Idrottsvåldet — varför så utbrett?

”IDROTT är hälsa”, lyder ett gammalt talesätt. Under antiken hävdade grekiska läkare att ett måttligt idrottande befrämjade god hälsa.

I våra dagar är emellertid många sportevenemang allt annat än hälsosamma för vare sig deltagare eller åskådare. Idrottsvåldet har nått en sådan omfattning att ett officiellt organ, Europaparlamentet, har antagit en utförlig resolution ”angående vandalism och våld inom idrotten”. Med anledning av den alarmerande brutalitet som präglar konfrontationerna före och efter sportevenemang, både spelarna emellan och mellan de olika lagens supportrar, har medlemmar av Europaparlamentet undersökt de olika sidorna av detta fenomen, dess orsaker och möjliga motåtgärder. Vad kom de fram till, och vilka uttryck har idrottsvåldet tagit sig?

”Ett utbrett fenomen”

Fotboll, världens mest populära sport, är den idrottsgren som får mest kritik, men nästan alla andra former av sport är involverade i problemet. År 1988 blossade våldsmentaliteten upp i samband med EM i fotboll, som hölls i Tyskland. Efter en match där det engelska landslaget var inbegripet, satte brittiska supportrar i gång ett våldsamt tumult som slutade med att poliser skadades, egendom förstördes och 300 personer arresterades. Tre personer dödades i ett utbrott av vild entusiasm, sedan det italienska laget vunnit en annan match under samma turnering.

I Storbritannien sprider de ökända fotbollshuliganerna panik vart de än kommer och bidrar till att ”fördärva den engelska fotbollens rykte både hemma och utomlands”, som The Guardian uttryckte det. Och flera gånger under en och samma säsong talade måndagsupplagorna av italienska sporttidningar om ”svarta” söndagar — idrottsevenemang som hade urartat till stormiga uppträden där människor skadats, lemlästats och dödats. Idrottsanläggningar har, som en dagstidning uttryckte det, blivit ”gerillaarenor”. Men sådana situationer är inte begränsade till Storbritannien och Italien. Nederländerna, Tyskland, Sovjetunionen, Spanien och många andra länder brottas med samma problem.

”Supportrarnas krig”

En del supportrar låter sina lägsta böjelser och aggressioner få fritt utlopp vid sportevenemang, ofta uppeldade därtill av massmedierna. Fotbollssupportrar, till exempel italienska ultrà och engelska hooligans, samlas bakom banderoller med texter som ”Red Army” eller ”Tiger Command”. Enligt vad en av dessa supportrar själv säger vill supportrarna ”slåss för att erövra motståndarnas territorium”. Stämningen på fotbollsarenornas åskådarläktare påminner mycket om den som rådde på de forntida romerska arenorna, där åskådarna uppeggade gladiatorerna till att döda sina motståndare. Supportrarnas eggande hejaramsor är späckade av slipprigheter och rasistiska slagord.

Fotbollssupportrar är ofta beväpnade. Vid kroppsvisiteringar som utförts av polisen före vissa matcher har man funnit hela vapenarsenaler — knivar, pistoler, biljardbollar. Hela skurar av stålspetsade pilar har ibland regnat ner över läktarpubliken på engelska fotbollsarenor!

Regeringsingripanden

I Europaparlamentets resolution uppmanades regeringarna att vidta stränga åtgärder för att stoppa idrottsvåldet. Den brittiska regeringen har till exempel vidtagit sådana åtgärder på tillskyndan av sin premiärminister, Margaret Thatcher, som har framhållit behovet av strängare ordningsföreskrifter, till exempel obligatoriskt identitetskort för att få tillträde till idrottsarenorna. Om innehavaren gör sig skyldig till våldshandlingar, dras kortet in. I England har man också planer på att bygga eller renovera idrottsanläggningar, där man ämnar installera intern-TV för övervakning av supportrarna, uppföra barriärer för att skilja de båda lagens anhängare åt och avlägsna allt lättantändligt material. Polisen har infiltrerat ungdomsgäng som visat sig ha de mest våldsinriktade supportrarna för att få tag i deras ledare och arrestera dem.

Också i andra länder har man vidtagit vissa åtgärder för att stoppa våldet. Italienska idrottsorganisationer har i samråd med inrikesministeriet beslutat sig för att använda taggtråd på fotbollsarenorna och dessutom skyddsnät, helikoptrar, intern-TV och massor av poliser. Man har till och med övervägt att militarisera idrottsarenorna. Under förberedelserna för de olympiska spelen i Söul i Korea år 1988 fick poliser utbildning i att bemöta terroristattacker.

Många domare utsätts också för våldshandlingar. I Italien råkade för en tid sedan 690 fotbollsdomare illa ut under en och samma säsong. En ringdomare i en boxningsmatch vid de olympiska spelen i Söul blev brutalt misshandlad av tränare och till och med av poliser som inte gillade domslutet.

