Jag får lära mig att behärska mitt häftiga humör

KRASCH! Min far gjorde en svepande rörelse med handen och sopade ner mannens glas i golvet. Det blev skrik av protest och ett knuffande och skuffande och så — tjong! Mannens knytnäve träffade min far rakt i ansiktet, och blodet började forsa. Jag rusade fram för att hjälpa min far. Andra lade sig i slagsmålet, och snart var det allmänt slagsmål på den där franska krogen. Man krossade glas, vräkte omkull stolar och slog sönder bord. Polisen, som underrättats om bråket, var snart på plats. Bara anblicken av en uniform var för mig detsamma som ett rött skynke för en tjur, så jag började puckla på polismännen med knytnävarna. Jag hade slagit ner tre polismän, innan jag övermannades och min far och jag i handbojor fördes till den lokala polisstationen.

Den där lördagen i mars 1953 hade min far och jag gått ut för att handla. Vi träffade på några arbetskamrater, och det hela slutade med en krogrond. Far blev full, och snart var vi båda indragna i det där slagsmålet. Följande dag stod våra namn i tidningen under rubriken ”Far och son muckar gräl bland gästerna — tre polismän allvarligt skadade”. Vi fick en månads fängelse, och det tog oss ett helt år att betala av böterna.

Detta var bara en av de händelser som kunde ha gjort att jag hamnat i ett liv av våld. Men sedan dess har jag lärt mig att behärska mitt häftiga humör. Hur då? Låt mig först få berätta något om min bakgrund och om hur jag kom att få ett sådant humör.

Sådan far, sådan son

Jag föddes i Le Mans i västra Frankrike år 1929, det år då Förenta staterna och senare också västra Europa drabbades av den stora depressionen. Det var stor arbetslöshet i Frankrike under början av trettiotalet. Min far var en duktig murare, och han lyckades därför få jobb på olika byggen. När den ekonomiska situationen förvärrades, blev han intresserad av politik, fackföreningar och arbetarnas krav. Han blev aggressiv och började supa ohejdat.

Min far kom ofta hem långt fram på natten, och min mor fick då uthärda hans fruktansvärda raseriutbrott, vilka ofta slutade med att hon fick stryk och att porslin krossades och möbler slogs sönder. Det var särskilt besvärligt på lördagskvällarna, eftersom det var veckans avlöningsdag. Mamma brukade se till att min syster och jag kom i säng, och vi darrade ofta av rädsla, när vi låg och väntade på att han skulle komma hem — full! Ibland gick han ut och jagade, och han och hans vänner kunde komma hem fulla och fyra av sina hagelgevär i luften.

Det är inte så konstigt om jag kom att bli hetlevrad, brutal och självisk. En dag när jag hade varit ute på något rackartyg med en kamrat, lade min far beslag på min cykel och låste in den i ett skjul. Efter det att jag hade avlyssnat ett samtal mellan min far och en av hans vänner, som frågade efter cykeln för sin sons räkning, lyckades jag bryta mig in i skjulet och ta en stor yxa och slå sönder cykeln, och sedan begravde jag bitarna i trädgården. Jag behöver inte tala om att min far gav mig ett rejält kok stryk, när han upptäckte det hela.

Jag blev en ”boss” bland de unga ligisterna i trakten, alltid villig att ge råd åt dem som hade något fuffens för sig. Ett av våra tilltag var att störa aftongudstjänsterna genom att plötsligt ringa i kyrkklockorna eller genom att kasta sten på ett plåttak i närheten. På mitt eget sätt tog jag efter min fars exempel. Han var en fruktad bråkmakare, och det var jag också.

Jag blir boxare

Under tiden slutade jag skolan och blev möbelsnickarlärling. I mars 1945, strax före slutet av andra världskriget, dog min mor i cancer. Hon hade inte haft det så lätt. Hon hade inte fått den kärlek och lycka, som de flesta kvinnor söker. Hennes död blev ett hårt slag för mig, och livet verkade meningslöst.

Det jag hade sett under kriget botade mig på intet sätt från att tycka om våld. Som sport valde jag därför att gå in för boxning. I gymnastiksalen fick jag utlopp för min aggressivitet genom att slå på en boxboll eller genom att träningsboxas med en partner. Jag blev en bra boxare och nådde till slut fram till kvartsfinalen i Frankrikes amatörmästerskap.

Mina talanger inom boxningen smickrade min fåfänga och hjälpte mig att övervinna det mindervärdeskomplex som jag hade fått på grund av min olyckliga barndom. Om man bortser från boxningen, så var min huvudsakliga förströelse att vara med på bydanserna. Med den lättstötta inställning som jag hade så hittade jag alltid något som var ”värdigt” att försvara, och det fanns alltid någon ”orättvisa” som behövde rättas till. Jag ställde alltid upp, när det gällde att få vara med om ett rejält slagsmål.

