Verklig fred — blir det någonsin möjligt?
RELIGIONEN betraktas ofta som den främsta förespråkaren för fred. Särskilt vid jultiden frambär kyrkorna sin hyllning till Jesusbarnet, den utlovade ”Fridsfursten”. I religiösa kretsar över hela världen återges den bibliska berättelsen om hur änglarna visade sig för herdarna och sade: ”Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor, till vilka han har behag!” — Luk. 2:14, 1917.
Hur underbara låter inte dessa ord i denna krigshotade och på många platser krigshärjade värld! Människor längtar sannerligen efter fred. Därför vinner bibelns löfte beträffande mänskligheten, att de skall ”icke mer lära sig att strida”, genklang i många människors hjärtan. (Jes. 2:4) Men kan vi förtrösta på att världens religioner kommer att främja denna efterlängtade fred?
Vad historien visar
Ja, vilken meritlista har världens religioner förskaffat sig? Har de varit en kraft för fred, eller har de i själva verket understött krig? Hur var det i forna dagar?
Encyclopædia of Religion and Ethics, redigerad av James Hastings, framhåller: ”Den egyptiska religionen har aldrig fördömt krig. ... Kort sagt, allt krig var moraliskt, ideellt, övernaturligt och stött av gudomligt prejudikat.” I sin bok Ancient Cities säger W. B. Wright om Assyrien: ”Att strida var nationens angelägenhet, och prästerna var ständiga tillskyndare till krig. ... Detta plundrarsläkte var i hög grad religiöst.”
”Men det där var ju långt innan Jesus grundade kristendomen”, kanske någon protesterar. Och det är sant. Kristi första efterföljare understödde inte nationernas krig. I boken Paganism to Christianity in the Roman Empire av W. W. Hyde hävdas det: ”Under de tre första århundradena ... vägrade de kristna att tjäna som professionella mördare i de romerska härarna. Denna första anda förändrades emellertid så småningom.” Ja, med tiden underlät kristenhetens kyrkor att hålla fast vid Kristi läror. Den katolske historikern E. E. Watkin erkänner:
”Trots att detta medgivande oundvikligen är smärtsamt, kan vi inte till förmån för en falsk uppbyggelse eller en oärlig lojalitet förneka eller ignorera de historiska fakta att biskopar alltid har stött alla krig som förts av deras nations regering. Jag känner faktiskt inte till ett enda tillfälle då en nations prästerskap har fördömt ett krig såsom orättfärdigt. ... Vilket teoretiskt handlingssätt de katolska biskoparna än förespråkat, har det tänkespråk de i praktiken följt under krigstid varit ’mitt land har alltid rätt’.” — ”Morals and Missiles”, redigerad av Charles S. Thompson, sid. 57, 58.
Likaså gjorde framlidne Harry Emerson Fosdick, en bemärkt protestantisk präst, följande medgivande: ”Till och med i våra kyrkor har vi fört in stridsfanorna. ... I samma andetag som vi har lovsjungit Fridsfursten har vi förhärligat kriget.” Detta har i synnerhet varit fallet i vårt århundrade, då sången ”Praise the Lord and Pass the Ammunition” (Prisa Herren och kom hit med ammunitionen) blev populär i Amerika under andra världskriget. Men hur var situationen i Tyskland?
Den romersk-katolske historieprofessorn vid Wiens universitet, Friedrich Heer, förklarade:
”Enligt den tyska historiens kalla fakta kom korset och hakkorset allt närmare varandra, tills hakkorset förkunnade sitt segerbudskap från de tyska katedralernas torn, hakkorsflaggor sattes upp runt altarna och katolska och protestantiska teologer, pastorer, kyrkomän och statsmän välkomnade alliansen med Hitler.” — ”Gottes erste Liebe” (Guds första kärlek), Friedrich Heer, sid. 247.
Några år tidigare, under första världskriget, var situationen densamma. Kyrkorna på båda sidor stödde sina respektive länders krigsåtgärder på det allra kraftigaste sätt. Den aktade kyrkohistorikern Roland H. Bainton framhåller i sin bok Christian Attitudes Toward War and Peace:
”Amerikanska prästmän från alla samfund har aldrig varit så överens med varandra och med nationens inställning. Detta var ett heligt krig. Jesus var klädd i kaki och avbildades siktande med ett gevär. Tyskarna var barbarer. Att döda dem var att rensa jorden från odjur.”
