VM i fotboll – Är det bara en idrottslig lek?
”En 63-årig man från Uruguay slutade tills vidare att sälja matvaror på gatorna i Carmelo för att lifta en sträcka på 1.000 mil i nästan ett år för att vara i närheten av sitt landslag i fotboll.” — Den mexikanska dagstidningen El Universal.
Denne fotbollsentusiast var bara en av de hundratusentals entusiaster som var närvarande vid 1986 års världsmästerskap i fotboll i Mexico.
MED tanke på den världsvida fotbollsfebern är ovanstående skildring inte ovanlig. Enligt en rapport var en genomsnittlig arbetare i Mexico tvungen att betala motsvarande fyra månadslöner bara för att få vara med vid öppningsmatchen. Ändå var det tusentals som gjorde det. Inte att undra på att en fotbollsentusiast drabbades av hjärtattack när han kom till Aztekstadion i Mexico City — han hade tappat sin biljett till matchen! Men låt statistiken berätta om fotbollens popularitet.
De 52 matcherna spelades på 12 arenor i nio olika mexikanska städer. Ingen annan händelse i historien har setts av så många människor samtidigt som 1986 års VM-slutspel i fotboll. Omkring två miljarder fotbollsentusiaster runt hela världen följde den direktsända invigningsmatchen i TV den 31 maj. Nästan tre miljarder människor såg finalmatchen mellan Västtyskland och Argentina den 29 juni. Den sammanlagda tittarsiffran för alla 52 matcherna beräknades till cirka tio miljarder — omkring dubbelt så många som antalet människor i världen just nu.
Eftersom människor i många länder låter fotbollstittandet gå före nästan allting annat, undvek somliga politiker nogsamt att planera massmöten eller framträdanden under matcherna. Och när Irak besegrade Syrien i VM-kvalet, firades detta av soldater vid fronten i det fem år gamla kriget med Iran genom att de avfyrade sina vapen och lyste upp himlen med spårljusprojektiler. Ja, miljarder människor i dag tar allvarligt på fotboll. Rogerio Achilles, en sportreporter på en radiostation i São Paulo, säger så här: ”Fotboll är mer än en sport, det är människornas religion.” Men varför är den så populär?
En verklighetsflykt
Precis som droger och alkohol har idrotten använts som en ”verklighetsflykt”. Den mexikanske psykoanalytikern Armando Barriguete hänvisade till Mexicos nuvarande svåra ekonomiska situation och sade att VM-spelen tjänade som ”en flykt från de överhängande problemen” för det mexikanska folket. Dagstidningen El Universal i Mexico City hävdar att den ”kommersiella och statliga televisionen har försökt övertyga folket om att seger för de elva ungdomarna — det mexikanska fotbollslaget — är en nationell hämnd för all den olycka som har drabbat oss”. VM-slutspelet påstås därför ha ”höjt moralen hos ett folk vars stolthet och hopp har slagits i spillror”. Ja, för många människor är fotboll mycket mer än en sport — det är deras veckoranson av drömmar och illusioner.
Även om fotbollen kan skänka tillfällig spänning — precis som droger och alkohol — kan den inte skänka bestående sinnesfrid. Men skapar den inte, som somliga menar, internationell enhet?
Förenade med hjälp av en boll?
Idrottsevenemang används ibland som ett medel för att främja politiska mål och ideal. Hur gjordes det under 1986 års VM-slutspel?
Mexicos president, Miguel de la Madrid, förenade sig med FN i att ”framföra ett fredsbudskap till hela världen”. Den officiella symbolen för VM-slutspelet 1986 var två halvklot med en fotboll emellan. Rafael del Castillo, ordförande i Mexikanska fotbollsförbundet, sade med anledning av detta: ”Vårt land vill med detta motto för Mexico-86 uttrycka en önskan och en dröm om en värld förenad med hjälp av en boll.” Mexico var inte ensamt om detta önsketänkande. Lägg märke till andras uttalanden:
Argentinas president, Raúl Alfonsín, ansåg att världsmästerskapen i fotboll var ”en symbol av ett sökande som bör få oss att känna behovet av att arbeta hänemot kamratskap, fred och allmän rättvisa”.