Förutom den fara som idrottsvåldet utgör för människors liv och lem är det också förenat med stora kostnader rent ekonomiskt. Det är inte nog med att hundratusentals kronor går förlorade genom stölder, plundring och vandalism, utan det åtgår också stora penningsummor till förebyggande åtgärder. En vanlig dag under den engelska fotbollssäsongen kostar enbart polispådraget närmare fem miljoner kronor.

Varför denna djuriska aggressivitet?

Våld — ”en integrerande del” av idrottsvärlden

Aggressivitet och våld har i våra dagar kommit att förknippas med idrottsvärlden. Det är intressant att lägga märke till vad den kommission som utformade Europaparlamentets resolution sade beträffande detta: ”Våld är inte en naturlig del av idrotten som sådan, men det är en integrerande del av de betingelser under vilka idrotten utövas och av det faktum att spelreglerna, om man så får kalla dem, inte på ett tillfredsställande sätt kan förhindra att det uppträder.” Vad beror detta på?

Det är inte bara supportrarnas uppträdande som har blivit mer våldsinriktat, utan det är själva det sätt varpå idrotten utövas som har förändrats. Samhället som sådant präglas av ”tilltagande våld”, som Europaparlamentet uttryckte det. En annan orsak är att man inte längre lägger tonvikten enbart på den fysiska aktiviteten inom idrotten. År 1896, när de första olympiska spelen i modern tid hölls i Aten, blev till exempel en grupp brittiska idrottsmän diskvalificerade därför att de hade tränat före tävlingarna. Bara detta att träna före en idrottstävling ansågs strida mot den amatöranda som förespråkades på den tiden. I våra dagar skulle de flesta människor dra på munnen åt en sådan episod.

Sedan första världskriget, och i ännu högre grad sedan andra världskriget, har människor i de så kallade industriländerna fått allt mer fritid. Rekreation har snabbt kommit att bli en lukrativ verksamhet för affärsmännen. Ekonomiska intressen har trängt in i idrottsvärlden vid sidan av nationella och sociala intressen. Våra dagars idrottstävlingar är ”ett scenario, där ekonomiska, politiska och sociala faktorer dominerar”. Idrotten har med andra ord blivit ett ”fenomen för de breda lagren”. Att vinna en tävling betyder ofta miljontals kronor för segraren! Televisionen har också bidragit till att popularisera idrotten och kan rentav ha medverkat till att göra den ännu mer våldsinriktad. Ofta uppehåller sig TV-kamerorna hellre vid ruffigt spel än vid situationer som kan bedömas som milda och upprepar dessa scener gång på gång genom att genast ge dem i repris. På detta sätt kan televisionen oavsiktligt förstärka idrottsvåldets verkningar i blivande supportrars och spelares medvetande. Amatöridrott existerar knappast längre — den har ersatts av ”professionell amatörism”, som en tidskrift föredrog att kalla den, med tanke på de hundratusentals kronor som inhöstades av deltagare i de olympiska spelen i Söul 1988.

Nationalismen får idrottsmän, tränare, lagledare och åskådare att fästa överdrivet stor vikt vid att vinna. Efter vissa idrottstävlingar blir den segrande sidan föremål för triumfatoriska ärebetygelser, precis som när segerrika fältherrar återvände hem i forna tider. Detta har under senare år varit fallet i Italien, Argentina och Nederländerna, där idrottsmännen bokstavligt talat kämpar till sista andetaget, utan minsta skrupler. Deras supportrar tar sedan efter dem genom att gå till ytterligheter i sin lojalitet mot det egna laget eller landet och ställer till med våldsamma bataljer före, under och efter sportevenemang.

Strax före EM i fotboll 1988 framhöll den tyska veckotidningen Der Spiegel att det var fara värt att detta evenemang skulle bli en ”idealisk grogrund för en högexplosiv blandning av aggressivitet, nationalism och nyfascism”.

Övergrepp av annat slag

Men detta är inte det enda sätt varpå man våldför sig på idrottens höga ideal. Vid de olympiska spelen i Söul år 1988 uppkom till exempel en ”dopingskandal”. Doping, dvs. bruket av otillåtna droger som ökar idrottsmännens prestationsförmåga och gör det möjligt för dem att överträffa sina normala fysiska förmågor, är ett övergrepp både mot sportsmannaandan och mot idrottsmännens hälsa.

Hur utbrett är detta fenomen?

[Infälld text på sidan 6]

TV-kamerorna uppehåller sig ofta vid ruffigt spel och upprepar dessa scener gång på gång genom att genast ge dem i repris

[Bild på sidan 7]

Nationalismen får människor att fästa överdrivet stor vikt vid att vinna

[Bildkälla]

Nancie Battaglia