I kväll har vi vunnit!
MIN fot träffade rakt i min motståndares ansikte! Han snurrade blixtsnabbt runt och försökte få mig att förlora balansen med en bensving åtföljd av ett krokben i kombination med en hälspark mot min mage. Vi utväxlade alla slags tillåtna sparkar och slag och fick båda ta emot mycket stryk.
Det var den 19 maj 1978, och min motståndare, Gilbert Letouzo, och jag kämpade om franska mästerskapet på hotell Meridien i Paris. Både Gilbert och jag hade lärt oss grunderna i savate, en typ av fransk boxning, vid gatuslagsmål i Paris’ förstäder. (Se motstående sida.)
Den fullsatta lokalen vibrerade av upphetsning och bifallsrop. Men jag var oroad. ”Tänk om någonting går på tok. Tänk om jag verkligen skadar honom.” Mina tankar malde. Den kvävande, rökfyllda luften gjorde det mycket svårt att koncentrera sig. Jag behövde vara så uppmärksam som jag bara kunde.
I fjärde ronden visade Gilbert tecken på allvarlig trötthet. Han hade problem med att hålla garden uppe, och hans slag visade brist på tillit. För min del kom reflexerna som de skulle. Jag fick in en kraftfull träff, och min motståndare gick i däck. Fastän Gilbert snabbt var uppe igen, var det tydligt att han inte längre hade något att sätta emot, och hans sekond beslöt att kasta in handduken. Jag hade vunnit franska cupen!
Några månader tidigare skulle jag verkligen ha njutit av dessa ögonblick av ära, där ljudet av högtalarna med deras skrällande kommentarer om matchens höjdpunkter blandades med publikens hejarop! Denna kväll var det emellertid så att all denna upphöjelse — äran, berömmelsen och de tilltänkta kontrakten — lämnade mig helt likgiltig.
Jag fick syn på min hustrus glädjestrålande ansikte i publiken. Det var tydligt att hon av mitt ansiktsuttryck kunde avläsa att jag inte skulle frångå mitt beslut. Vi kunde verkligen säga: ”I kväll har vi vunnit!” Vi hade verkligen vunnit, för jag hade fattat beslutet att upphöra med allt deltagande i boxningstävlingar. Vi skulle nu ge oss i kast med en annan kamp, men denna gång tillsammans.
Att bekämpa våld med våld
Jag föddes år 1947 i Parisförstaden Rueil-Malmaison, platsen för det slott där Napoleons första hustru, Joséphine, en gång bodde och dog. Vår familj tillhörde arbetarklassen, och det dröjde inte länge förrän jag blev upprörd över alla orättvisor i världen. Jag ville rätta till alla missförhållanden. År 1967 började jag studera juridik i hopp om att bli advokat. Vid den tiden drog det ihop sig till bråk på de franska universiteten, i synnerhet i Nanterre, en annan förstad till Paris, där jag studerade. Det var en tid av häftig konfrontation mellan extremistiska politiska grupper.
Några år tidigare hade jag påbörjat en lovande karriär inom fotbollen, men jag slutade på grund av allt det våld som bredde ut sig på idrottsarenorna. Paradoxalt nog vände jag mig till kampsporterna. Min attityd var: ”Jag kan lika gärna lära mig att ge som att ta emot.” Med tanke på den spända atmosfären vid universitetet föreställde jag mig att jag skulle få vara i fred, om jag kunde försvara mig. Efter att ha prövat på flera sportgrenar valde jag slutligen savate, en allroundsport som härstammar från fransk boxning. Savate lockade mig, därför att den var en ”fullständig” kampteknik, där man använder fötterna såväl som händerna.
En orolig tid
I maj 1968 tryckte extremistgrupper vid universiteten på för att uppnå politiska och sociala förändringar. Till vår förvåning gav arbetarna, till sympati för våra studentdemonstrationer, spontant sitt stöd åt oss. Sedan slöt fackföreningarna upp med sina egna demonstrationsmarscher och med order till arbetarna om en generalstrejk. Under maj och juni 1968 var Frankrike därför praktiskt taget lamslaget.
En anda av triumf härskade bland oss studenter, för vi betraktade oss som ett slags katalysator, som hade framkallat en rörelse som var ett uttryck för en allmän önskan om ett rättvisare och humanare samhälle. I början var jag helt hängiven denna sak, som av allt att döma var värdig, och, tro mig, min fysiska kondition visade sig komma mycket väl till pass, när jag sprang undan polisen under studentdemonstrationerna i Quartier Latin (studentkvarteren) i Paris.
Men jag blev snart besviken, för våra demonstrationer började bli våldsinriktade. De efterlängtade politiska och sociala förändringarna förverkligades aldrig, och utsikterna till ett rättvisare och mera broderligt socialt system hamnade i skuggan av tillfälliga och skenbara materiella fördelar. Skenet hade bedragit. Jag förlorade all tilltro till människan, till hennes projekt och principer.
