Jorubafolkets talande trummor
FRÅN ”VAKNA!”:S KORRESPONDENT I NIGERIA
EN BESÖKARE i Lagos var inbegripen i ett samtal. Plötsligt stannade han upp mitt i en gest! Det allvarliga uttrycket i hans ansikte stelnade för ett ögonblick till och byttes sedan ut mot ett uttryck av förbryllad häpnad. Han lyssnade uppmärksamt en stund och vände på huvudet som om han försökte uppfånga ett ljud tydligare. Hans förbryllade ansiktsuttryck fördjupades. Slutligen vände han sig till sin kamrat, som hade svårt för att dölja sin roade min, och frågade: ”Vad i all sin dar är det?”
Ljudet hade då kommit mycket närmare. Det lät som ljudet från en trumma, med det var ganska likt en röst — en främmande röst som talade ett främmande tungomål. Det var förvisso inte en mänsklig röst. Även om den ägde ett tals tonfall och skiftningar, saknade den konsonantljudens artikulation. Men den påminde inte om tonerna från något musikinstrument som besökaren kände till.
Men det var ljudet från ett musikinstrument. Det var ljudet från jorubafolkets talande trummor.
Trummornas språk
Hans vän hade nu tillfälle att beskriva och förklara hur man använder dessa trummor. Han började med att säga att i jorubafolkets område i Nigeria och inom de jorubatalande samhällena i Västafrika använder man många olika trummor för att föra ut trumspråket. Man kan på detta sätt sända ut budskap, men endast över kortare sträckor. Trummorna används vanligtvis mer för att ackompanjera dans och sång.
Detta är möjligt därför att jorubaspråket är tonalt ljudande. Ord som man stavar exakt lika skiljer sig i vanligt tal genom variation i tonfall och tonhöjd. Trummorna imiterar talets tonfall och rytm, så att trumspråket påminner mycket om det talade jorubaspråket. På detta sätt skiljer sig de talande trummorna från andra stammars tamtamtrummor, som inte kan imitera språk men väl användas till att sända kodade budskap över mycket långa avstånd.
Det fordras mycket träning för att lära sig använda trummorna. Språket består av fastställda fraser som vanligtvis bildar en oriki. Oriki är ett tecken eller en symbol som varje familj äger. Det är likt ett emblem i ord och framhåller familjens sociala ställning, yrke, religion eller tradition. Den skicklige trumslagaren måste lära sig många olika familjers oriki. Han måste också förvärva den mekaniska skickligheten att slå på trumman, så att han får fram ljud som imiterar talets tonfall.
En blivande trumslagare måste därför i mycket unga år gå i lära hos en mästertrumslagare för att vara säker på att han har tillräckligt med tid att lära sig bemästra yrkets finesser. Han måste bland annat förvärva den nödvändiga känslan och färdigheten. Konsten att trumma var ett yrke som enligt traditionen gick i arv i vissa familjer. Konsten gick vidare från far till son, och därigenom vidmakthöll man en mycket stor skicklighet.
Det finns olika slags trummor — alla tillverkade av urholkat trä — som används för att återge budskap. Dundun är den smidigaste uppsättningen av talande trummor. Den består av fem delar. Fyra är timglasformade trycktrummor och en är en halvklotformig trumma.
Dundun hänger vanligtvis ner från en bred rem över vänstra axeln och är instoppad under vänstra armen. Spelaren drar omväxlande åt eller minskar trycket på läderremmarna för att höja eller sänka trummans ton. Dessa läderremmar eller band förbinder skinnen som täcker båda ändarna av trumman. De är så gjorda i att praktiskt taget varje del av skinnet påverkas på ett eller annat sätt, när de används av en skicklig trumslagare. När han använder en trumpinne, som är formad likt en tranas näbb, kan han på sin trumma spela en melodi på nästan en oktav i omfång.
Yrkesskickliga musiker använder dundunuppsättningen till att — förutom att återge budskap — spela traditionell musik. När trumslagarna spelar i hövdingens privata band i ett samhälle, tillkännager de hövdingens ankomst med smickrande framföranden från trummorna.
Det var sådana trummor som väckte besökarens intresse i Lagos, då de följde efter en familjeprocession och framförde lovord om familjen.