Det var inget skämt från damens sida!

Berättelse av ett Jehovas vittne som bodde i Spokane i Washington när berget Saint Helens fick sitt utbrott

VI GAV oss alla i väg till mötet i Rikets sal söndagsförmiddagen den 18 maj, och det fanns ingen antydan om vad som skulle komma. Under eftermiddagen mörknade himlen. Vi trodde att det var ett åskväder som var i faggorna på grund av den kvava luften och de svarta molnen. Det blev emellertid snart tydligt att detta inte var något vanligt oväder. Framemot klockan två försvann solen, och det blev som midnatt. Fåglarna slog sig ner för att sova, hundar och katter skyndade sig att komma inomhus, och en besynnerlig tystnad föll över alltsammans.

Utan förvarning började den sedan att falla — vulkanaskan, ljusgrå till färgen; det sägs att den liknade det månstoft som astronauterna förde med sig tillbaka. Snart var allting täckt av detta underliga damm. Det gnistrade från glaspartiklarna i dammet, när det fördes av vinden in i varje skrymsle och vrå. Det var hemskt men ändå egendomligt fascinerande. Det lamslog Spokane och andra städer.

Man kunde inte köra sin bil mer än några kilometer förrän luftfiltret täpptes till och måste göras rent eller bytas ut. Oljan måste bytas efter några tiotal mil. Sikten var ibland nästan obefintlig, och trafiklederna var kantade med havererade bilar eller sådana som blivit inblandade i olyckshändelser. Det var svårt att andas trots att vi alla bar munskydd. De som hade andningssvårigheter led mest.

Under två dagar vågade ingen utom de som var offentligt anställda gå utomhus; så fruktansvärda var förhållandena. Min mor hade åkt till Tim och Donna, och där stannade hon. Lyckligtvis hade Dave och jag lagt upp ett förråd av specerivaror dagen före, så vi klarade oss inte alltför dåligt. Andra som inte hade några förråd fick emellertid klara sig ändå — utan bröd, mjölk och andra stapelvaror. Några av de småstäder som är beroende av Spokanes grossister fick slut på livsmedel i sina egna speceriaffärer.

Nu, när jag skriver detta fem dagar efter det att toppen på Saint Helens exploderade, är det ingen som känner till vilka följdverkningar asknedfallet kommer att få på boskap och gröda. Ännu så länge tycks allt vara som det skall när det gäller boskapen. Det största problemet när det gäller boskapen eller husdjuren är att deras ögon blir irriterade. Glaspartiklarna i askan åstadkommer nötning och får ögonen att svida.

Detta är utan tvivel det märkligaste vi någonsin upplevt. Så snart katastrofen inträffade, började Jehovas vittnen ringa varandra för att höra om det var någon som behövde hjälp. Ibland tog det tio minuter eller mer att komma fram på telefonen.

Alla vägar in till staden och ut ur den var avstängda. All trafik med tåg, flygplan och bussar stannade av.

Att avlägsna askan är det som är svårast, eftersom den blåser i väg snabbare än man kan skyffla eller sopa upp den. Bara någon decimeter av stoftet på ett tak kan få detta att rasa in. Askan är otroligt tung! Och ändå kan en vindpust få den att svepa i väg in i ögon, näsa och hals och över hela gräsmattan och trädgården.

Vi vet inte ännu om det värsta är över. Berget mullrar återigen och hotar med ett nytt utbrott. Under alla de tidigare gissningarna om ett tänkbart utbrott var det ingen som drömde om att det skulle bli en explosion av det här slaget. Fram till förra söndagsförmiddagen, den 18 maj, var det i själva verket så att de flesta sade att damen bara höll på och skämtade.

Numera finns det inte någon som inte tar berget Saint Helens på allvar. — Insänt.

[Diagram på sidan 16]

(För formaterad text, se publikationen)

Askans färdriktning

Berget Saint Helens Spokane

380 kilometer