En häftig soldat och en häftig äkta man

År 1950 blev jag inkallad till militärtjänst, och iförd uniform befann jag mig i Algeriet. Återigen råkade jag bara i svårigheter på grund av mitt häftiga humör. På grund av någon struntsak klådde jag upp en annan soldat. Jag fick inställa mig inför en grupp officerare, men jag var bara oförskämd och hånfull. Jag fick höra att här var det inte jag som bestämde och att de nog skulle få mig att bli mör. Jag sattes i en betongcell i tre veckor. Konstigt nog var det här jag för första gången kom att höra namnet ”Jehova” av en annan fånge. Det här namnet fastnade i mitt medvetande. Därefter skickades jag till en straffkoloni i Biskra i Algeriet.

Efter värnplikten kom jag tillbaka till mitt gamla jobb på en bilfabrik. Jag fortsatte med boxningen, och nu hade jag proffslicens. År 1952 träffade jag den flicka som jag senare gifte mig med. Men äktenskapet förändrade inte mitt häftiga sätt. Vid ett tillfälle gick jag ut för att köpa lite potatis, men eftersom jag hade varit borta så länge gick min fru ut för att se vad det var som hade hänt. Hon fick syn på min cykel utanför en krog, och hon kom gråtande in och fann mig sittande vid ett bord tillsammans med några bråkmakare till kamrater. Följd av deras hånskratt följde jag med henne ut, men så fort vi kom hem gav jag henne stryk. Folk började snart ge min fru rådet att hon skulle lämna mig.

En sak som också störde vårt äktenskapliga liv var att vårt första barn dog. Två år senare blev min fru återigen gravid, men också detta barn dog. En katolsk nunna försökte övertyga oss om att Gud behövde fler änglar där uppe, men detta var en klen tröst för oss. I stället styrkte det mig faktiskt i min övertygelse att det inte fanns någon gud. Vi var i ett tillstånd av djupaste förtvivlan, och vårt äktenskap var på väg mot en katastrof.

Jag finner något som kan hjälpa mig att behärska mitt humör

En morgon visade min far mig en bok som han hade skaffat av ett Jehovas vittne. Jag bläddrade igenom den, men jag fann inget som väckte mitt intresse utom det att jag lade märke till namnet ”Jehova”, och jag kom ihåg att jag hade hört det namnet, när jag var inkallad i Algeriet. När vittnet kom tillbaka för att besöka min far, bad jag honom att skaffa mig en bibel, och jag prenumererade också på tidskriften Vakna! Eftersom jag fortfarande höll på med boxningen, var jag ute nästan varje gång vittnet kom tillbaka för att besöka mig, så till slut sade jag till honom att han inte skulle bry sig om att besöka mig något mer. Men när min prenumeration på Vakna! löpte ut, förnyade jag den.

Inte så lång tid därefter fick min fru och jag besök av Antoine Branca, den presiderande tillsyningsmannen i Le Mans-församlingen av Jehovas vittnen. Han förklarade Guds uppsåt och uppståndelsehoppet för oss på sin varma sydfranska dialekt. (Apostlagärningarna 24:15) Min fru blev särskilt hänförd över utsikten att få se sina två små barn igen och också sin 19-årige bror som hon hade mist. Jag var lite mer reserverad, men jag gick med på att studera bibeln.

Min nyförvärvade bibliska kunskap gjorde naturligtvis inga underverk med mitt häftiga humör. När Antoine Branca lämnade Le Mans för att bli missionär på Madagaskar, kom två andra vittnen för att studera med oss. Min far lade märke till dessa besök och drev med oss. Vi började gräla. Jag förstod vad som skulle hända, och min far var en stor man. Därför klippte jag till honom, innan han klippte till mig. Jag golvade honom med ett enda slag! Men jag skämdes oerhört. När han kom på benen, körde han ut oss ur det hus som vi hade byggt tillsammans. Min fru var gravid, och här stod vi nu utan bostad. Allt på grund av mitt häftiga humör!

Min frus föräldrar tog vänligt emot oss, och de gick också med på att vi fortsatte att studera bibeln tillsammans med vittnena i den förhoppningen att detta kanske skulle hjälpa mig att bli annorlunda. Kort därefter föddes vår dotter Katrina. Detta gjorde mig mycket glad, men jag kände fortfarande behov av att boxas. Jag slets mellan min häftiga läggning och bibelns principer som jag lärde mig. Det pågick en kamp inom mig, och jag avreagerade mig på min boxningsmotståndare. Men för att freda mitt samvete lät jag min motståndare slå först. Det var ändå något inom mig som hindrade mig från att slå lika hårt som jag hade gjort förr. Det vittne som studerade med mig sade en gång rent ut till mig att boxning inte var det slags sport som kunde hjälpa mig att behärska mitt humör. Till slut bestämde jag mig för att sluta boxas.