João Havelange, ordförande i FIFA (Internationella fotbollsförbundet), betonade i sitt invigningstal att ”kamratskapets och förståelsens anda bidrar till att tjäna fredens ideal”.
I ett budskap till deltagarna i det trettonde VM-slutspelet sade FN:s generalsekreterare, Javier Pérez de Cuéllar: ”I en värld där den vilda kapprustningen förekommer sida vid sida med orättvisor, svält och nöd ... uppmanas ni att ständigt påminna era ledare om det tvingande behovet av samarbete för att kunna uppnå fred.”
Till och med påven Johannes Paulus II sade att han hoppades att VM-spelen skulle uppmuntra till ”fredliga relationer och samarbete mellan nationerna och befrämja sociala värden, till exempel förståelse, lojalitet, laganda, världsvitt broderskap och — framför allt — världsfred”.
Många länder var visserligen förenade med hjälp av TV-satelliter under en kortare period, medan de såg på VM-slutspelet. Men fastän de var förenade i sina bifallsyttringar och i sin spänning, var de splittrade av nationalism och hård konkurrens. Kan man då verkligen säga att människor i världen var ”förenade med hjälp av en boll”?
En dröm uppfylls?
Den franske filosofen Albert Camus sade en gång angående fotbollens sociala betydelse: ”Jag har fotbollen att tacka för de sannaste begrepp jag känner till angående moral och människans förpliktelser.” Kunde fotbollsmatcherna leva upp till dessa förväntningar, även om sådana positiva uttryck som ”fotbollens universella familj”, ”rent spel” och ”idrottsanda” användes under VM-slutspelet? Kan fotboll, eller vilken annan idrott det än gäller, verkligen åstadkomma fred, enhet och en god moral?
Sportredaktören Pedro Escartín sade i en kommentar till matchen mellan Mexico och Paraguay: ”När fotbollsplanen förvandlas till ett dårhus av våld, antifotboll och tillämpandet av den motbjudande principen att ’bollen får passera, men inte spelaren’, är det för mycket begärt att tro att en ensam person, utan stöd av vare sig spelare eller ledare, skall kunna förvandla andan av våld till en uppvisning av sportsmannaanda och trevligt uppträdande.” Han tillade: ”I en match där 77 ojustheter begås frågar jag mig själv om fotboll kan vara något positivt.” Lyckligtvis var inte alla matcher lika våldsamma som just den.
Ibland stängdes dörrarna under träningspassen, även för journalisterna. Varför det? Lagen fruktade att spioner från andra lag skulle kunna försöka infiltrera pressen och allmänheten i ett försök att komma på något av deras speltaktik. Dagstidningen Excelsior i Mexico City skrev: ”De deltagande lagen i VM-slutspelet tycks ha drabbats av förföljelsemani när det gäller den eventuella närvaron av motståndarspioner. ... Antalet anklagelser för spionage från de olika delegationerna skulle kunna fylla en spionnovell av John Le Carré.” Detta är knappast något exempel på en förenande anda av fred.
I en annan kommentar i samma tidning citerades påvens ord: ”Idrott är inte tillräckligt. ... Ofta resulterar den i häftig konkurrens, rivalitet, aggressivitet, brutalitet, illojalitet, industrialisering och kommersialisering.” Denna anda överförs till folkmassorna i vars ansikten ”man kan avläsa aggressivitet, ångest, vrede, raseri, sorg och ofta också en vild och hysterisk glädje”. Dessa faktorer, tillsammans med besinningslös nationalism, har ofta resulterat i våldshandlingar och blodbad. Fotbollsvåld är ingen sällsynt företeelse.
