Anorexia nervosa — bantningen som blir en mardröm
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Storbritannien
”SOM mor skulle jag kunna göra vad som helst för min dotter. Hennes far skulle ha köpt henne vad som helst som hon hade lust att äta. Men hon ville inte ha någonting. Vi kunde se hur hon blev magrare och magrare. Det var fruktansvärt. Jag var den enda i familjen som inte grät. Jag försökte, men mitt hjärta kändes som en blyklump.”
Vad hade orsakat sådana problem i en för övrigt lycklig, sammansvetsad familj? Samma egendomliga sjukdom som också den nygifta Janes man ställdes inför. Han minns mycket tydligt hur det var:
”Jag försökte resonera med min hustru tills jag blev blå i ansiktet, men jag kunde inte nå henne. Hon hade bestämt sig, så var det med den saken. Det enda jag förstod att jag kunde göra var att i klara och tydliga ordalag tala om för henne vilken skada hon gjorde genom att inte äta — inte bara mot sig själv, utan också mot sitt barn. Min hustru var nämligen havande, och jag var fruktansvärt orolig.”
Som tur var slutade båda dessa fall lyckligt. Den första unga kvinnan tillfrisknade från sin sjukdom, men det tog henne fyra år att göra det. I det andra fallet födde modern ett friskt gossebarn, och hon befinner sig nu själv på bättringsvägen. Men detta är, sorgligt nog, inte alltid fallet. Uppgifter från Storbritannien visar att av hundra personer som lider av anorexia nervosa är det femton som dör av sjukdomen. Av de återstående är det bara hälften som helt återfår sin hälsa.
Anorexia nervosa
Vad är då anorexia nervosa? Hur får man sjukdomen, och varför är den så oerhört svår att bota?
Det är inte ovanligt att man förlorar aptiten. Alla har vi dagar då vi inte är sugna på mat. Detta kallas ”anorexi”, ett ord som lånats från grekiskan och som betyder ”ingen aptit”. Detta nog så vanliga avbrott i det normala livsmönstret försvinner då kroppen får vila, och vi återfår då aptiten.
Detta är emellertid inte fallet med dem som lider av anorexia nervosa. Uppslagsverket The Shorter Oxford English Dictionary säger att denna ”aptitförlust orsakad av allvarliga emotionella störningar leder till extrem avmagring”. Det är då inte underligt att den så lätt kan leda till döden! Medicinskt sett betraktas anorexia nervosa som en psykosomatisk rubbning, det vill säga en rubbning som påverkar såväl sinnet som kroppen. Men för många är detta en alltför förenklad beskrivning av en komplicerad sjukdom som vi än i denna dag inte till fullo förstår. Den kan förorsaka stort fysiskt lidande såväl som sorger och bedrövelser för alla som kommer i kontakt med den.
”Det hände mig!”
”Säg inte: ’Det kommer aldrig att hända mig!’ Det är vad jag alltid trodde. Men det hände mig!” Detta uppriktiga råd kommer från Pat, vars kroppsvikt drastiskt sjönk från normalt 52 kilo till endast 34 kilo. Hennes berättelse fortsätter: ”Jag hade alltid varit en förnuftig, balanserad person. Jag älskade att laga mat och njöt av maten. Men när jag blev anorexisk, förändrades hela min personlighet. Folk kunde inte säga någonting åt mig utan att jag började skrika smädeord åt dem. Det jag gick igenom under denna tid var fruktansvärt och förödmjukande. Jag kunde ligga i sängen och gråta i flera timmar i sträck. Jag kände mig så eländig och olycklig.”
När Pat nu som en återställd och frisk ung kvinna i tjugoårsåldern ser tillbaka, säger hon: ”Jag vet fortfarande inte varför det hela började. Det kan ha varit av en rad olika anledningar.”
Detta, att man har svårt att avgöra vad den direkta orsaken är till uppkomsten av anorexia nervosa, är inte ovanligt, men när man betraktar olika sjukdomsfall framkommer en del gemensamma faktorer som är värda att begrunda.
Risken med att banta
Anorexia nervosa kan visserligen drabba unga män, men vanligtvis är det unga flickor som drabbas. Den viktigaste faktorn är i många fall en bantning som man förlorar kontrollen över. Att hoppa över någon måltid är inte farligt, men hårdbantning och oregelbundna måltider är en helt annan sak.