Någon tid innan detta hände måste vi flytta, därför att vår lilla Katrina blev större. En dag bestämde jag mig därför för att söka upp min far för att försonas. Jag ville fråga honom om jag kunde få köpa det lilla trähus, som vi hade byggt tillsammans, och flytta det till en annan tomt. Han blev glad över att få se mig och över att få träffa sitt barnbarn som han aldrig hade sett. Han var glad över att se de förändringar jag hade gjort, och han hjälpte mig till och med att bygga om huset. Jag tror att Jehovas vittnens artighet och uppriktighet gjorde ett gott intryck på honom. Senare lät han till och med några vittnen ha sina tält och husvagnar på hans mark under en av deras sammankomster.

Ännu en kamp som bara hade börjat

År 1957 var jag för första gången med vid en av Jehovas vittnens sammankomster. Den hölls i en gammal cirkusbyggnad i Paris, Cirque d’Hiver. Med tanke på mitt häftiga humör gjorde den fridfulla andan och den stilla glädjen hos de närvarande det största intrycket på mig. Det var många som kom fram till mig och sade ”Bonjour”, och de kallade mig till och med ”frère” (broder). Jag berättade allt detta för min fru, när jag kom hem. Senare samma år överlämnade min fru och jag vårt liv åt Jehova, och vi döptes den 23 november 1957.

Jag hade visserligen slutat med boxningen, men nu hade jag en annan kamp att utkämpa — kampen mot min ”gamla personlighet”. (Efesierna 4:22) När det blev känt att jag nu var ett Jehovas vittne, förlorade jag många av mina tidigare vänner. (1 Petrus 4:4) Några av mina arbetskamrater drev med min nyfunna tro. En dag när de höll på att håna mig, tappade jag självbehärskningen och klådde upp dem allesammans. Jag vann kampen mot dem, men jag förlorade kampen mot mitt häftiga humör. — Romarna 7:18—23.

Men med Guds andes och medvittnens hjälp gjorde jag så småningom framsteg i min kamp att kunna behärska mitt häftiga humör. Jag vann slutligen mina kristna bröders förtroende och rekommenderades att tjäna som presiderande tillsyningsman i Le Mans-församlingen av Jehovas vittnen.

Det krävs ständig vaksamhet

Att ständigt söka utveckla självbehärskning påverkade till en början min hälsa. Jag hade besvär med nerverna och drabbades av psoriasis. På grund av detta och andra orsaker flyttade vi i november 1965 till Grenoble, en stad i Franska alperna. Sedan jag kom hit har min hälsa avsevärt förbättrats.

Jag har fortfarande privilegiet att få tjäna som en kristen äldste. Men jag måste hela tiden vara på min vakt mot faran att halka tillbaka i min gamla häftighet. Jag kommer ihåg en gång när jag gick från hus till hus för att samtala om bibeln och hur en man då började skrika åt mig och förolämpa mig och banka på dörren med knytnävarna. Jag kände min gamla häftighet välla upp inom mig. Jag knöt nävarna och klev bakåt, färdig att klippa till. Då greps jag av en känsla av skam. Lyckligtvis lugnade mannen ner sig, och jag kunde lugnt och stilla säga adjö till honom. Jag tackade Jehova för att han hade beskyddat mig mot mannen — och mot mig själv!

Vid ett annat tillfälle blev en advokat, som jag besökte, våldsam och gick för att hämta sitt gevär. Han hotade att skjuta mig, om jag inte avlägsnade mig omedelbart. Jag kom på mig själv med att svara: ”Au revoir, Monsieur, jag skall gå vidare och tala med era grannar.” Hur annorlunda skulle jag inte ha reagerat för några år sedan!

Sedan Katrina föddes, har min fru och jag fått två söner, och vi fem har kunnat leva ett lugnt och lyckligt liv som en kristen familj.

Trots att jag förr ofta brukade ”se rött”, så har jag fått hjälp genom att studera bibeln och genom att tillämpa den i mitt liv. Jag tror att om jag tidigare hade insett värdet av den här källan till hjälp, så skulle jag ha gjort snabbare framsteg. Det är framför allt en sak som har gjort ett starkt intryck på mig: Jehovas makt. Kanske beror detta på min stridslust. Jag har lärt mig att ingen ostraffat kan motstå Guds kraft. Jehova var nu min verklige ”chef”, den som jag behövde. Han kunde förse mig med en aldrig svikande ”vakt” som kunde skydda mig och en exakt kunskap som gav Rikets budskap ”sting” — men utan att göra någon skada! Jag tackar verkligen Jehova för att han genom sitt ord och med hjälp av sina vittnen har låtit mig få lära mig att behärska mitt häftiga humör. — Insänt.

[Infälld text på sidan 18]

Jag ställde alltid upp, när det gällde att få vara med om ett rejält slagsmål

[Infälld text på sidan 19]

Jag måste fortfarande vara på min vakt mot faran att halka tillbaka i min gamla häftighet

[Bild på sidan 17]

Jag blev boxare för att få utlopp för mitt häftiga humör