”Vi bodde ovanpå en tidsinställd bomb”

En familjs berättelse om farorna med att bo vid den ökända Lovekanalen

HUNDRATALS nervösa människor väntade tåligt i den tryckande värmen. Luften stod nästan stilla i det kvalmiga skolhuset, som nu användes som katastrofcentral, där man tog blodprov. Man fruktade det värsta.

Kvinnor grät. Barn skrek när man tog blodprov på dem. Alla bävade för resultaten. Skulle man finna kemiska föroreningar i deras blod?

Bland dessa människor befann sig Jean Guagliano och hennes fyra barn. Hennes man låg allvarligt sjuk på lasarettet efter att ha genomgått en större operation. Två av hennes barn skrek. Femårige Frankie jämrade sig gång på gång: ”Jag är rädd, mamma, jag är rädd!” Dagen före hade man förklarat den läckande dumpningsplatsen, Lovekanalen, som låg alldeles bredvid deras hem, för ”en stor och överhängande fara för [deras] hälsa”.

”Det var som en dröm — som en hemsk mardröm”, sade Jean.

Men under denna fem timmar långa väntan i värmen och förvirringen kunde hon ändå inte låta bli att tänka tillbaka på de märkliga händelserna under de åtta år som de hade bott vid Lovekanalen.

Egendomliga företeelser

Barnen tyckte om att leka på dumpningsplatsen. ”Kommer ni ihåg de där ’eldstenarna’?” frågar mamman. ”Visst gör jag det”, svarar Michael. ”När vi kastade dem mot betong, gnistrade de till. Det var kul. Men det konstigaste var egentligen att en del av den lösa jorden på dumpningsplatsen hela tiden ändrade färg. Den kunde vara skär, sedan röd, mörklila, orange, grön — ja till och med blå!”

Men det förekom mera allvarliga egendomligheter. När Jean gick med barnen över kanalen till skolan, kväljdes hon av kvävande lukter. Svart jord, som inte gick att stoppa, trängde in genom väggarna. Den stackars kvartershunden hade fått sin svarta nos avbränd, så att det bara återstod en sjukligt skär stump. När barnen gick barfota över dumpningsplatsen, bildades det alltid sprickor på deras fötter, och huden lossnade. Hon själv led ständigt av svår huvudvärk.

Hennes åttaåriga dotter åkte in och ut på sjukhuset — hon behövde ofta intensivvård. Det var till slut nödvändigt att operera henne på grund av allvarliga problem med njurarna och urinblåsan. Det hände också att medan Frankie sov vid en värmeventil, som förde upp ångor från källarvåningen, slutade han plötsligt att andas och fick hjärtförlamning. Det var endast genom ett läkarteams snabba ingripande som han kunde räddas.

Hennes grannar drabbades också. Missfall, förlossningsskador, astma, kroniska hudutslag, cancer och tumörer blev vanliga samtalsämnen. Till slut nåddes ett avgörande.

Hälsofarligt område

Den 2 augusti 1978 förklarade hälsovårdsnämnden Lovekanalen för hälsofarligt område. Det här beslutet föranledde att man tog blodprov på människorna som bodde i området. När Jean och hennes barn återvände hem efter den här pärsen, funderade de över hur deras framtid nu skulle gestalta sig. Hälsovårdsnämnden rekommenderade alla havande kvinnor och alla familjer med barn under två år ”att flytta från sina hus så snart som möjligt”. Jeans make, Frank, var dock fortfarande inlagd på sjukhus.

Prov tagna på den luft som familjen andades bekräftade faran. Man fann i deras hem nio ångor som misstänktes vara cancerframkallande! ”Men hur mycket finns det av dessa ångor?” frågade Jean vädjande. Den rutinerade tjänstemannen svarade: ”Era värden är över 300.”

”Och vad innebär det?” frågade Jean, som nu var så skrämd och uppskakad att hon knappast kunde hålla tillbaka tårarna. ”Värdet 0 är säkert och tryggt”, medgav tjänstemannen, ”men en del av era grannars värden är över 1.000!”

Familjen insåg det ofrånkomliga. Men de hade liksom många andra ingenstans att flytta. På grund av att människorna hade inteckningar i sina hus, hade de flesta inte råd att betala hyra någon annanstans. Det verkade hopplöst att sälja husen — vem skulle vilja köpa dem? De bodde ju ovanpå en kemisk kloak, som redan hade invaderat deras hem och möjligen också deras kroppar.

För att förhindra att det uppstod panik sammanträffade representanter för myndigheterna med människorna i området. Vid det tillfället var Frank, som nu var utskriven från sjukhuset, närvarande tillsammans med Jean.

