”Efter blomsterhyllningarna: stenad” — på fotbollsplanen
LIKSOM de flesta brasilianska pojkar växte jag upp och spelade fotboll på alla tillgängliga ytor och gator. Den tidens fotbollsstjärnor var våra idoler. Att bli professionell spelare var vår högsta önskan. När jag var 13 år gammal, flyttade vi till Rio de Janeiro och bosatte oss i ett hus nära São Cristóvão-stadion, och jag var därför ”omtöcknad av lycka”.
Inom några år började jag visa mig lovande i kedjan i vårt lag. Men år 1958 hände det sig att vi förlorade vår målvakt strax före en viktig match. ”Heitor Amorim, du är längst”, sade vår tränare. ”Du får stå i mål.” Så började min bana som den ende spelaren under målribban, den spelare som aldrig får misslyckas.
Tiden flög förbi, och alla de timmar jag var vaken delade jag mellan skolan och träning på fotbollsplaner. År 1963 upplevde jag lyckan att bli utvald till att spela i det brasilianska olympialaget. Vi vann den allamerikanska turneringen i São Paulo det året. Detta banade vägen för en inbjudan till mig att spela med de berömda Korintierna i São Paulo, och jag tvekade inte att acceptera erbjudandet. Jag slutade därför mitt arbete och min ingenjörsutbildning och flyttade till São Paulo för att kunna ägna odelad uppmärksamhet åt professionell fotboll.
Jag siktar högt
Min nya bana började snart ge utdelning. Inom några månader nominerades jag till årets ”målvaktsfynd”, och snart började jag vinna utmärkelser, däribland en utmärkelse som bäste målvakt och en annan som den omutligaste målvakten för år 1964. Förutom gåvor fick jag inbjudningar att framträda i sportprogram i TV. Mitt hem fylldes av beundrare och reportrar, mina kvällar upptogs av umgängesliv, och pengar strömmade in på mitt bankkonto.
En ny idol föds
Jag kommer aldrig att glömma en match vi spelade mot Santos på Pacaembu-stadion i São Paulo. Vi hade nått långt in i andra halvlek, och ställningen stod oavgjord. Vår plats i finalen i den här turneringen berodde på utgången av denna match. Då hände det fruktansvärda! Vi ådrog oss en straff, och detta innebar att våra motståndare fick en straffspark framför mitt mål. Denna straffspark skulle praktiskt taget avgöra matchen, och vem valdes att lägga straffsparken? Pelé, den världsberömde ”kung fotboll”! De 60.000 åskådarna och milliontals radiolyssnare höll andan, när Pelé och jag stod ansikte mot ansikte med varandra.
När jag iakttog Pelé, erinrade jag mig hur han brukade göra ett nästan omärkligt uppehåll strax innan han slog till bollen i ett försök att finta målvakten och få denne att kasta sig åt ett annat håll än där han tänkte placera bollen. Jag stod därför orörlig och kastade mig först efter det att han slagit till bollen — och jag tog den! Ett våldsamt oväsen bröt ut. Överallt i hela staden rusade tusentals radiolyssnande supportrar ut på gatorna och avfyrade raketer och ”bomber”. Matchen slutade oavgjord, och jag bars ut från planen på mina beundrares axlar. En ny stjärna var född!
Mitt i allt det lyckorus som följde kom jag ihåg de visa ord som yttrats av den erfarne Gilmar, målvakt i stjärnornas lag, som sade till mig i ett radioprogram: ”Heitor, låt dig inte luras. Blomsterhyllningarna den ena dagen kan förvandlas till stenande nästa dag!”
En tid av eftertanke
Mitt i all denna berömmelse var det svårt att föreställa sig att det skulle kunna bli något ”stenande nästa dag”. Det äktenskap som jag ingick med Dilma år 1965 hjälpte mig emellertid att bevara balansen och tänka klarare på framtiden. Min fotbollskarriär var verkligen betydelsefull för oss — inte äran och berömmelsen, utan snarare den ekonomiska trygghet den kunde ge. Med hjälp av denna trygghet kunde vi få lugn och ro, så att vi kunde uppfostra våra barn och ägna oss åt att arbeta till förmån för andra.
Jag tänkte ofta på min ärlige, hårt arbetande far, som verkligen gav ut av sig själv för att kunna ge mig gåvor, när jag var barn. Men samtidigt lärde han oss att vi skulle visa stor omtanke om andra. Gjorde jag det han skulle ha gjort? Världssituationen blev också allt värre. ”Kommer det aldrig att bli verklig fred?” brukade Dilma fråga. Med min romersk-katolska bakgrund insåg jag att jag borde göra någonting mera åt min religiösa tro.
