Vad är orsaken till levnadskostnadskrisen?

FRÅN Belgrad till Buenos Aires, från Lagos till Lima, från Manila till Mexico City och från Washington till Wellington kämpar regeringarna sin kamp mot inflationen.

Ibland befinner sig regeringarna själva i stora ekonomiska svårigheter. En rapport förklarar att ”Förenta staterna har dragit på sig större skulder under de fem senaste åren än under hela [sin] tidigare historia”. Regeringen i ett afrikanskt land var nyligen tvungen att inhibera länge emotsedda löneökningar. Den upptäckte till sin förlägenhet att det helt enkelt inte fanns tillräckligt mycket pengar i statskassan för att täcka de nya löneutgifterna. Även i ett stort latinamerikanskt land var inflationstakten så hög att regeringen fruktade att man i slutet av år 1988 inte längre skulle kunna betala lönerna till drygt en miljon statstjänstemän.

Femårsplaner, devalveringar, lönestopp, priskontroll och andra ekonomiska botemedel proklameras. Men problemen är komplicerade, och några lösningar tycks inte vara i sikte. För att belysa hur stora svårigheterna är ger Vakna! här en översikt över några av de främsta orsakerna till den krisartade kostnadsutvecklingen.

Det bräckliga ekonomiska systemet

Ländernas ömsesidiga beroende. En internationell finansman förklarade: ”Världen är en. Vår ekonomi är global. ... Att tänka sig en unilateral lösning i en global ekonomi är rent nonsens.” En konjunktursvacka i västländerna slår till exempel snart tillbaka på de fattiga länderna, som finner att det inte längre finns någon efterfrågan på deras produkter. Räntehöjningar i Förenta staterna innebär att latinamerikanska och afrikanska stater kommer att få ännu svårare att betala räntorna på sina skulder. Generellt sett är det så att ju fattigare landet är, desto mindre inflytande har det på det ekonomiska klimatet i stort, men desto sårbarare är det för ogynnsamma ekonomiska vindar.

Fluktuationerna på aktiemarknaden belyser hur bräckligt det ekonomiska systemet är och hur beroende världens länder är av varandra. Aktieägarna har varit så nervösa över den ekonomiska situationen att dystra siffror för den amerikanska handeln i augusti 1987 och möjligen ett obetänksamt yttrande från en befattningshavare inom finansdepartementet uppges ha varit nog för att utlösa den internationella börskraschen i oktober 1987.

Med tanke på Förenta staternas svåra skuldproblem och de ekonomiska makthavarnas oförmåga eller ovillighet att samordna den ekonomiska politiken är det föga sannolikt att förtroendet kommer att återställas inom den närmaste framtiden. Ekonomen Stephen Marris sade beträffande denna situation: ”Vi befinner oss i verklig knipa. Det finns ingen lättvindig utväg.”

Prisfluktuationer. Under de senaste åren har det förekommit dramatiska fluktuationer i priset på olja, metaller och andra viktiga handelsvaror. Den plötsliga höjningen av oljepriserna på 1970-talet förorsakade utbredd inflation och var den tändande gnistan till en världsomfattande konjunkturnedgång. Icke oljeproducerande länder i tredje världen drabbades särskilt hårt.

Under 1980-talet har priserna på de flesta handelsvaror sjunkit drastiskt. Detta har allvarligt hämmat ekonomin i fattiga länder, vars export huvudsakligen utgörs av sådana produkter. Länder som Mexico och Nigeria, vilka är starkt beroende av sin oljeexport, har också erfarit en allvarlig försämring av levnadsstandarden till följd av de sänkta oljepriserna. Sådana prisfluktuationer kan omintetgöra den bästa ekonomiska planering.

Kortsiktig planering av statsfinanserna

Militära utgifter. Världens sammanlagda militärutgifter för 1987 har beräknats uppgå till omkring en biljon dollar. Det motsvarar omkring 1,8 miljoner dollar i minuten! Det är inte bara de rika länderna som ödslar bort pengar på vapen; några av världens fattigaste länder har planerat att öka sina försvarsutgifter med 10 procent per år.

Ekonomen John K. Galbraith pekar på de sociala och ekonomiska verkningarna av de höga militärutgifterna i tredje världen och säger: ”De som får betala denna krigsmateriel är de fattigaste av de fattiga. Den införskaffas på bekostnad av icke-militära investeringar avsedda att förbättra levnadsstandarden, på bekostnad av människornas själva levebröd.”