Tonåringen Mary bekände: ”Jag ville gå ner ett par kilo och beslöt mig för att börja banta. För att gå ner lite mera började jag också hoppa över en del måltider. Mina vänner brukade säga till mig: ’Å, vad du är smal — du har gått ner i vikt!’ Men när jag tittade mig i spegeln såg jag mig bara som jag alltid sett ut. Konstigt nog kunde jag inte se någon skillnad, och jag tyckte fortfarande att jag var alldeles för tjock. Men det dröjde inte länge förrän jag blev mycket dålig.” Vad säger hennes mor? ”Om min andra dotter skulle tala med mig om att banta, skulle jag inte ta så lätt på det den här gången. Jag skulle bry mig mera om det och säga: ’Vi kan resonera igenom det tillsammans’, så att hon, även när hon bantar, får den näring hon behöver. Problemet är att när Mary hade anorexia nervosa, var det omöjligt att resonera med henne.” Vad är det då som går på tok?
Av orsaker som ännu inte är helt klarlagda kan egendomliga ting inträffa, när kroppen uppnår ett visst stadium av undernäring. När det gäller en ung flicka brukar menstruationen upphöra. Lite längre fram kan hårbeklädnaden på armar och ben öka, personen i fråga får avsmak för mat och grips av en överväldigande önskan att förbli smal. Till en början kan en konstlad livlighet göra sig gällande. Dessutom, som Marys mor alltför sent upptäckte, kan inga ord i världen övertyga patienten (vilket är vad hon nu blivit) om att hon uppför sig på ett onormalt sätt eller att hennes hälsa — och kanske till och med hennes liv — är i fara.
Skulle du känna igen symptomen, om någon du älskar hade anorexia nervosa? En markant viktminskning är ett självklart tecken att spana efter, men förvånansvärt nog är denna inte alltid lätt att upptäcka. Varför det? Därför att anorexiska personer ofta gör stora ansträngningar för att dölja sitt verkliga tillstånd både för sig själva och för dem som försöker hjälpa dem. Genom att sätta på sig många lager av kläder eller genom att bära tyngder i fickorna lurar de sig själva på ett sätt som är svårt för deras vänner att förstå. En del går så långt att de själva framkallar kräkningar eller våldsamma laxeringar för att avlägsna föda från kroppen, men också detta ofta utan de närmastes vetskap.
Många människor betraktar denna sjukdom som något utmärkande för västvärlden, men så är inte fallet. ”Afrikanerna har blivit de bästa imitatörer av andra kulturer”, skriver dr Daniel Kabithe i Kenya. ”På samma sätt som bantning har blivit en sådan hysteri i Väst, har också afrikanska kvinnor en benägenhet att drabbas av tvångsmässig bantning.” Doktor Kabithe summerar resultatet av sin undersökning rörande detta ämne och förklarar: ”Anorexia uppodlas medvetet, och för att uppnå ett visst mål vägrar flickan att äta.” Bakom denna sjukdom kan ligga något mera än ett enkelt bantningsproblem. Känslostämningar och stress kan också bidra till att utlösa den.
Varför drabbas mest unga människor?
Ungdomen kan vara en mycket besvärlig tid, i synnerhet i våra dagar, när tonåringar ställs inför många ovanliga problem och besvikelser. Vad har detta med anorexia nervosa att göra? Den engelske läkaren dr Michael Spira säger om dess orsak: ”Det verkar som om den rimligaste förklaringen är att flickan hyser en grundläggande fruktan för att bli vuxen. Sålunda försöker hon genom att minska i vikt förhindra eller upphäva de pubertetsförändringar i kroppsformen och de sexuella kännetecken som hon förknippar med vuxenrollen, vars förpliktelser hon är rädd att ikläda sig.”
Vid bedömning av sjukdomen är patientens relationer till livet som sådant, såväl som till den närmaste familjekretsen, av mycket stor betydelse. En konsult inom psykiatrins område, dr Joan Gomez, framhåller detta och säger: ”Hormonförändringar är absolut av underordnad betydelse och inte orsaken till anorexia nervosa. Orsaken finns inom själva familjen.”
Psykiatrikern R. L. Palmer bekräftar denna uppfattning: ”De unga människor som utvecklar anorexia nervosa när de går ner i vikt har haft svårigheter när det gäller att klara av sitt liv, sina känslor eller i synnerhet ungdomsårens brytningstid. Dessa svårigheter kan vara av en mängd olika slag.” Vilka är några av dessa? Låt oss se vad två drabbade har att säga.