En internationell turné år 1965—66 gjorde inte saken bättre. England, Spanien, Italien, Schweiz och Förenta staterna — matcher mot några av världens bästa lag. I London fick vi motta en silverplakett av prins Philip som minnesgåva från den match vi spelade mot Arsenal på Wembley. Och i dagstidningarna stod mitt namn att läsa tillsammans med andra stjärnors — Rivelino, Garrinha — vi var dragplåster till matcherna. Det höll på att stiga mig åt huvudet — och det var också mycket oroväckande.
Mystik inom fotbollen
En sak som särskilt oroade mig var ett drag inom fotbollen som är nästan okänt och kanske svårt att tro. Bakom kulisserna i Brasilien är fotbollen genomsyrad av vidskepelse och även av ockulta sedvänjor. I samband med den senaste världscupen i Argentina år 1978 placerade man till exempel ljus och andra voodooföremål på vissa fotbollsplaner i Brasilien för att hjälpa det brasilianska laget att vinna. Men laget förlorade. På skämt har man sagt: ”Om Macumba [voodooriter] verkligen hade kraft, skulle fotbollsturneringarna i delstaten Bahia alltid sluta oavgjorda” på grund av det stora antalet riter som utförs för varje lags räkning.
Jag kommer ihåg att Korintierna hade anställt en pai-de-santo (voodoopräst) för detta ändamål. Ibland kunde det hända att alla vi spelare kallades till klubblokalen vid midnattstid för att ta ett speciellt örtbad, som han föreskrivit.
Vid ett tillfälle gick det dåligt för vår klubb i en turnering, och vår pai-de-santo drog slutsatsen att någon hade utövat trolldom mot oss och att han var tvungen att omintetgöra detta. En fredag gick därför alla spelare och några journalister tillsammans med honom till idrottsplatsen vid midnatt. Han började gräva, och till vår förvåning grävde han upp sju dolkar, som hade grävts ner där, en vid varje hörn av planen, en bakom varje mål och en mitt på planen. Alla dolkarna liknade varandra, och var och en hade sju vågformationer på handtaget. Här fanns tydligen anledningen till våra förluster! Somliga spelare blev djupt imponerade, andra var tvivlande.
Trots allt detta förlorade vi turneringen, och vår pai-de-santo avskedades! Senare anställdes han av ett annat lag, och jag kommer ihåg hur han vid ett tillfälle uttalade en förbannelse över oss, när vi kom in på idrottsplatsen. Men vi vann! Och hur var det med dolkarna? Senare fick jag reda på att klubbvaktmästaren berättat för vår pai-de-santo att dolkarna hade placerats där av en tidigare pai-de-santo för att ”hjälpa” vårt lag att vinna. Därför visste han var han skulle gräva upp dem!
Bedrägerier och även ”stenande”
Andra bedrägerier inträffade efter det att vi återvänt från den internationella turnén. Man anordnade en turnering mellan Rio de Janeiro och São Paulo, och från lagen i denna tävling valde man vanligtvis ett ”all-star-team”. Fastän jag beskrevs i dagstidningarna som den bäste målvakten, blev jag inte utvald, av allt att döma på grund av problem som vårt lag hade. Det var ett beskt piller att svälja.
Sedan blev jag också inblandad i en kamp som gällde arbetsrättigheter för fotbollsspelare, och detta ledde till meningsskiljaktigheter med klubbens ägare. Till slut nådde saken sin spets. Min fru blev intagen på sjukhus för medicinsk behandling, medan jag var tvungen att spela en match. På grund av att min sinnesjämvikt var rubbad, spelade jag dåligt, och vi förlorade mot ett lag som var underlägset i tekniskt avseende. Jag fick skulden för förlusten, och jag anklagades även för att ha tagit emot mutor. Fastän en tidning framhöll att jag var ett ”offer för mänsklig illvilja”, fick jag inte ens komma in i vissa av klubbens lokaler. Mina vänner och grannar såg på mig med misstänksamhet.
Vilken förändring! På söndagen idol och på måndagen oönskad! Gilmar hade rätt: Ena dagen blomsterhyllad, nästa dag stenad.
Jag blev så deprimerad att jag i flera dagar inte ens ville gå utomhus. En kort tid därefter överläts jag på ett år till ett lag i Paraná.
Ett lägligt besök
En söndagsmorgon när jag var borta på klubben, ringde en äldre man på hemma hos oss, och efter några få inledande ord frågade han min hustru: ”Visste du att bibeln säger att det snart inte kommer att finnas några krig mer? Skulle inte du tycka om att få leva för alltid under fridfulla förhållanden här på jorden?”