”Vita elefanter”. Det berättas att en kung av Siam brukade ge en vit elefant till hovmän som han inte tyckte om. Eftersom elefanten ansågs vara ett heligt djur, kunde den inte sättas i arbete. Underhållskostnaderna skulle därför medföra ekonomisk ruin för den olycksalige mottagaren av gåvan. På senare år har många västländer oavsiktligt spelat samma roll som denne kung av Siam. Deras biståndsprogram har finansierat storslagna teknologiska projekt som mottagarnationerna inte har kunnat underhålla.

Dessa kostnadskrävande, opraktiska ”vita elefanter” vanpryder det ekonomiska landskapet i många fattiga länder: luxuösa flygplatser, från vilka det högst sällan avgår några plan, ett högmodernt bageri som inte kan producera bröd på grund av bristen på mjöl, en gigantisk cementfabrik som drabbas av ständiga driftstopp på grund av dåligt underhåll.

Staterna i tredje världen har ibland dragit på sig ofantliga skulder genom att ödsla pengar på storstilade projekt som dammanläggningar för produktion av vattenkraft, kärnkraftverk eller till och med helt nya huvudstäder.

Befolkningsexplosionen

I många länder har den snabba befolkningstillväxten bidragit till en försämrad levnadsstandard. Bostäder, arbetstillfällen, skolor och även livsmedelsproduktionen kan helt enkelt inte hålla jämna steg med den ständigt ökade efterfrågan. Mexico, med sin snabbt växande befolkning, måste till exempel skapa en miljon arbetstillfällen om året bara för att hindra arbetslösheten att öka. I många afrikanska länder har den snabba befolkningsökningen — som förvärrats genom inflyttningen till städerna — lett till en tredubbling av livsmedelsimporten och har bidragit till den försämrade levnadsstandarden under det senaste decenniet. En del förtvivlade fäder, som inte kan få tag i arbete och försörja sina stora familjer, har bara övergett dem eller har till och med begått självmord.

Svagheter i systemet

Oberäkneliga marknadskrafter. Ekonomisk prognostisering är som bekant en otillförlitlig vetenskap. Problemet är att det även i mer utvecklade länder är svårt för experterna att veta exakt vad som händer på ekonomins område, samtidigt som det i tredje världen — där man inte kan få tag i tillförlitliga data — är praktiskt taget omöjligt. Och även om ekonomerna kunde enas om exakt vad problemen bestod i, skulle de utan tvivel föreskriva olika lösningar, i enlighet med sina egna politiska eller sociala uppfattningar. Något som ytterligare komplicerar det hela är att politikerna, som ju fattar de avgörande besluten, har en tendens att endast lyda de ekonomiska råd som faller dem i smaken.

Beträffande situationen i Förenta staterna förklarade förre amerikanske handelsministern Peter Peterson: ”Våra problem är i grund och botten inte ekonomiska. Det som hindrar oss är snarare bristen på politiskt samförstånd. Vi kommer inte ens överens om vad våra ekonomiska problem består i.”

Trångsynt själviskhet. De enskilda länderna har en tendens att enbart bevaka sina egna intressen, oavsett hur detta påverkar andra. Ibland ges exempelvis ekonomiskt bistånd i form av avancerad militär utrustning till ett land som inte ens kan mätta alla sina invånare. Givarlandets motiv är uppenbarligen ekonomiska eller politiska snarare än humanitära. De tullmurar som de rika industriländerna sätter upp för att skydda sina egna producenter hindrar de fattigare länderna från att sälja ens sina viktigaste stapelvaror.

De underutvecklade länderna kritiserar det internationella bankväsendet för att bara vara ute efter snabba ränteintäkter. Somliga projekt får inte tillräckligt ekonomiskt stöd och måste överges, helt enkelt därför att långivaren inte snabbt nog får valuta för sina pengar. De höga räntor som dessa skuldsatta nationer nu måste betala har främst sin grund i att andra nationer, som är mycket rikare, har levt över sina tillgångar. President Alfonsín i Argentina påpekade att Latinamerika på bara fem år till Förenta staterna och Europa har pungat ut med en summa motsvarande två Marshallplaner.a Ändå är dessa länder mer skuldsatta än någonsin.

Girighet och korruption. Presidenterna i vissa afrikanska och asiatiska länder har anklagats för att ha förskingrat miljarder dollar. Polischefer och framträdande finansmän i Latinamerika har också varit inblandade i svindelhärvor som omfattat mångmiljonbelopp. Dessa ofantliga penningsummor tas vanligtvis från projekt som har till syfte att förbättra den enkle medborgarens lott. Utbredd korruption på alla nivåer i samhället underminerar i hög grad ekonomin i otaliga nationer och ökar det ekonomiska trycket på den fattiga majoriteten som måste betala kalaset.

