Jag lärde mig hata det jag hade älskat
Att slåss var mitt liv. Jag tyckte om att kunna klippa till min motståndare med all min styrka och se honom falla framför fötterna på mig. Det var spännande att stå mitt i boxningsringen och höra speakern ropa ut mitt namn som matchens vinnare. Jag älskade boxning! Men numera gör själva tanken på våld mig upprörd. Jag har lärt mig att hata det jag nu kallar den kriminella boxningssporten.
ÅR 1944, när jag var sju år, bodde jag i Lares i Puerto Rico, där jag är född. Det var då jag drabbades av den fruktansvärda chocken att förlora min mor i döden. Hon dog i cancer när hon var 32 år. Smärtan blev outhärdlig när jag kort tid därefter kom hem från skolan och såg en kvinna sitta i min fars knä. Hon blev min styvmor.
Min styvmor kände att jag inte tyckte om henne och behandlade mig hårt. Därför rymde jag hemifrån. Jag smög mig upp på en lastbil med kol och apelsiner och somnade. Vilken överraskning när jag vaknade och upptäckte att jag var i staden San Juan, på andra sidan ön!
Gatuslagsmål
I åtta månader levde jag på gatorna i San Juan. Andra barn trakasserade mig hela tiden. Jag kom fram till att jag var tvungen att slåss för att överleva. Efter åtta månader hittade polisen mig och skickade hem mig. Jag kunde aldrig förlika mig med tanken att ha en styvmor och tillbringade mesta tiden på gatorna. Så gott som varje dag hamnade jag i slagsmål. När jag fyllde tio år rymde jag igen.
Efter några veckor plockade polisen upp mig igen. Den här gången vägrade jag berätta för dem vad jag hette och var jag kom ifrån. Sedan de misslyckats med att spåra min familj sände de mig till ett statligt barnhem i staden Guaynabo. Där satte jag för första gången på mig ett par boxhandskar. Det var också där som jag för första gången i mitt liv såg namnet Jehova på en skylt. Jag frågade om det och fick veta att Jehova var judarnas Gud. Jag glömde aldrig det namnet.
Sedan jag hade blivit 15 år lämnade jag barnhemmet för att aldrig mer återvända. För att försörja mig började jag sälja tidningar. Men varenda gata var någon annans distrikt. Det fanns bara ett enda sätt att ordna med ett eget distrikt — att slåss! Och slogs, det gjorde jag.
Två år senare tog jag värvning i amerikanska armén och fick grundutbildningen i Arkansas i USA. Så småningom blev jag medlem i ett boxningslag. Sedan förflyttades jag till ett specialförband. Jag skulle tjänstgöra i en idrottshall, och min sergeant var boxningstränare.
En brutal sport
Jag tränades i hur jag skulle använda knytnävarna för att skada mina motståndare. Jag tränades i att bortse från vänskap i ringen. I och med att gonggongen gick blev en vän en fiende som skulle slås ner och som man helst skulle slå knock out på.
Jag ville vara kvar i armén, men min sergeant sade till mig: ”Lämna armén så snart du kan och bli proffsboxare, så kommer jag om några år att få se dig på TV när du boxas i Madison Square Garden i New York.” Jag kunde knappt tro det! Skulle jag — den fattige och hemlöse pojken — bli en berömd boxare?
Två år senare lämnade jag armén och flyttade tillbaka till Puerto Rico. En dag år 1956 såg jag en annons om en turnering för amatörboxare, the Golden Gloves. Jag deltog i turneringen och blev Golden Gloves’ welterviktsmästare i Puerto Rico. Sedan fick jag flyga till New York för att tävla i Golden Gloves’ nationella turnering. Jag kämpade mig fram till semifinal men lyckades inte vinna mästerskapet. Men snart kom det erbjudanden från intresserade manager och tränare, och jag tackade ja till ett erbjudande att få stanna i New York och träna för att bli professionell.
År 1958 blev jag proffsboxare. Och min sergeant fick rätt. År 1961, fem år efter det att jag lämnat armén, kom jag med på en nationell TV-utsändning, när jag boxades i Madison Square Garden. Många av mina matcher genomförde jag på denna berömda idrottsarena.
Mina slag satte stopp för flera boxares karriärer. En boxare från Mexico förlorade synen helt och hållet till följd av mina brutala slag. En annan match som också blev en tung börda på mitt samvete var den jag gick mot Dominikanska republikens mellanviktsmästare. Före matchen gjorde han en stor stridsfråga av det faktum att jag vägde ett halvt kilo mer än han. Hans attityd gjorde mig rasande. Jag hade då aldrig protesterat när en motståndare hade en så obetydlig viktfördel framför mig. Jag sade åt honom: ”Gör dig beredd nu, för i kväll skall jag döda dig!” En tidning skrev att jag hade ”ett sataniskt utseende”, när jag klev in i ringen. På mindre än två minuter låg mannen medvetslös på mattan. Hans inneröra var så illa tilltygat att han aldrig boxades mer.
