Talar verkligen afrikanska trummor?

Från Vakna!:s korrespondent i Nigeria

UNDER sin färd nerför Kongofloden åren 1876 och 1877 hade upptäcktsresanden Henry Stanley få tillfällen att fundera över vilka förtjänster afrikanska trummor kunde ha. För honom och hans medresenärer kunde trummornas budskap oftast sammanfattas i ett enda ord: krig. Det dova, ihåliga ljud de hörde innebar att de stod inför att bli anfallna av vildsinta, spjutbeväpnade krigare.

Det var först senare, under fredligare tider, som Stanley förstod att trummor kunde uttrycka mycket mer än en signal att samlas till strid. När han beskrev en etnisk grupp som levde utmed Kongofloden, skrev han: ”[De] har ännu inte tagit elektriska signaler i bruk, men de har ändå ett kommunikationssystem som är lika effektivt. När de slår på olika delar av sina väldiga trummor, förmedlar dessa ett språk som för de initierade är lika klart som muntligt tal.” Stanley insåg att trumslagarna sände mycket mer än en varningssignal eller ett larm; trummorna kunde förmedla specifika budskap.

Sådana budskap kunde sändas vidare från by till by. En del trummor hördes på ett avstånd av åtta till elva kilometer, särskilt om man trummade på natten från en flotte eller från en höjd. Trumslagare långt borta lyssnade, förstod budskapen och vidarebefordrade dem till andra. Den engelske resenären A. B. Lloyd skrev år 1899: ”Det sades mig att ett budskap kunde sändas från en by till en annan, ett avstånd på över 16 mil, på mindre än två timmar, och jag är ganska säker på att det går att göra det på mycket kortare tid.”

Långt in på 1900-talet fortsatte trummorna att spela en viktig roll i att förmedla information. I boken Musical Instruments of Africa, utgiven år 1965, sägs det: ”Talande trummor används som telefoner och telegrafer. Alla slags budskap skickas — för att tillkännage födslar, dödsfall och giftermål; sportevenemang, danser och invigningsceremonier; regeringsmeddelanden och krig. Ibland förmedlar trummorna skvaller och skämt.”

Men hur kommunicerade trummorna med varandra? I Europa och på andra ställen sändes meddelanden genom elektriska impulser via telegraflinjer. Varje bokstav i alfabetet hade sin egen kod, och på så sätt kunde ord och meningar bokstaveras. Men folken i Centralafrika hade inget skrivet språk, så trummorna bokstaverade inte ord. Afrikanska trumslagare använde ett annat system.

Trummans språk

Nyckeln till att förstå trumkommunikation finns i de afrikanska språken själva. Många språk i Central- och Västafrika är i huvudsak bitonala — varje stavelse i varje talat ord har en av två grundtoner, antingen en hög eller en låg. En förändring av tonen innebär en förändring av ordet. Ta till exempel ordet lisaka i kelespråket i Zaire. När alla tre stavelserna uttalas i en låg ton, betyder ordet ”vattenpöl eller sumpmark”; uttalas stavelserna i en låg-låg-hög ton betyder det ”löfte”; en låg-hög-hög intonation betyder ”gift”.

De afrikanska slitstrummorna som används för att överföra budskap har också två toner, en hög och en låg. När skinntäckta trummor sänder ett budskap används de parvis — ena trumman har hög ton och den andra låg. En skicklig trumslagare kommunicerar alltså genom att imitera tonmönstret i ord som bildar det talade språket. Det sägs i boken Talking Drums of Africa: ”Detta så kallade trumspråk är i huvudsak samma språk som stammen talar.”

Naturligtvis har ett bitonalt språk vanligtvis många ord med identiska toner och stavelser. I kelespråket har till exempel cirka 130 substantiv samma tonmönster (hög-hög) som ordet sango (fader). Mer än 200 har samma mönster (låg-hög) som nyango (moder). För att undvika förväxling ger trumslagarna sammanhanget till sådana ord genom att sätta in dem i en kort, välkänd fras som innehåller tillräcklig variation för att göra det möjligt för den som lyssnar att förstå vad som sägs.

