Fotbolls-VM — idrott eller krig?

Från Vakna!:s korrespondent i Italien

VÄRLDENS uppmärksamhet var inriktad på fotboll. Från 8 juni till 8 juli 1990 satt hundratals miljoner människor som klistrade vid sina TV-apparater för att följa årets händelse — VM i fotboll, som hölls i Italien. Globalt sett var det sammanlagt 30.000.000.000 TV-tittare som såg någon av de 52 matcherna — det är sex gånger världens befolkning.

Det här TV-sända skådespelet möjliggjordes tack vare en högteknologisk organisation utan tidigare motsvarighet — ett produktionscentrum som betjänade 147 TV-nät för 118 nationer, med 180 TV-kameror, 38 produktionsavdelningar och 1.500 tekniker. Till själva matcherna, som spelades på 12 italienska fotbollsarenor, kom dessutom 2.515.000 åskådare och 6.000 journalister från hela världen. Men de här siffrorna säger inte allt. I avsikt att ge en beskrivning av den här gigantiska ”flykten från verkligheten”, som somliga kallade det, har författare, sociologer, psykologer, konstnärer och till och med teologer gett sin syn på händelsen.

Men var det verkligen så att VM i fotboll bidrog till internationell harmoni och sportsmannaanda? Lyckades de miljoner människor som var förenade i sin passion för den här idrottsgrenen och som såg matcherna via satellit övervinna sina nationalistiska motsättningar under dessa 30 dagar? Var fotbollen en enande kraft?

Idrott eller krig?

Låt oss titta på en enda aspekt som är typisk för många nutida idrottsevenemang — våldet. Det här fenomenet dyker ofta upp vid fotbollsmatcher — på planen, på åskådarläktarna och utanför arenan. Psykologer, sociologer och journalister är ense om att i en värld som är så intensivt våldspräglad är idrotten inget undantag. Fundamentala moralvärden håller obevekligt på att upplösas. Man har försökt rentvå den våldspräglade verkligheten i modern idrott genom att använda sådana fraser som ”idrott är ärlig kamp”, ”vänskapsanda” eller ”broderskap”, men det fungerar inte.

Världsmästerskapen i fotboll var inget undantag. Någon tid innan VM började hördes oroande rapporter. ”Våldsam fotbollsfanatism skrämmer, och turister överger Italien”, löd en rubrik i La Repubblica 18 dagar före den första matchen. Det man fruktade mest var ”huliganer” (ligister), engelska fotbollsanhängare, ökända i hela Europa för sin vandalism före, under och efter varje match.a

I numret för 1 juni 1990 av dagstidningen La Stampa i Turin analyserade man orsakerna till våldet på idrottsarenorna och ligisters brutala uppträdande, och man förklarade: ”I fotbollsvärlden finns det numera inte några mellanting. Motståndare är inte längre enbart motståndare, utan ’fiender’; bråk är inte undantag, utan regel, och det måste vara våldsamt, ja, så våldsamt som möjligt.” Men varför? ”’Därför att vi hatar varandra’, svarade några fotbollshuliganer från Bologna.” Sociologen Antonio Roversi har försökt förklara logiken bakom sådant hat på följande sätt: ”Den här typen av ungdomar har drabbats av ’beduinsyndromet’. De som har drabbats av det här syndromet betraktar sina vänners fiender som sina fiender, sina fienders vänner som sina fiender, och omvänt är en väns vän en vän, och en fiendes fiende är en vän.”

Hat, våld, rivalitet, vandalism eller ”beduinsyndromet” — VM i fotboll måste ändå gå av stapeln, och situationen påminde redan om den stämning som råder vid en krigsförklaring. Trots det gjorde Italien sig redo för händelsen i en anda av festyra.

Påven välsignar

Till och med påven, som inte är den som försitter tillfället när det rör sig om stora publikskaror, besökte ”VM-templet”, det renoverade Olympiastadion i Rom, och han välsignade det. Han sade: ”Världsmästerskapen i fotboll är en idrottsfestival, men det kan också bli en festival för solidaritet mellan folken.” Han tillade att modern idrott måste undvika sådana hemska faror som omåttligt begär efter materiell vinning, överdriven vikt vid effektsökeri, doping, fusk och våld. Han hoppades ”att de ansträngningar och offer som hade gjorts kommer att göra ’Italia ’90’ till en tillväxtfaktor i fråga om brödraskap för era landsmän och för alla människor”. Jesuiten Paride Di Luca, före detta fotbollsspelare, upprepade påvens känslor, när han bad Fotbollsanhängarnas bön, där han sade: ”Kom, o min Gud, och titta på VM.”