Hur jag lärde mig att hata boxning
Min popularitet gjorde att skådespelare och musiker uppmärksammade mig och blev mina vänner. Vid ett tillfälle sponsrades en av mina matcher till och med av den förre tungviktsmästaren Joe Louis. Jag reste en hel del, ägde fina bilar och njöt av andra materiella ting. Men som det är med de flesta boxare blev min framgång kortlivad. År 1963 blev jag svårt skadad i flera matcher och kunde inte boxas mer.
Ungefär vid den här tiden läste jag i en tidningsartikel att en känd boxare hade blivit ett Jehovas vittne. När jag läste artikeln fick jag av någon orsak för mig att Jehovas vittnens religion bara var för rika människor.
Under de år som följde drabbades jag av flera medicinska problem. Vissa perioder sjönk jag också ner i djup depression. Under en sådan period riktade jag en pistol mot hjärtat och sköt mig själv. Kulan styrdes undan av ett revben, vilket räddade livet på mig. Jag levde, men jag var väldigt olycklig och väldigt sjuk. Det var slut på pengarna, det var slut på berömmelsen, det var slut på boxningen!
Så en dag berättade min hustru, Doris, att hon studerade Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen och att hon ville besöka möten på Rikets sal. ”Jag vet inte, Doris”, sade jag. ”Vi är ju fattiga, och Jehovas vittnen är rika och ansedda människor.” Hon berättade för mig att det inte var sant och att vittnet som studerade med henne bodde i vårt grannskap. Så jag gick med på hennes förslag och lät henne gå på mötena. En gång när jag väntade på henne utanför Rikets sal bjöd ett vittne mig att komma in. Jag var klädd i smutsiga arbetskläder, men han insisterade. Jag välkomnades trots mitt utseende. Den vänliga atmosfären gjorde djupt intryck på mig.
Snart började jag studera Bibeln tillsammans med vittnena. Jag lärde mig att Jehova inte bara är Gud för judarna, som jag hade blivit upplyst om, utan att han är den ende sanne Guden, den Allsmäktige, Skaparen av allting. Jag lärde mig också att Jehova Gud hatar våld. I Psalm 11:5 säger Bibeln: ”Jehova själv prövar den rättfärdige såväl som den ondskefulle, och den som älskar våld, honom hatar Hans själ sannerligen.” Därför gjorde jag mig fri från allt som hade med boxning att göra. Jag visste av egen erfarenhet vilken våldspräglad sport det var. Sedan jag lärt mig hur Gud betraktar saken, fanns det inget tvivel i mitt sinne om att boxning var en ond, kriminell sport. Ja, jag lärde mig att hata den sport som jag hade älskat.
Det största privilegiet
År 1970 fattade jag beslutet att överlämna mitt liv åt Jehova. Doris och jag blev döpta i oktober samma år. Sedan dess har jag haft privilegiet att få predika för andra. Som heltidsförkunnare har jag medverkat till att hjälpa ett 40-tal personer att bli Jehovas tillbedjare.
Tråkigt nog får jag nu lida på grund av de skador jag ådrog mig under mina våldsår. Jag har fått hundratals knytnävsslag mot huvudet, och det har lett till obotliga skador på hjärnan. Jag har problem med mitt närminne och med innerörat, vilket påverkar balansen. Om jag rör huvudet för snabbt, kan jag bli yr. Jag måste också regelbundet ta medicin för mina problem med depression. Men mina medkristna förstår mig och hjälper mig att klara av det. Jag är så tacksam mot Jehova för att han gett mig styrka att regelbundet ta del i att förkunna hans namn och uppsåt för andra.
Jag gläder mig åt det största privilegiet av alla — att få ha ett personligt förhållande till den allsmäktige Guden, Jehova. När jag var boxare, bedrövade jag Jehova med varje match. Nu kan jag få hans hjärta att glädja sig. Det känns som om han talade till mig personligen, när han säger: ”Var vis, min son, och gläd mitt hjärta, så att jag kan ge den svar som smädar mig.” — Ordspråken 27:11.
Snart kommer Jehova att sätta stopp för Satans verk, däribland allt våld och dem som främjar det. Jag är så tacksam mot Jehova för att han lärt mig att inte bara älska det goda, utan också hata det onda. Det betyder att också hata den kriminella sporten boxning. (Psalm 97:10) — Berättat av Obdulio Nuñez.
[Bild på sidan 13]
Obdulio Nuñez