Fakta är alltför tydliga för att kunna förnekas. Religionen har inte varit en kraft för fred. Den har snarare understött — och ibland rentav varit upphov till — krig. Så förhåller det sig fortfarande. Artikeln RELIGIONSKRIG — EN BLODIG NITÄLSKAN, som stod att läsa i tidskriften Time nyligen, framhöll:
”Scenerna är makabra. Religiösa bilder pryder fordon och gevär, när de kristna soldaterna, somliga med kors runt halsen, stormar muslimska fästen. De muslimska soldaterna, i sin tur, klär av eller stympar kropparna av döda kristna soldater, binder dem efter bilar och släpar dem genom gatorna. I det grymma kriget i Libanon är religionen påtagligt närvarande. ...
Att folk kämpar och dör under religiös flagg är något som pågår med våldsam ihärdighet också på andra platser i världen. Protestanter och katoliker på Nordirland turas om att döda varandra i ett slags meningslöshetens perpetuum mobile. Araber och israeler står hela tiden på gränsen till konflikt i territoriella, kulturella och religiösa frågor. På Filippinerna gör muslimska separatister uppror mot den kristna majoriteten. Grek-cypriotiska ortodoxa kristna står emot turk-cypriotiska muslimer utmed en dyster stilleståndslinje. Pakistan separerade från Indien på grund av att muslimerna fruktade ett styre utövat av den hinduiska majoriteten.” — 12 juli 1976.
Hur ser Kristus på detta?
Hur tror du Fridsfursten, Jesus Kristus, ser på dessa religioner, särskilt på dem som säger sig representera honom? Säkert är han inte nöjd med dem! Han hade utan tvivel sådant religiöst skrymteri i tankarna, då han sade: ”Inte var och en som säger till mig: ’Herre, Herre’, skall komma in i himmelriket, utan den som gör min Faders vilja, hans som är i himlarna.” — Matt. 7:21.
Vid jultiden ägnar till exempel kyrkorna i stor utsträckning en läpparnas tjänst åt Jesus, Fridsfursten. De säger att de firar hans födelsedag. De sjunger vackra sånger och ställer ut konstmässigt utförda julkrubbor till minne av hans födelse. Men sedan går högtidsfirarna ofta ut och hänger sig åt uppsluppet festande, dryckenskap och omoraliskt leverne. Vad är det de i verkligheten firar?
”Julhögtiden är den kristna motsvarigheten till den romerska vintersolståndets dag”, förklarar Encyclopædia Britannica. De romerska festerna i december var fruktansvärt tygellösa, och att man fäste Kristi namn vid dem ändrade inte situationen. I boken Curiosities of Popular Customs av W. S. Walsh sägs det: ”De verkligt vilda festerna under julen i forna tider verkar närmast otroliga. Oanständighet, dryckenskap, hädelse — ingenting saknades. Lättsinnet utvecklades till den högsta grad av tygellöshet.”
Du kan säkert föreställa dig hur misshagligt det måste vara för Kristus, när kyrkorna fäster hans namn vid sådana tygellösa fester! Men begrunda också hur julfirandet på ett mer försåtligt sätt undergräver Kristi ställning som Fridsfursten.
Ett spädbarn eller en regerande kung?
Hur avbildar kyrkorna Jesus vid jultiden? Är det inte som ett spädbarn i en krubba? Detta får till följd att många människor tänker sig Jesus bara på det sättet — som ett spädbarn, beroende av andras omvårdnad. Men är detta en riktig bild av Kristi ställning?
Inte alls! Kristus är en furste, Son till den allsmäktige konungen, Jehova Gud. Ändå är han inte blott och bart en furstegosse. Han har fått motta herravälde och makt. Den forntida profetian i bibeln förutsade: ”På hans skuldror skall herradömet vila; och hans namn skall vara:... Fridsfurste.” (Jes. 9:6) För att uppfylla denna profetia blev Jesus efter sin död på jorden upprest till himmelskt liv och blev slutligen insatt på tronen som Guds konung där i himlarna.
