En jazzbatterist finner den sanna lyckan

BOM! Bom! Bom! Batteristen hamrade fram rytmen i det starka strålkastarljuset. Mina ögon var som fastnaglade vid trummorna, och mitt hjärta dunkade vid ljudet av musiken.

I januari 1945, när andra världskriget var inne i sitt slutskede, sökte vår familj tillflykt hos min mors föräldrar i Katsunuma i Japan. Efter kriget blev far dirigent i stadens ungdomsorkester. Jag var ofta med vid deras repetitioner och satt som trollbunden när jag hörde trummornas dunkande.

När jag började i läroverket, bestämde jag mig för att försöka bli jazzbatterist. Min musiklärare uppmuntrade mig att söka till en musikhögskola, och mina föräldrar hjälpte mig att förbereda mig för inträdesproven. År 1964 var jag en av de tre som bland många sökande från hela Japan blev antagna till slaginstrumentlinjen vid Tokyos nationella konst- och musikhögskola.

Trots att denna högskola var den bästa i Japan, var jag besviken. Varför? Därför att den inte gav eleverna någon utbildning i att bli jazzbatterister, och inte heller fick eleverna spela jazzmusik. Men jag gjorde ändå mitt bästa för att lära mig spela olika slaginstrument och tillägnade mig också en viss teknisk färdighet. Så småningom övergav jag min dröm att bli jazzbatterist och började fundera på att söka mig till en känd orkester. Men en chock väntade mig.

”Du blir aldrig antagen, hur du än försöker”, sade en orkestermedlem i förtroende. ”De nya medlemmarna var redan utvalda, innan du ens började på högskolan.”

Jag kände mig nedslagen och besviken och började därför åter odla mitt jazzintresse. Jag tänkte för mig själv att i jazzens värld är det batteristens skicklighet som räknas och inte hans kontakter eller förbindelser. När min avgångsexamen började närma sig tränade jag tillsammans med flera jazzklubbar vid olika universitet.

En barndomsdröm går i uppfyllelse

År 1967 träffade jag en pianist som hette Yosuke Yamashita. Han var inte bara jazzmusiker, utan var också en mästerlig nyskapare och forskare inom denna konstart. Vi bildade en trio med den ovanliga sammansättningen piano, saxofon och trummor. I början förstod varken kritikerna eller publiken den excentriska och intensiva jazz som vi spelade. Våra framträdanden var dåligt besökta. Men jag kände mig ändå tillfreds. Yosuke var nöjd med mina prestationer, och med tiden kom vårt samspel att bli alltmer finslipat och variationsrikt.

Min spelstil blev unik. Genom att jag omväxlande slog på cymbalen, virveltrumman, bastrumman och tamtamtrumman i väl avvägda sekvenser kom slagverket att ljuda hela tiden. Min snabbhet och styrka kom publiken att häpna och väckte också uppmärksamhet. En gång spelade vi i källarvåningen till den välkända Kosei Nenkin-hallen i Tokyo, samtidigt som Yomiuris symfoniorkester gav konsert i stora salen i våningen ovanför.

Dagen därpå innehöll dagstidningarna följande tillkännagivande från orkestern: ”Vi beklagar de problem som uppstod vid gårdagens konsert på grund av störningar från undervåningen. Vi vill framföra våra uppriktiga ursäkter.” Längre fram byggde man om lokalen för att förbättra ljudisoleringen. Efter denna händelse blev jag känd som monstertrummisen.

Verklig lycka?

Vartefter vår grupp blev mer framgångsrik, började jag leva ett liv som gick ut på att behaga mig själv. Jag färdades kors och tvärs över Japan och var ute och roade mig med mina vänner närhelst jag hade lust. Vid det här laget hade jag gift mig. Men jag brydde mig inte mycket om min hustru, Yukiko, som var batterist i en kvinnlig orkester.

Jag var inte lycklig. Jag betraktade svartsjukt andra batterister som rivaler, och jag kände mig mer och mer frustrerad när min popularitet och mina inkomster inte motsvarade mina förväntningar. Jag kände mig alldeles tom inombords. Jag frågade ofta mina kamrater: ”Vad är det för mening med att arbeta, dricka och vara ute och festa på det här sättet?”

”Bry inte din hjärna med sådana dumma tankar”, brukade de svara. ”Huvudsaken är att man har roligt.” Detta nöjeslystna liv ledde emellertid till att jag fick problem med levern och måste läggas in på sjukhus sommaren 1972. Jag var oerhört svag och mådde mycket illa och var rädd att jag skulle dö. ”Även om jag måste ge upp musiken”, tänkte jag för mig själv, ”så vill jag ändå leva!”