”Min sjukdom började för omkring fyra år sedan. De som ägde huset som min far hyrde återvände från utlandet, vilket betydde att vi blev hemlösa en tid. Mina föräldrar och min bror och syster var alla inhysta på olika håll, och vi såg inte mycket av varandra.
Jag insåg inte hur mycket jag oroade mig över allt detta förrän nu, när jag ser tillbaka. Jag kände mig mycket otrygg, slutade upp att äta och hamnade till slut på sjukhus. Sedan, när jag ville äta, kunde jag bara inte. Jag blev tvångsmatad, men de ledbesvär jag nu har är ett direkt resultat, säger läkarna, av en anorexia nervosa som framkallats genom stress.”
”’Vad tjock du har blivit!’ ’Hör du — du har bestämt gått upp i vikt!’ Sanningsenliga yttranden, sagda mest på skämt, men i många tonåringars öron träffar de en mycket öm punkt.
När jag vid sexton års ålder slutade skolan, tyckte jag att de lyckligaste, framgångsrikaste och snyggast klädda flickorna var de som var smala. För mig, som var så blyg och tillbakadragen, var detta något att sträva efter, och jag började därför att banta. Men snart gick jag mycket längre än mitt ursprungliga bantningsprogram och började hoppa över måltider och utelämna vissa födoämnen för att gå ner mera i vikt. Jag led av olidliga hungerkänslor, men det skänkte mig ändå en hel del tillfredsställelse att jag på något sätt kunde förtränga dessa känslor och till slut övervinna dem.
Jag blev så småningom allt svagare, tills jag endast med stor svårighet kunde gå uppför en trappa. Till och med att lyfta en kudde blev en tung börda för mig. Anorexia nervosa hade blivit en verklighet. Det tog fem långa, svåra år att bli botad.
Ja, jag hade problem hemma också under uppväxttiden, men jag vet nu att så mycket berodde på mitt sätt att reagera för de där kommentarerna om min tonårsfetma. Jag säger därför: Gör aldrig, aldrig personliga kommentarer om en tonårings vikt, form eller storlek! Du kan göra mera skada än du någonsin kan föreställa dig.”
En olycklig kärlekshistoria, mindervärdeskomplex, pressen att klara examensprov och ”slå sig fram” i världen, att försöka leva upp till vissa normer som uppställts av föräldrar eller andra auktoriteter, allt detta och mycket annat kan föra en osäker person in på den väg som leder till anorexia nervosa. Fastän alla former av terapi kan ha sitt värde när det gäller att behandla symptomen (och det är tillrådligt att söka medicinsk hjälp så snart som möjligt), så beror det ytterst på individen själv om han eller hon skall kunna bli botad. På vilket sätt? Tillämpa följande förslag:
[Infälld text på sidan 25]
Uppgifter från Storbritannien visar att av hundra personer som lider av anorexia nervosa är det femton som dör av sjukdomen
[Infälld text på sidan 26]
Fastän alla former av terapi kan ha sitt värde när det gäller att behandla symptomen, så beror det ytterst på individen själv om han eller hon skall kunna bli botad
[Ruta på sidan 27]
Vad du bör försöka göra och inte göra
FÖRSÖK ATT INTE isolera dig. Det är så lätt att bli inåtvänd. Det är så lätt att irra sig bort från den väg som leder till ett moget, vuxet tänkande. En mycket vis man sade en gång: ”Ha ditt umgänge med de visa, så blir du vis.” (Ordspråksboken 13:20) Skaffa dig vänner! Uppskatta att du har en klok person som du kan anförtro dig åt!
FÖRSÖK ATT INTE tycka att du måste rätta dig efter alla vurmar och modeflugor. De kristna är inte någon del av världen. Om du finner att du är ensam om att hålla fast vid en viss princip, se det som ett uttryck för verklig styrka. — Johannes 17:16, 17.
FÖRSÖK att hitta på något konstruktivt att göra, helst något som är till nytta för andra. Jesus sade: ”Det är lyckligare att ge än att få.” Att hjälpa andra kan få dig att tänka mindre på dig själv. — Apostlagärningarna 20:35.
FÖRSÖK att inse att din Skapare, Jehova Gud, bryr sig om dig. Att du nalkas honom i bön kan ge dig en ”kraft som är över det normala” i nödens stund. — 2 Korintierna 4:7.
FÖRSÖK att inse att andra har blivit botade från anorexia nervosa, och det kan du också bli. Men mycket beror på din egen positiva inställning.