”Ni låter oss dö!”

Du kan säkert känna den spänning som rådde då myndighetsrepresentanterna anlände. Många av dem som väntade var förbryllade och förlamade av fruktan. Mångas ögon var röda av allt gråtande. Mödrar, som bar på sina barn, grät öppet. En man sprang fram till en av myndighetsrepresentanterna och bad honom ordna med att hans barn skulle få flytta från området. När han inte fick några säkra besked, kastade han sig på golvet och skrek hysteriskt.

”Människor skrek och hötte med knytnävarna”, sade Frank, ”medan andra vädjade.” Myndighetsrepresentanterna försökte lugna dem genom att försäkra dem om att deras liv inte var i någon omedelbar fara. En kvinna pekade på kanalen och ropade högt: ”Allt som finns där finns nu i oss!” En av myndighetsrepresentanterna blev överfallen. Kvinnan, som gick till angrepp, hade förlorat sitt fjärde foster.

”Ni låter oss dö!” skrek en man. ”Ni tänker stå där och se på hur vi alla dör!” Men statliga pengar anlände, och omkring 250 hus kunde köpas och evakueras.

Det dröjde inte länge förrän människorna lämnade området — först bara några få, men sedan i stora skaror. Familjen Guagliano var bland de sista som lämnade området, och de befann sig bakom ett två meter högt stängsel, som myndigheterna hade satt upp för att spärra av ett område, som omfattade sex kvarter. ”Under två månader bodde vi bakom det där gröna stängslet”, tillade Jean. ”Det var en kuslig känsla att veta att farorna fortfarande fanns där, men att man inte kunde komma undan dem.”

Man spikade för fönstren på det ena grannhuset efter det andra. ”Förut var det liv och rörelse i grannskapet”, sade Frank. ”Lekande barn, gräsklippare, bilar — men plötsligt har det blivit tyst och stilla, för tyst. Det var som en död gata.” Men ändå hade man ännu inte gjort den mest fruktansvärda upptäckten.

Vad finns det egentligen i kanalen?

Man grävde provbrunnar, inte bara för att analysera det kemiska innehållet, utan också för att avleda en del av det i diken. Man fann direkt mer än 80 olika kemikalier. En nyhetsreporter från trakten, Michael Brown, beskriver i sin bok Laying Waste: The Poisoning of America by Toxic Chemicals (1980) hur farliga dessa föreningar är:

”Vi vet nu att faten som dumpades i kanalen innehöll en verklig häxbrygd av kemikalier — föreningar som är mycket giftiga. Det fanns lösningar, som angriper hjärtat och levern, och rester av bekämpningsmedel, som är så farliga att myndigheterna senare har begränsat eller helt och hållet förbjudit försäljningen av dem; en del av dem är starkt misstänkta för att orsaka cancer.”

Det uppges att man inom företaget Hooker Chemical har medgett att man har dumpat 200 ton triklorfenol (TCP), en kemisk avfallsprodukt som bildas vid tillverkningen av vissa växtutrotningsmedel. Man kan tycka att det bara är ett kemiskt preparat bland många andra. ”Men vi blev snart ’experter på kemikalier’”, sade Jean. ”Vi fick reda på att när man framställer TCP, är dioxin ofta en biprodukt.”

”Dioxin är så giftigt”, avbröt Frank, ”att 85 gram i New Yorks vattenförråd skulle ta död på hela stadens befolkning!” Vid hudkontakt orsakar denna osynliga, luktfria gas organskador, och till och med i mikroskopiskt små mängder kan den ge upphov åt cancer och förlossningsskador. Det finns inget känt botemedel eller motgift. Spänningen steg då arbetarna började gräva dräneringsdiken och då de kom närmare själva kanalen. Skulle de slå hål på en gammal tunna, så att det kom upp ett explosivt moln av giftiga kemikalier?

”Vi fann det”, var de skrämmande ord som kom från dr David Axelrod, en av hälsovårdsexperterna. ”Dioxinet fanns i ett dräneringsdike bakom 97:e Gatan” — den gata som familjen Guagliano bodde på! Det faktum att något av dioxinet — man beräknade att det fanns omkring 59 kilo — hade läckt ut från dumpningsplatsen var särskilt skrämmande. Likt armarna på en väldig bläckfisk hade nämligen underjordiska strömmar fört kemikalierna, däribland dioxinet, avsevärda sträckor från kanalen, och i en del fall i höga koncentrationer. ”Och vi bodde precis i ett av de där ’förgiftade’ områdena”, sade Jean.