Cynism och kommersiell snikenhet har också bidragit till den nuvarande krisen när det gäller levnadskostnader. Den aggressiva marknadsföring som många av de multinationella tobaksbolagen bedriver har till exempel lyckats förmå miljontals utarmade människor att slösa bort sina knappa tillgångar på cigarretter. I somliga utvecklingsländer säljs stora mängder hälsovådliga cigarretter med hög tjärhalt, och många av kunderna är okunniga om hälsoriskerna. Värdefull åkerjord används nu till tobaksodling i förhoppning om att den skall inbringa viktig utländsk valuta, ett hopp som dock ofta inte infrias. Under tiden fortsätter sjukdomar till följd av rökning att öka i takt med de stigande levnadskostnaderna.

Denna korta överblick över orsakerna till den krisartade kostnadsutvecklingen visar med all önskvärd tydlighet vilken hopplös uppgift de regeringar ställs inför som strävar efter att förbättra den ekonomiska situationen för landets invånare. President Mitterrand i Frankrike klagade i ett anförande inför ett ekonomiskt forum över en ”värld som ständigt flyttar mattan under ens fötter, drar undan den och hotar att knuffa omkull en”. Statsmän och ekonomer i tredje världen vet av bitter erfarenhet exakt vad han menar.

Innebär detta att det inte finns något hopp om ekonomisk återhämtning? Räcker inte världens resurser för att ge alla människor en hygglig levnadsstandard? Följande artikel kommer att besvara dessa frågor.

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 8]

Skuldproblemet

Statsskulder

I många länder är statens utgifter mycket större än dess inkomster. Den omfattande upplåning som därigenom blir nödvändig gör att det under årens lopp byggs upp ett enormt budgetunderskott, som brukar kallas statsskuld. För att kunna betala tillbaka denna skuld, plus ränta, tvingas regeringarna att ta ytterligare lån, vilket pressar upp räntorna och underblåser inflationen. Som tidskriften Time förklarade är regeringarna också ovilliga att minska utgifterna på grund av att ”väljarna, som ju bara är människor, vill ha fler förmåner och lägre skatter, och politikerna, som ju trots allt är politiker, påverkas av [väljarnas önskningar]”. Räkenskapens dag skjuts därför på framtiden, och under tiden ökar levnadskostnaderna.

Utlandsskulder

Vissa länder importerar av olika skäl mer varor och tjänster än de exporterar, vilket resulterar i ett underskott i handelsbalansen. Detta underskott måste betalas i en valuta som andra nationer är villiga att acceptera, vanligtvis dollar eller andra hårdvalutor. Dessa pengar måste antingen tas från reserverna eller lånas från andra länder. Om landets reserver minskar betänkligt och lån inte kan anskaffas, kan man bli tvungen att införa importrestriktioner eller devalvera landets valuta. Båda dessa åtgärder förorsakar stora prishöjningar på importerade varor, av vilka många mycket väl kan vara nödvändiga för både industrin och den enskilde konsumenten.

Länderna i tredje världen har speciellt stora problem med handelsbalansen, eftersom värdet av de varor de exporterar i nästan samtliga fall har minskat drastiskt. År 1960 kunde man till exempel för ett ton kaffe köpa 37 ton gödningsämnen, medan motsvarande siffra för år 1982 endast var 16 ton. Situationen är ungefär densamma när det gäller kakao, te, bomull, koppar, tenn och andra råvaror som utgör större delen av u-ländernas export. Till stor del på grund av dessa ogynnsamma bytesförhållanden, som de knappt har någon kontroll över, uppgick utvecklingsländernas sammanlagda skulder år 1987 till den svindlande summan 1.000 miljarder dollar. Detta utgör en allvarlig black om foten för den ekonomiska återhämtningen och hotar till och med regeringarnas stabilitet i vissa länder.

Som The New York Times för en tid sedan uttryckte det: ”Det enda som förenar Latinamerika är skuldproblemet. ... Enligt regeringarna själva är detta orsaken till deras vacklande popularitet och betraktas som den viktigaste politiska variabel som kan påverka deras närmaste framtid.”

[Karta på sidan 7]

(För formaterad text, se publikationen)

Inflationen i världen 1980—1985

(Uppgifterna hämtade från publikationen El Mundo en Cifras, utgiven av The Economist)

■ 0 till 15 %

■ 15 till 30 %

■ 30 till 100 %

■ över 100 %

■ Uppgifter saknas