Men var VM verkligen en stor festival? Brydde sig universums Gud om saken? Låt oss göra en granskning av idrotten som den verkligen är och av de värderingar den upphöjer.

Idrottsligister

På grund av ligisterna var sådana städer som Cagliari och Turin praktiskt taget försatta i belägringstillstånd under hela den inledande delen av världsmästerskapen. Några tidningsrubriker: ”Rimini skakas av krig”; ”Cagliari — krig utbryter”; ”Våldsamheter i Turin: en tysk och en engelsman knivhuggna”; ”En dag av slagsmål mellan engelska, tyska och italienska supportrar”; ”Rädda oss från de engelska supportrarna — borgmästaren i Turin sänder ut en vädjan”; ”Nattliga sammanstötningar mellan extremister. Borgmästaren: De som kommer från Turin är de verkliga huliganerna.” Ett annat hårresande exempel: ”’Hur man sticker ner en motståndarsupporter’ — utgiven i England, handboken för den perfekte huliganen.” De här rubrikerna räcker för att ge en bild av situationen. Men sådana saker är helt enkelt en naturlig produkt av ett samhälle som lever på våld.

Den stora idrottshändelsen avslutades inte i en stämning av glädje. Den förklenande visselkonserten från de italienska anhängarnas sida mot det argentinska laget och dess stjärna, Maradona, i protest mot att dessa hade slagit ut det italienska laget överskuggade glädjen vid finalen och fördärvade avslutningsmatchen. Den julikvällen fanns det inte något ”stort idrottsbrödraskap” på Olympiastadion; ”VM-templet” vanhelgades. Il Tempo för 10 juli 1990 skrev: ”På planen kränkte man spelet — på åskådarläktarna besudlade man idrotten.”

Detta utgjorde en dyster avslutning på den händelse som somliga hade hoppats skulle få världen att bli en ”global by” utan skiljelinjer i åtminstone 30 dagar. Men om fotbollen inte kan skapa fred och harmoni på eller utanför planen, är det då realistiskt att tro att den kan bidra till världsfred?

En balanserad syn på fotboll

La Stampa upphöjde fotbollsspelet och beskrev det som ”en helig återstod av förfädernas kamp och fotbollen som en symbol för det oförutsägbara, den förnämsta av alla idrottstävlingar”. Om man begrundar sådana tankegångar, hur bör då en uppriktig kristen betrakta fotboll? Ja, hur bör en kristen betrakta all professionell idrott?

”De som inte älskar fotboll går miste om någonting i livet”, uppges Bertrand Russell ha sagt. Det kan naturligtvis vara både roligt och hälsosamt att spela fotboll eller utöva någon annan idrott, i synnerhet med tanke på att så många människor lever ett stillasittande liv. Men innebär det att det inte finns några faror med i bilden?

Bibeln säger: ”Låt oss inte bli självupptagna, så att vi eggar upp varandra till inbördes tävlan och avundas varandra.” (Galaterna 5:26) Världsmästerskapen i fotboll gav överflödande bevis på hur våld och inställningen att vinna till varje pris ofta går hand i hand. Det är den negativa sidan av professionell idrott. För att kunna undvika sådana ”köttets gärningar” måste de kristna, vare sig de är deltagare eller åskådare, hålla sin ande i styr, i synnerhet i fråga om att vilja bli nummer ett. (Galaterna 5:19—21) Kom ihåg skaldens ord: ”För när den store Protokollföraren kommer för att skriva rapport om dig, antecknar han inte dina segrar eller förluster, utan det sätt på vilket du genomförde spelet.”

En annan aspekt som inte får förbises är tidsfaktorn. Tillhör du de miljoner trägna TV-tittare som ägnar otaliga timmar åt att se på idrottsevenemang? Hur mycket av din tid ägnar du å andra sidan åt motion? Balans — det är nyckelordet. Det innebär att man tar sig tid till motion och rekreation utan att försumma de viktigare andliga aktiviteterna. Aposteln Paulus gav den unge Timoteus ett råd som är ännu mera välgrundat i dag: ”Den kroppsliga övningen är nämligen nyttig till litet; men den gudaktiga hängivenheten är nyttig till allt, i det den har med sig ett löfte om livet nu och det som skall komma.” — 1 Timoteus 4:8.

[Fotnot]

[Bildkälla på sidan 10]

Foto: Agenzia Giuliani