Personliga framgångar
Jag lyckades i alla fall ta min examen vid universitetet innan jag lämnade det för att göra min militärtjänst. När jag återvände, satte jag på nytt i gång med idrott, i synnerhet savate. Mina ansträngningar fick sin belöning, för jag blev fransk mästare sex gånger. Jag vann omkring ett hundra cuper och medaljer, och jag uttogs många gånger till landslaget.
Dessutom blev jag behörig statsanställd lärare och drev fyra idrottsklubbar, däribland den klubb i Rueil-Malmaison som då kunde yvas över att ha det högsta medlemsantalet i Europa. Jag utövade också tillsyn över flera föreningar, gav ut en idrottstidskrift och tillhörde styrelsen för det franska boxnings- och savateförbundet.
En drastisk förändring
I oktober 1977 fick min hustru besök av två Jehovas vittnen och började snart studera bibeln. I början hade jag inga förutfattade meningar om Jehovas vittnen, vare sig positiva eller negativa. Som desillusionerad katolik hade jag aldrig haft tillfälle att studera bibeln, så varför skulle jag då neka min hustru denna möjlighet? I samma veva började några av våra släktingar gå till angrepp mot dessa samtal om bibeln och påstod att vittnena var en farlig sekt. Jag kände mig därför nödgad att försvara min hustru i religionsfrihetens namn och på basis av de grundläggande principerna från franska revolutionen år 1789 och förklaringen om människans rättigheter, som var viktiga för mig.
En av dessa släktingar som var motståndare råkade vara med i en av mina boxningskurser och satte i gång ett rykte om att jag hade blivit ett Jehovas vittne. Vid varje lektion brukade jag därför befästa min auktoritet med metoder som fullständigt klargjorde att jag ännu inte var någon sann kristen, att döma av det antal ömmande revben och käkar som jag åstadkom!
Detta oförklarliga motstånd väckte min nyfikenhet. Jag undersökte därför boken Sanningen som leder till evigt liv, som behandlar grundläggande bibliska lärofrågor. Jag slukade den på bara två kvällar. Jag hade redan läst hundratals böcker om politik, historia och filosofi, men de tycktes alla vara ofullbordade, ofullständiga, bristfälliga och — motsägande. Människans oförmåga tycktes mig ännu mera paradoxal i detta det tjugonde århundradet med dess stora tekniska och vetenskapliga landvinningar. Till skillnad från allt som jag hade läst tidigare gav denna bok en uttömmande förklaring till människans ursprung och bestämmelse och orsakerna till hennes existens.
Plötsligt började all denna kunskap fogas ihop och bilda en hållbar, sammanhängande och logisk helhet. All mänsklig historia — med dess krig, religioner och civilisationer — allting passade in i ett mönster, ett underbart uppsåt, som dittills hade varit okänt för mig. Framför allt slogs jag med häpnad av exaktheten i Jesu beskrivning av nutida händelser, som han angav som ett tecken på sitt kommande ingripande i världsangelägenheterna. (Matteus, kapitel 24; Lukas, kapitel 21) Jag var övertygad om att jag hade funnit sanningen. Men andra steg var nödvändiga innan jag verkligen förstod allt som var inbegripet.
De första kontakterna
På våren 1978 inbjöds min hustru till Åminnelsen, en högtid som firas av Jehovas vittnen varje år till minnet av Kristi död. Jag ville vara med, men jag hade en boxningslektion som inte skulle sluta förrän klockan 21.30. Den kvällen var emellertid bara 15 procent av gruppen närvarande, och eftersom alla kursdeltagarna var ur form, avslutades lektionen klockan 19.45. Av en händelse fanns det en vuxen i denna kurs, som var avsedd för ungdomar. När lektionen slutade, nämnde han att han måste hämta sin hustru vid stationen, därför att hennes bil för tillfället var trasig. Detta innebar att han skulle komma att köra förbi Rikets sal, där min hustru var med vid Åminnelsen. Alla dessa sammanträffanden var så fantastiska att jag bad att få åka med honom och bli avsläppt där, och jag var med vid mötet tillsammans med min hustru.
Trots mitt yttre — jag var klädd i jeans, och mitt hår var ännu vått efter duschen — blev jag varmt välkomnad. Vem kunde ha gissat att min idrottsväska var full av boxhandskar? När mötet var slut kom ett vittne fram till mig och samtalade med mig. Eftersom jag redan kände mig övertygad av det jag hade läst i Sanningsboken, ägnade jag mindre uppmärksamhet åt det som han sade än åt mannen själv. Jag iakttog honom, och det jag såg gjorde mig förvissad om att detta inte var någon fanatiker. En liten tid senare började även jag studera bibeln.