Panik!

Masshysteri blossade återigen upp på gatorna, på grund av att nya uppgifter visade en ökning av förlossningsskador, missfall och en mängd andra sjukdomar bland dem som bodde i de ”förgiftade” områdena utanför stängslet — i ”riskfria” områden, enligt myndigheterna. Hälsovårdsinspektörerna varnade nu kvinnor i området för att bli havande under åtminstone sex månader efter det att de hade lämnat området.

Tonåringar, som har hela livet framför sig, ängslades över vad slags barn de skulle bli föräldrar till i framtiden. Skulle deras barn vara hjälplöst vanställda likt ett av de barn som föddes vid Lovekanalen? Det lilla flickebarnet hade ett hål i sitt svaga hjärta och benblockeringar i näsan, var delvis dövt, hade vanställda ytteröron och kluven gom och var psykiskt utvecklingsstört. En del av invånarna i området marscherade i protesttåg.

Veckorna släpade sig fram. Det blev uppenbart att hundratals andra hus låg i farliga områden och att mycket litet ekonomiskt bistånd var att vänta. En känsla av hopplöshet var rådande.

”Efter att ha blivit lögnaktigt behandlade och förda bakom ljuset så många gånger ansåg en del invånare att de inte kunde lita på myndigheterna eller på någonting annat”, rapporterade en av dem som bodde i området. ”Någonting annat” inbegrep ofta också religionen, vilket framgår av vad den här invånaren sade i fortsättningen: ”Jag vänder ryggen åt kyrkan, och det gör detsamma vilken religion det är.” De blev visserligen inte ateister, men som Jean förklarade: ”En del sade att de kände sig övergivna av Gud. De hade bett och ändå inte fått någon hjälp. Det var därför många som slutade att gå i kyrkan. Det fanns andra som var så missmodiga och oroliga över hur de skulle komma bort från området att de helt enkelt sköt religionen i bakgrunden.” Det enda verkliga ”hoppet” för många var pengar, vilket en av dem som bodde i området öppet erkände: ”Pengar är livet. Pengar är den enda möjligheten att komma härifrån!”

Familjelivet blev lidande. ”Min familj håller på att slås i spillror”, medgav en av de i området bosatta, ”och det förekommer skilsmässor överallt i området. Min make är helt utom sig; det finns inget sätt på vilket han kan få oss bort från det här området, inget sätt för honom att skydda sin familj, och det tar knäcken på honom. Det tar knäcken på alla.”

Det rapporteras att det inträffade 27 gånger fler självmord och nervösa sammanbrott i området än normalt. ”En av dessa som tog den ’lätta vägen ut’ bodde åtta hus längre bort. Hon förlorade modet, när man talade om för henne att hon skulle vara tvungen att överge sitt hem”, sade Jean. ”Hon förlorade allt hopp”, tillade Frank, ”och några månader senare begick hon självmord genom att hoppa ut för stupet vid Niagarafallen.”

Med den här händelsen i åtanke fortsätter sedan Jean allvarsamt: ”Att inte veta vad som väntade var en enorm känslomässig påfrestning för alla, men många var i samma situation som hon — de hade inget verkligt hopp för framtiden. Det var endast vårt på bibeln grundade hopp som vi som Jehovas vittnen har — vår vetskap om att Gud inom kort kommer att ’störta dem i fördärvet som fördärvar jorden’ och göra vår jord till ett vackert paradis — som gjorde att vi klarade av det. Det höll oss lugna och sansade.” — Upp. 11:18; Luk. 23:43.

”Hur kan du uppmuntra andra?”

”En av våra grannar grät varje dag vid min skuldra”, berättade Jean. ”När jag försökte trösta henne, sade hon: ’Jean, du går igenom samma saker. Jag förstår inte hur du kan uppmuntra andra.’” Jean avslöjade då hur hela hennes familj kunde göra det. ”Jag berättade för henne att det var min tro på Jehova Gud. Som familj fortsatte vi att förlita oss på vår tro och på den försäkran som Gud ger i bibeln om att han kommer att uppehålla dem som tillber honom och kastar sina bördor — det spelar ingen roll hur tunga de är — på honom.” — Ps. 55:23.

”Vår tro höll oss verkligen förenade som familj”, betonade Frank. ”Vi drogs närmare varandra, medan medlemmarna av många andra familjer var hysteriska och gick åt var sitt håll. Den lokala villaföreningen rapporterade att 40 procent av paren, som flyttade från området, skilde sig. Men det var fortfarande inte lätt att klara av påfrestningarna.”

