens reinkarnation. Men frånsett detta måste de, med tanke på det de visste om cikadans livscykel, ha varit mycket skarpsinniga iakttagare av naturen, eller hur?”
Jim håller med om det. Vi kommer till ett föremål från Mingdynastin (1368—1644). Det har formen av ett löv utmejslat i ett stycke vit nefrit.
”Ser du hur konstnären har utnyttjat skavankerna hos stenen till att framhäva sitt mästerverk?” frågar jag.
Jim tittar noggrant och lägger märke till en cikada och några märken i ytan på den lövformade stenen. ”Det ser ut som om han har förvandlat den lilla ofullkomligheten i stenen till en naturtrogen insekt som knaprar i sig bladet!” utropar han. Den förklarande texten intill utställningsföremålet visar att detta är exakt vad konstnären har gjort.
Vi kommer sedan till ett av de bäst kända föremålen på museet — en planta av kinesisk kål i jadeit från Chingdynastin med vita stjälkar och gröna blad och med två gräshoppor ovanpå. Även i det här fallet har konstnären med hjälp av fantasins ögon utnyttjat stenens naturliga färgnyanser och skapat sitt konstverk.
Vi förflyttar oss och tittar på en skål tillverkad av gråvit jade från Hindustan, formad som en krysantemumblomma. På stenen finns ingraverad en dikt av Chingkejsaren Chien-lung (1735—1796). Jadestenen är så tunn att den är nästan genomskinlig. Alldeles intill den finns en magnifik skärm som består av tunna skivor av konstrikt snidad grön jade omgiven av en träram. Om man betänker hur hård jadestenen är och ser på de enkla verktyg som har använts, svindlar tanken, när man förstår vilken tid och vilket arbete som har lagts ner på att åstadkomma enbart ett enda sådant konstföremål.
”Frånsett den uppenbara skönheten hos jade, finns det då någon annan anledning till att jade alltid har varit så populär bland kineserna?” frågar Jim.
”Alltsedan forna tider”, förklarar jag, ”har konfucianskt och taoistiskt tänkande idealiserat vissa moraldygder, och jade har betraktats som en passande symbol av dem. Konfucius prisade dess förtjänster på följande sätt: ’Den är mjuk, formbar och glänsande — som intelligens. Dess kanter ser vassa ut, men man skär sig inte på dem — som rättvisa. Den hänger ner mot marken — som ödmjukhet. När man ger den ett slag, avger den ett tydligt, ringande ljud — som musik. Särdragen hos den är inte fördolda, utan framhäver dess skönhet — som sannfärdighet!’ Vilken fantasiförmåga!”
Eftersom man ansåg att jade symboliserade dessa dygder, blev den mycket prisad och användes av var och en som strävade efter att vara en ”fulländad herreman”. En sådan person brukade bära hängsmycken av jade runt midjan, och de pinglande ljuden som frambringades när han gick gjorde hans gång avmätt. Om han blev upprörd eller otillbörligt förhastad — något som på alla sätt skulle undvikas av en sann herreman — påminde det skärande klirrandet honom om hans avvikelse från tillbörligt uppförande. Detta kastar kanske lite ljus över den felaktiga uppfattningen om den ”outgrundlige orientalen”. I verkligheten är det så att orientaler helt enkelt anser att det är obelevat att öppet visa sina känslor!
”Jag skulle ha kunnat tillbringa hela dagen här”, påpekar Jim, när vi hastigt skyndar genom gallerierna på vår väg ut och i förbigående får några glimtar av den omfattande utställningen av målningar, skulpturer, porslinsarbeten, lackerade föremål och så vidare. ”Tack för att du övertalade mig att komma hit. Jag uppskattade verkligen att få se de här vackra jadeföremålen och att få höra den fascinerande historiska bakgrunden till dem.”
[Bilder på sidan 24]
Gamla jadecikador
Kålväxt skulpterad i jadeit
Jadeskål för penseltvätt
[Bildkälla]
Fotografier: Konstsamlingen i Palatsmuseet i Taipeh på Taiwan