En ny personlighet
Min sista mästerskapsmatch, som beskrivs i artikelns inledning, ägde rum endast en månad efter det att jag hade börjat studera bibeln. Efter min tvåfaldiga seger kände jag det som om en börda hade lyfts från mina axlar. Jag drog slutsatsen att min ställning inför Jehova Gud nu var i sin ordning, eftersom jag hade upphört med tävlingsverksamheten. Ytterligare förändringar skulle emellertid följa.
För att regelbundet kunna vara med vid Jehovas vittnens möten på orten bestämde jag mig för att begränsa mina idrottsaktiviteter till klubben i min hemstad Rueil-Malmaison. Sedan hände det sig vid ett möte att vi blev påminda om att en kristen borde undvika allt som skulle kunna ådra honom blodskuld. Jag kommer fortfarande ihåg hur blodet rusade till mina kinder när denna fråga behandlades. Det var nämligen så att inte alla mina kursdeltagare var amatörer som bara kom dit för avkopplingens skull, utan några var också kampinriktade, seriösa boxare på tävlingsnivå. Tänk om en olycka inträffade? Vilken grad av ansvar skulle då åvila mig? Följden blev att jag avsade mig mina funktioner i det franska boxnings- och savateförbundet och avtalade med min bror om att han skulle överta min lärarbefattning i klubben i Rueil-Malmaison.
Under de månader som följde fortsatte jag att gå till klubben för kroppsövningens skull, helt enkelt för att sparra på ett sätt som inte var tävlingsinriktat. Men mitt samvete blev allt känsligare. Följande ord av aposteln Paulus gav näring åt tankarna: ”Men en Herrens slav bör inte strida, utan bör vara mild och vänlig mot alla, kvalificerad att undervisa, i det han behärskar sig under onda förhållanden och med mildhet visar dem till rätta som inte är gynnsamt stämda.” — 2 Timoteus 2:24, 25.
Och när jag funderade närmare på saken, var det mycket svårt för mig att föreställa mig Jesus och hans apostlar ägna sig åt gladiatorträning bara som tidsfördriv, även om de inte tog del i någon verklig kamp. Eftersom jag inte kunde få min boxning att vara förenlig med bibliska råd, upphörde jag därför slutligen fullständigt med allt slags deltagande i sporten.
Innan jag lämnade klubben, vittnade jag antingen direkt eller indirekt för alla mina kursdeltagare. Jag betraktade verkligen dessa 200 boxare som mitt speciella distrikt. Sju av dem som jag studerade bibeln tillsammans med blev så småningom Jehovas vittnen. När jag diskuterade boxning med mina kursdeltagare, var jag tvungen att ge råd i enlighet med mina nyvunna kunskaper. Detta visade sig vara till stor hjälp för mig i andligt avseende. Det tvingade mig att företa en hel del självrannsakan och fick mig att tillämpa det jag predikade om.
På så sätt lämnade jag boxningens värld och upphörde att ägna mig åt ett ”jagande efter vind”. Det är sant att jag förlorade hundratals så kallade vänner och en flyktig ära och berömmelse. I gengäld har Jehova rikligen välsignat vår familj. Vi har nu ett mål i livet och Rikets rättfärdiga sak att träda upp till försvar för, inte med knytnävar, fötter eller avancerad kampteknik, utan med andliga vapen. (Predikaren 2:11; 4:4; Efesierna 6:14—17) — Berättat av Christian Paturel.
[Infälld text på sidan 26]
All mänsklig historia passade in i ett mönster, ett underbart uppsåt, som dittills hade varit okänt för mig
[Infälld text på sidan 27]
Vem på Rikets sal kunde ha gissat att min idrottsväska var full av boxhandskar?
[Ruta på sidan 25]
Fransk boxning eller savate
Fransk boxning är en kampinriktad amatörsport, där man har rätt att använda fötterna och knytnävarna. I slutet av 1800-talet spelade fransmannen Charles Lecour en framträdande roll vid utformandet av reglerna. Han förenade engelska boxningsregler beträffande slag med andra regler för sparkar, och han baserade sina regler på iakttagelser av slagskämpar på Paris’ gator. Fransk boxning blev mycket populär, och många människor ägnade sig åt den, däribland sådana berömda författare som Alexandre Dumas och Théophile Gautier.
Nu för tiden erbjuder savate eller fransk boxning större variation i fråga om sparkar och slag och moderna träningsmetoder. Målet är detsamma som i vanlig boxning: att vinna antingen på knockout, på uppgiven match eller på poäng. Allmänt sett utdelas färre slag än i vanlig boxning, eftersom motståndarna håller större avstånd till varandra. Sparkarna kan emellertid vara mycket farliga, och därför betraktas denna sport som en av de våldsammaste kampsporterna.