”Vi grät ut”

”Det var många gånger jag kände det som om jag skulle vilja gråta”, erkände Jean, ”men ju mer jag uppmuntrade andra, också våra barn, till att lita på Gud och till att be till honom om styrka, desto mer styrka fick jag. Jag brukade stanna upp och tänka: ’Jag förtröstar verkligen på Jehova.’”

”Men när vi fick myndigheternas erbjudande om att köpa vårt hus”, tillade Frank, ”och när vi såg hur litet pengar det var och att allting nu var över, grät vi alla ut. Vilka förväntningar de hade byggt upp inom oss! Vilken besvikelse när uppgörelsen försatte oss i en svår ekonomisk knipa.” Efter det här tårfyllda utbrottet förberedde sig familjen slutligen för att lämna området.

De ser framtiden an med tillförsikt

Många av dem som bodde vid Lovekanalen var känslomässigt knäckta av den här upplevelsen. De ansåg att deras framtid var fördärvad. Rådgivare sändes till området för att hejda det växande antalet självmord.

En rådgivare, som hade hört talas om familjen Guaglianos problem, tog kontakt med Jean. Rådgivaren, som förvånades över hennes optimism, sade: ”Men dina problem är ju verkligt stora!” ”Jag vet det”, svarade Jean, som förklarade varför hon kunde vara så optimistisk. Efter ett kort samtal brast rådgivaren ut i tårar och sade: ”Här försöker jag uppmuntra dig, men det är du som livar upp mig! Du har verkligen kontroll över dig själv, och du har vunnit en inre styrka.”

Ja, denna inre styrka präglade också deras barn, som fick utstå mycket. När Lisa insåg vad som möjligen kunde vara orsaken till hennes njurproblem, frågade hon nervöst sin mor: ”Om kemikalierna är inne i mig, hur kommer de då ut?” Ändå vann den här lilla flickan verklig styrka genom sitt personliga bibelstudium och bön, och hon uppmuntrade en klasskamrat, som likaså var drabbad: ”Oroa dig inte över Lovekanalen, för Jehova kommer att ordna upp allt på den nya jorden!”

Det var detta värdefulla hopp som gav den här familjen tillförsikt att uthärda en mardröm som var verklighet. Men ändå var dramat vid Lovekanalen ännu långt ifrån över. I maj 1980 beslutade man att mer än 700 fler familjer skulle tvångsförflyttas. Uppgifter har påvisat kromosomskador hos en del av de olyckliga offren.

Är Lovekanalen den enda dumpningsplatsen för kemiskt avfall, där giftiga ämnen i all tysthet sipprar in i de ovetande offrens hem och liv? Kan ditt eget samhälle — ditt eget hem — vara i fara? En del skrämmande fakta avslöjas i följande artikel.

[Ruta på sidan 9]

DEN KEMISKA HEMSÖKELSEN SOM ÖDELADE EN STAD

Ett gällt, väsande ljud var den kusliga underrättelsen om att dioxin hade sluppit ut vid en olycka i en kemisk fabrik — en olycka som till slut skulle förvandla en stad till en av människor fullständigt ödelagd plats.

Man beräknar att år 1976 kom mellan 10 och 60 kilo dioxin ut i luften över den lilla staden Seveso i närheten av Milano i Italien. Omkring 1.500 hektar mark förorenades. Tusentals djur dog i svåra plågor, och man var tvungen att förstöra skördarna. Hundratals människor drabbades av illamående, såg suddigt och fick svåra smärtor i levern och njurarna. Särskilt barn fick rinnande hudsår på de ställen på kroppen som hade kommit i direkt kontakt med dioxinet. Man evakuerade ett område på 400 hektar, vilket medförde att hundratals människor blev hemlösa. Till och med två år efter vad som betecknades som ”Italiens Hiroshima” var ett område på 90 hektar fortfarande så förorenat att ingen kunde bo där.

Staden, vars kärna fortfarande är död, befinner sig ”mitt i det hetaste kontroversiella ämnet i världen”, enligt stadens borgmästare, som tillägger: ”Det här är en händelse som egentligen ifrågasätter vår civilisation.”

[Tabell på sidan 7]

(För formaterad text, se publikationen)

VAR DET NÅGON SKILLNAD ATT BO VID LOVEKANALEN?

21,1

8,9

8,1

2,0

[Bild på sidan 8]

FARLIGT OMRÅDE AVSTÄNGT

[Bild på sidan 11]

Makarna Guagliano tillsammans med två av sina barn, som föddes vid Lovekanalen. ”Det var vårt på bibeln grundade hopp som höll oss lugna och sansade”