Kristus liknar alltså inte längre på något sätt ett spädbarn i en krubba. Han är Guds regerande kung! Hur otillbörligt är det då inte att i första hand rikta uppmärksamheten på honom som ett spädbarn! På det sättet kan vi inte alls förstå hans roll i förbindelse med den nuvarande världssituationen och det skriande behovet av fred. Vilken är då Kristi roll?
Han är den förordnade härskare som Gud skall bruka till att åstadkomma fred på jorden. Men detta kommer inte att gå till på det sätt som många tror. Slå upp din bibel och läs Uppenbarelseboken 19:11—16s nittonde kapitel, verserna elva till och med sexton. Det är mycket viktigt att vi förstår den bild av Kristi ställning som beskrivs här — en mäktig härskare i spetsen för Guds änglastyrkor. Lägg märke till att skriftstället säger att Kristus, som är ”Guds Ord”, kommer att slå nationerna ”med järnstav”, avlägsna dem för att bereda plats för Guds fridsregering.
Det är alltså på detta sätt som verklig fred skall åstadkommas. Den kommer inte genom människors ansträngningar — de har totalt misslyckats — utan den kommer att förverkligas genom Guds rikes styrelse. Vi lever nu i den tid då följande profetia i bibeln kommer att uppfyllas: ”I de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras. ... Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men självt skall det bestå evinnerligen.” — Dan. 2:44.
Tid att fatta beslut
Med tanke på den förutsagda förstöringen av de nuvarande regeringssystemen, inbegripet de religioner som understöder dem, är det mycket viktigt att vi granskar vår egen situation. Jesus sade: ”Mitt rike är ingen del av denna världen”, och han sade också om sina sanna efterföljare: ”De är inte någon del av världen.” (Joh. 18:36; 17:16) Håller din religion troget fast vid dessa uttalanden av Jesus? Det finns en enda religion som gör det. Den romersk-katolska tidskriften St. Anthony Messenger syftade på den, då den i sitt majnummer 1973 framhöll:
”Jehovas vittnen står utanför det ’etablerade samhället’ och tar inte på sitt ansvar att välsigna vadhelst de världsliga regeringarna beslutar göra. Tusentals goda människor finner detta avståndstagande från politiska och ekonomiska intressen stå närmare andan i Nya testamentet än de nuvarande, ibland bekväma, förbindelserna mellan kyrkan och staten. En alltför nära identifiering av den ena med den andra kväver kyrkans profetiska röst och förvandlar prästerna och predikanterna till andliga hejaklacksledare. De kristna kyrkorna ger ofta det intrycket att de kommer att välsigna vilket som helst krig eller vågstycke som statens ledare beslutar att ge sig in i.”
Det är tydligt att Jehovas vittnen skiljer sig från världens kyrkosamfund och religioner. När det gäller verklig fred har de satt sitt hopp och sin förtröstan, inte till mänskliga regeringar, utan till Fridsfurstens, Jesu Kristi, styre. Om du håller med om att våld är meningslöst, och om du skulle vilja leva på jorden när det råder fred överallt, ta då kontakt med Jehovas vittnen. De hjälper dig med glädje att få veta mer om hur verklig fred snart kommer att bli möjlig under Guds rikes styre.
”Gud, giv åt konungen dina rätter och din rättfärdighet åt konungasonen. Han döme ditt folk med rättfärdighet och dina betryckta med rätt. Bergen bäre frid åt folket, så ock höjderna, genom rättfärdighet. Han skaffe rätt åt de betryckta i folket, han frälse de fattiga och krosse förtryckaren. Dig frukte man, så länge solen varar och så länge månen skiner, från släkte till släkte. Han vare lik regnet, som faller på ängen, lik en regnskur, som vattnar jorden. I hans dagar blomstre den rättfärdige, och stor frid råde, till dess ingen måne mer finnes. Må han härska från hav till hav och ifrån floden intill jordens ändar.” — Ps. 72:1—8.
[Bild på sidan 11]
Hur betraktar du Jesus — som en regerande kung eller som ett litet spädbarn?