Min hustru var just då ute på turné med sin orkester. När hon så småningom kom hem och såg hur sjuk jag var, slutade hon sitt arbete. Hon hade just börjat studera bibeln tillsammans med Jehovas vittnen, och eftersom jag var så tacksam över att hon skötte om mig, samtyckte jag till att hon fortsatte sitt studium. Jag tillfrisknade sakta men säkert, och efter tre månaders konvalescens började jag spela tillsammans med bandet igen. Vi uppträdde i radio och TV tid efter annan, och både publiksiffrorna och våra inkomster började öka.

Framgångar i Europa

År 1973 företog vi vår första konsertturné till Europa. Första dagen spelade vi vid jazzfestivalen i Moers (Mörs) i Tyskland. När vi hade slutat blev det för ett ögonblick alldeles tyst, och sedan bröt en storm av applåder ut. Initiativtagaren till festivalen frågade publiken: ”Vad säger ni? Vill ni att den här gruppen skall komma tillbaka nästa år?” Publiken svarade genom att applådera ännu mer. Följande dag hade en tidning en bild av mig med fetstilsrubriken: ”Kamikazetrummisen från Japan”.

Följande år hade både våra honorar och efterfrågan på våra konserter ökat. Vi spelade vid jazzfestivalen i Berlin, festivalen för modern musik i Donaueschingen, jazzfestivalen i Heidelberg, jazzfestivalen i Ljubljana, Nordsjöfestivalen och så vidare. Ofta blev vi inropade gång på gång, och vid somliga festivaler fick polisen bilda häck framför scenen för att skydda oss från våra fans. Ja, jag hade nu blivit en mycket framgångsrik batterist, ännu mer framgångsrik än jag drömt om i min barndom.

Min hustrus exempel

Min hustrus engagemang inom musiken hade inte bekymrat mig det ringaste, men nu blev jag fruktansvärt upprörd vid tanken på att hon skulle vara borta på kristna möten och gå ut och predika. Jag tänkte: ”De som förlitar sig på religion är svaga. Religionen är bara en bluff som profiterar på de svaga.” Trots att jag gjorde allt vad jag kunde för att övertala henne att lämna sin nya religion, vägrade hon att göra detta.

En gång följde hon med mig på en av mina krogronder och satt tyst bredvid mig medan jag drack. Jag blev ursinnig och kastade ett glas whisky på henne. ”Försvinn!” sade jag. Hon torkade lugnt av sitt hår och sina kläder med en näsduk och låtsades som om ingenting hade hänt. Bartendern och de andra gästerna tittade förebrående på mig. Jag fortsatte att dricka tills jag blev redlös, då min hustru hjälpte mig att komma hem.

En annan kväll körde jag ut henne ur lägenheten, låste dörren och reglade den med en kedja. I stället för att gå sin väg låste hon upp dörren, fick tag i en bågfil och började såga av kedjan. Ljudet ekade i hela huset, där människor låg och sov. Jag var tvungen att släppa in henne.

I ren desperation drack jag mig regelbundet berusad. Jag tyckte att jag lika gärna kunde dö. Men min hustru blev inte upprörd, och inte heller var hon rädd för mina trakasserier. När jag satt och tittade på TV på kvällarna, brukade hon be mig lyssna när hon läste högt ur boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset. Hon läste för mig en stund varje kväll. Min reaktion förändrades så småningom från ”Håll tyst!” till ”Fortsätt att läsa”.

Hon stoppade också ner exemplar av tidskrifterna Vakttornet och Vakna! i min resväska när jag skulle åka på turné. Min nyfikenhet tog överhanden över min fruktan för att bli omvänd, och jag började läsa erfarenheter ur verkliga livet om personer som börjat vandra på den kristna levnadsvägen. Ofta var jag tvungen att torka bort tårarna ur ögonen, trots att jag egentligen tyckte att jag inte borde låta mig påverkas av sådana berättelser.

En kväll kände jag mig ovanligt lugn och beslöt mig för att försöka sätta mig in i min hustrus situation. Jag frågade mig själv: ”Vad är det för fel med att hon studerar bibeln? Vad har jag att erbjuda henne som skulle kunna ersätta bibeln?” Följande dag satte jag henne på prov. ”Sluta upp att studera bibeln, annars måste vi skiljas”, sade jag utmanande.