För att ge bevis för sitt påstående bad han henne sedan läsa ett skriftställe i bibeln, Psalm 46:9, 10 (NW), där det sägs: ”Kom ni, se Jehovas gärningar, hur han har låtit förvånansvärda händelser ske på jorden. Han bringar krigen att upphöra intill jordens yttersta ända. Bågen bryter han sönder och skär spjutet i bitar.” Ja, det här var goda nyheter för min hustru! Därefter började ett Jehovas vittne besöka vårt hem vecka efter vecka.
Fastän jag personligen inte var särskilt intresserad av ett bibelstudium, gjorde jag inte några invändningar mot besöken. Ibland brukade jag ställa en fråga, och jag fick alltid ett tillfredsställande svar direkt från bibeln. Sedan inträffade något som tände mitt intresse. Min hustru, som visste att jag från barndomen fått lära mig att hysa stor omtanke om och respekt för äldre människor, föreslog påpassligt att jag skulle läsa en artikel som bar rubriken: ”Vilken glädje att lyssna till de gamla!” i Vakna! för 22 oktober 1968. Den fina artikeln uppmuntrade mig att läsa mera, och snart förenade jag mig med min hustru i att studera bibeln.
En ny syn på livet
Några månader senare blev vi inbjudna att vara med vid en sammankomst för Jehovas vittnen på Pacaembu-stadion, just den plats där jag blivit utburen från planen på fotbollssupportrarnas axlar. Livfulla scener blixtrade genom mitt sinne, samtidigt som jag försökte koncentrera mig på de fina bibliska råd som framfördes.
Allteftersom sammankomsten fortskred, kunde jag inte undgå att lägga märke till kontraster. Inget knuffande och inga spydigheter och inte heller något viftande med flaggor eller någon hjältedyrkan. Folkmassans stillsamma ordningsamhet, den kärleksfulla hänsyn man visade mot varandra och särskilt mot oss som var nya, de varma kramarna och de lyckliga hälsningsorden ”broder” eller ”syster” gjorde alltsammans ett djupt intryck på min hustru och mig.
En naturlig följd av sammankomsten var att vi blev inbjudna att följa med vittnena i deras predikoarbete från dörr till dörr. Vid många tillfällen kunde det hända att jag blev igenkänd av dem vi besökte, och det var intressant att lägga märke till deras uppriktiga förvåning. Människorna var inte vana vid att det kom en fotbollsstjärna och besökte dem för att tala med dem om bibeln!
Allteftersom tiden gick, fann vi att vi sakta höll på att lägga oss till med en ny syn på livet, en ny känsla för värden och, framför allt, ett nytt hopp för framtiden. Vi fick veta att sann trygghet inte hade sin grund i en god inkomst eller i ett fint hem, utan att den endast kunde uppnås genom att man sätter Guds rikes intressen i första hand. ”Fortsätt därför med att först söka riket och hans rättfärdighet, så skall också alla dessa andra ting tilldelas er”, hade Jesus framhållit i sin bergspredikan. (Matt. 6:33) Mitt samvete började göra mig medveten om att den våldsamma tävlingsanda som råder vid fotbollsmatcher, den starka rivaliteten, ja, även hatkänslorna och de ockulta sedvänjorna, helt och hållet var emot bibelns läror.
Fastän jag tyckte mycket om att spela fotboll, bestämde jag mig till sist för att upphöra med min karriär som professionell fotbollsspelare och ta ett arbete i Rio de Janeiro med mycket lägre inkomst. Därefter lät min hustru och jag döpa oss den 18 december 1970 genom nedsänkning i vatten som en symbol av att vi överlämnat oss åt att tjäna Jehova.
Vilka fina privilegier har vi inte fått sedan dess! Vi har fått möjlighet att hjälpa många av våra släktingar att komma till kunskap om bibelns löfte om att få leva för evigt i ett kommande jordiskt paradis. Vi känner en trygghet som bara denna kunskap kan ge.
Jag tycker fortfarande att det är roligt att spela en vänskapsmatch i fotboll, men borta är ”blomsterhyllningarna” och ”stenandet”. Vårt liv är nu mera givande och mera meningsfullt tack vare kunskapen om de ”goda nyheter” som berikat vårt liv. — Insänt.
[Infälld text på sidan 16]
”Jag bars ut från planen på mina beundrares axlar”
[Infälld text på sidan 17]
”Vilken förändring! På söndagen idol och måndagen oönskad!”
[Infälld text på sidan 18]
”Skulle inte du tycka om att få leva för alltid under fridfulla förhållanden här på jorden?”