För att undvika sådana problem under 1986 års VM-slutspel vidtogs rigorösa säkerhetsåtgärder. Cirka 50.000 män — poliser och soldater — mobiliserades för att hålla ordning. Särskilda bombpatruller fanns till hands för eventuella terroristangrepp. Det fanns fyra specialtränade brigader av antiterroristsoldater utplacerade på strategiska punkter. Femton poliser från en specialavdelning vid Scotland Yard fanns på plats för att skydda det brittiska fotbollslaget. Paraplyer och andra ”farliga” föremål, som kunde användas i samband med att våld bryter ut, beslagtogs när publiken kom in på arenorna. Till och med dryckerna serverades utan istärningar. Varför det? Tärningarna skulle kunna användas som projektiler!
Om professionell idrott inte kan åstadkomma fred och harmoni vare sig på eller utanför planen, hur kan den då utöva ett stabilt inflytande hänemot världsfred?
En annan fråga är: Hur bör uppriktiga kristna betrakta professionell idrott? Är den ett hot mot den kristna ostraffligheten?
Hur påverkas du av idrott?
På grund av den kroppsövning som man får kan det finnas ett visst värde i sådana idrottsaktiviteter som fotboll. Men som fallet är med all rekreation krävs det balans. Hur mycket tid och energi ägnar du åt att utöva eller se på idrott, antingen i verkligheten eller på TV? Blir sådan avkoppling ett hinder för viktigare kristen verksamhet, såsom möten, personligt studium och tjänst på fältet? (Filipperna 1:10) Bibeln ger oss rådet: ”Kroppslig träning är nyttig till en viss grad, men gudsfruktan är nyttig till allt, eftersom den har med sig löften som gäller både detta livet och det som kommer.” — 1 Timoteus 4:8, Bo Giertz’ svenska översättning.
Aposteln Paulus ger oss också rådet: ”Låt oss inte bli självupptagna, så att vi eggar upp varandra till inbördes tävlan och avundas varandra.” (Galaterna 5:26) Även om det inte nödvändigtvis är något fel i att kristna ägnar sig åt idrott med måtta, bör vi vara på vår vakt mot den tävlingsinriktade andan att ”vinna till varje pris”, som är så framträdande i professionell idrott. Hård konkurrens kan leda till våld. — Filipperna 4:5.
Ordföranden i Mexikanska fotbollsförbundet, Rafael del Castillo, citerade författaren Rudyard Kipling när han uppmanade VM-spelarna att ”fylla de värdefulla minuterna med sextio sekunders hård kamp”. Verkligen en kontrast till aposteln Petrus’ råd att ”söka friden och trakta efter den”! — 1 Petrus 3:11.
En annan fara i samband med professionell idrott är nationalism och stolthet över sitt eget land. Om Kristus Jesus hade levt på jorden i vår tid, vilket land eller vilken stad tror du han skulle hålla på? Israel? Italien? Jerusalem? Rom? Eller ingen alls? Bör sådana obeständiga företeelser som idrott och rekreation tillåtas orsaka splittring bland kristna? (1 Korintierna 1:10—13) En sann kristen bör i stället vara ”full av ... goda frukter”, ”fridsam”, ”inte partisk”, eftersom ”rättfärdighets frukt [får] sin säd sådd under fredliga förhållanden för dem som stiftar fred”. — Jakob 3:17, 18.
En samvetsgrann kristen kommer därför inte att låta sig uppslukas av en fanatisk inställning till fotboll eller någon annan idrott. Det är ju trots allt bara en sport, ett spel. Att visa ett måttligt eller flyktigt intresse kan vara ofarligt. Som avkoppling i måttliga mängder kan det vara nyttigt. Men de viktigare andliga intressena i livet är av bestående värde. — Matteus 6:33; 1 Korintierna 15:33.
[Infälld text på sidan 15]
De 52 matcherna sågs av sammanlagt omkring tio miljarder TV-tittare — dubbelt så många som världens befolkning!
[Infälld text på sidan 16]
”Fotboll är mer än en sport, det är människornas religion”
[Infälld text på sidan 17]
”Fyll de värdefulla minuterna med sextio sekunders hård kamp”
[Bild på sidan 14]
Argentina visar upp VM-pokalen efter segern
[Bildkälla]
Reuters/Bettmann Newsphotos
[Bild på sidan 15]
En spelare som undviker en tackling i VM-finalen
[Bildkälla]
Reuters/Bettmann Newsphotos