Att tala med slitstrummor

En typ av talande trumma är slitstrumman av trä. (Se bilden på sidan 23.) Sådana trummor görs genom att man urholkar ett stycke av en trädstam. De har inget trumskinn på någon av ändarna. Trumman på bilden har två slitsar, men många har en enda lång slits. Ett slag på ena kanten av slitsen ger en hög ton; ett slag på den andra kanten ger en låg ton. Slitstrummor är vanligtvis cirka en meter långa, men de kan vara så korta som en halv meter eller så långa som två meter. Diametern kan variera från 20 centimeter till så mycket som en meter.

Slitstrummor användes till mer än att sända budskap från by till by. Den kamerunske författaren Francis Bebey beskrev dessa trummors roll i brottningsmatcher. När två lag skulle mötas på byns öppna plats, dansade mästarna till rytmen av slitstrummorna, medan trummorna sjöng deras lov. Trumman på ena sidan kunde förkunna: ”Mästare, har du någonsin mött din jämlike? Vem kan mäta sig med dig, säg oss vem? De här stackars krakarna ... tror att de kan slå dig med en stackare de kallar mästare ... , men ingen kan någonsin slå dig.” Musikanterna i det motsatta lägret förstod detta godmodiga gyckel och trummade ett snabbt svar i form av ett ordstäv: ”Den lilla apan ... , den lilla apan ... , han vill klättra i trädet, men alla tror att han skall falla. Men den lilla apan är envis, han ramlar inte ner från trädet, han klättrar ända upp till toppen, den här lilla apan.” Trummorna fortsatte att underhålla genom hela brottningsmatchen.

De trummor som talar allra bäst

Presstrummorna går ett steg vidare. Trumman du ser på bilden till höger kallas dundun. Det är yorubafolkets berömda talande trumma från Nigeria. Den här trumman har formen av ett timglas, och ett trumskinn gjort av tunt, garvat getskinn täcker de båda ändarna. Trumskinnen är förbundna genom läderremmar. När man drar åt läderremmarna, ökar spänningen på trumskinnet, så att det kan få fram toner med en oktavs omfång eller mer. Genom att använda en böjd trumpinne och ändra ton och rytm på ljuden kan en skicklig trumslagare imitera den mänskliga röstens stigande och fallande. Trumslagare kan alltså ”samtala” med andra trumslagare som kan tolka och spela trumspråket.

I maj 1976 demonstrerades trumslagarnas märkliga förmåga att kommunicera med trummor av en yorubahövdings hovmusikanter. Frivilliga från publiken viskade en serie instruktioner till huvudtrumslagaren som i sin tur trummade instruktionerna till en annan musiker som befann sig långt från gårdsplanen. Som svar på de instruktioner som trummats till denne musiker flyttade han sig från en plats till en annan och utförde vad han än blev uppmanad att göra.

Det är inte lätt att lära sig att trumma ett budskap. Skribenten I. Laoye sade: ”Yorubatrummande är en komplicerad och svår konst som fordrar många års studier. Trumslagaren behöver inte bara ha stor skicklighet i sina händer och känsla för rytm, utan också ett bra minne för poesi och lokal historia.”

Under de senaste årtiondena har de afrikanska trummorna inte talat lika mycket som förr, även om de fortfarande behåller en viktig roll i musiken. I boken Musical Instruments of Africa sägs det: ”Att lära sig att spela budskap på trummor är oerhört svårt; därför försvinner denna konst snabbt från Afrika.” Mediespecialisten Robert Nicholls tillägger: ”Forna tiders stora trummor, som hördes på flera mils avstånd och vilkas enda uppgift var att vidarebefordra budskap, är dömda att dö ut.” De flesta i våra dagar tycker att det är bekvämare att använda telefonen.

[Bild på sidan 23]

Slitstrumma

[Bild på sidan 23]

Yorubafolkets talande trumma