Efter en lång stunds tystnad sade hon med tårar i ögonen: ”Jag tänker inte skiljas, och inte heller kommer jag att sluta upp att studera bibeln.”

Lättad svarade jag: ”Jag skall inte motarbeta dig längre.”

En kort tid därefter följde jag med min hustru till ett av Jehovas vittnens möten. Jag var emellertid fortfarande på min vakt. Men barnens fina uppförande och det förnuftiga i vad som sades från podiet gjorde intryck på mig. Jag fortsatte att besöka mötena, och min inställning till vittnena blev allt mindre skeptisk. Jag började diffust inse att bibeln kanske kunde råda bot på mina känslor av tomhet och meningslöshet. Men allteftersom denna insikt djupnade, förstod jag också att jag skulle behöva göra förändringar i mitt liv om jag studerade bibeln.

En inre kamp

Nu började en kamp i mitt inre. Trots att jag visste vad som var rätt, kunde jag inte tillämpa det i praktiken. Jag plågades av begäret efter att röka och begå omoraliskhet. Men jag ville inte längre ge efter för sådana begär. (Romarna 7:18—24) För att få styrka att stå emot besökte jag kristna möten så ofta jag kunde. — Hebréerna 10:23—25.

Mötena började påverka mitt tänkesätt. Ära, rikedom och världsliga nöjen verkade inte längre så åtråvärt. Jag kunde nu betrakta världsliga begär som fiender. När jag gick hem från Rikets sal, kände jag en sinnesfrid som jag aldrig tidigare hade upplevt. För första gången i mitt liv kunde jag säga: ”Jag är lycklig.”

Jag lämnar jazzbandet

År 1975, strax efter det att jag bett om ett bibelstudium, reste jag i väg på vår fjärde konsertturné till Europa. Precis som tidigare fick vi stormande applåder. Men jag kände inte samma glöd i mitt hjärta som tidigare. Trots att vår sponsor också denna gång sade: ”Snälla ni, kom tillbaka nästa år”, hade jag beslutat mig för att lämna gruppen.

När jag kom tillbaka till Tokyo återupptog jag genast mitt bibelstudium, och snart började jag tala med andra om den lycka som jag själv kände. På min sista turné hemma i Japan kände jag att jag måste få dela med mig av mitt nyförvärvade hopp till en av våra sponsorer, som jag alltid hade känt mig särskilt dragen till. Jag bad till Jehova att jag skulle få tillfälle att tala med honom. Men hur skulle jag börja samtalet?

”Vad tänker du på när du hör ordet lycka?” frågade jag.

”Jag tänker mig ett tillstånd där sjukdom och död har försvunnit och alla bor tillsammans i frid”, svarade han. Jag blev mycket glad över hans fina svar och sade utan omsvep: ”Det är därför jag lämnar gruppen.” Jag fortsatte att tala, och Jehova välsignade det som hade såtts i hans hjärta. Han blev senare det första döpta vittnet för Jehova i sin hemtrakt. Den glädje som denna erfarenhet skänkte mig var djup och varaktig, långt större än den glädje som jag hade känt som batterist.

Verklig lycka till sist

När jag hade lämnat bandet, sade en man till ett vittne som kom på besök: ”Ni vittnen dödade Moriyama.” Ja, det är sant, jazzmusikern Moriyama dog, men i stället föddes den kristne förkunnaren Moriyama. I juni 1976 blev jag döpt som symbol av mitt överlämnande åt Jehova.

År 1979 började min hustru och jag att tjäna på heltid som pionjärer. Sedan dess har vi haft glädjen att kunna hjälpa många människor att finna verklig lycka. Jag har också haft privilegiet att få tjäna som äldste i församlingar i Tokyo och Nagoya.

När jag var ung trodde jag att det var trummorna som skulle göra mig lycklig. Men även om jag fortfarande spelar på mina trummor då och då, har jag funnit att verklig lycka inte kommer av att göra karriär inom musiken, utan av att tjäna Skaparen, Jehova. Hela mitt liv kretsar nu kring hoppet att få åtnjuta verklig lycka för evigt på en paradisisk jord tillsammans med min hustru och vår dotter Saori, som föddes för två år sedan. — Berättat av Takeo Moriyama.

[Bild på sidan 26]

Min hustru (med vår dotter Saori) och jag ser fram emot att få åtnjuta verklig lycka för evigt på en paradisisk jord