Den märkliga Namiböknen

EN ANNORLUNDA öken. Det kan gå år utan att det regnar. Ett bra år kan det komma ett par centimeter. Någon gång regnar det, men dropparna dunstar bort innan de når marken. Den enda säkra vattenkällan är morgondimman, som förs in med vindarna från Atlanten. Ändå vimlar öknen av liv. Skalbaggar som står på huvudet för att dricka vatten. Andra som simmar omkring i sanden. Spindlar som förvandlar sig till hjul och rullar fram över dynerna. Ormar som låtsas vara växter och som förflyttar sig i sidled. Växter som ser ut som en trasslig härva av taggtråd. Plantor som bara har två blad men ser ut som om de hade tjugo och lever i två tusen år. Och under ökensanden ofantliga skatter av slipade diamanter. Detta är bara några av de märkliga ting man kan finna i Namiböknen, som sträcker sig utmed Sydvästafrikas kust.

I Namiböknen förekommer synnerligen intressanta skalbaggar, som man inte finner någon annanstans i världen. De flesta av dessa lever under sanddynerna. Man kan se dem dyka ner i sanden och ”simma” omkring under ytan. En sort föredrar grusslätterna och håller kroppen högt över den heta sanden med hjälp av sina långa ben — ungefär som om den gick omkring på styltor. Här finns också världens enda skalbagge med vit bakkropp, som reflekterar solens heta strålar. Medan en av dessa letar efter föda, kan en annan tjäna som solskydd genom att hoppa upp och sätta sig på dennes rygg.

Namiböknens skalbaggar är mycket uppslagsrika när det gäller att utnyttja vattnet från morgondimman. En art gräver en liten ränna i riktning mot vinden och går sedan tillbaka och dricker den fuktighet som samlats i fåran. En annan går upp på toppen av en sanddyn, lyfter bakkroppen rätt upp mot vinden med huvudet nedåt och öppnar munnen på vid gavel. Då ryggen är vänd mot vinden, kondenseras små vattendroppar på kroppen och rinner ner i munnen.

En stor spindel, elva centimeter i diameter, som kallas ”vita dansande damen”, bygger ett hus med lönndörr på sluttningen av en sanddyn. Den livnär sig på ödlor, syrsor och andra insekter. När den blir angripen, intar den anfallsposition med höjda framben — härav namnet ”dansande damen”. Än mer fascinerande är dess flyktmetod. Den viker in benen nästan helt under kroppen och ”hjular” nedför dynerna. När allt kommer omkring var det inte människan som uppfann hjulet!

En förtjusande silkesmjuk liten boll — den gyllenbruna mullvaden — lever också under sanden. Den kommer upp till ytan så sällan och så korta stunder att den inte blivit sedd av människor förrän helt nyligen. Dess ögon och öron är fullständigt dolda under pälsen till skydd mot den lösa sanden, där den gräver sina tunnlar på jakt efter föda.

Sanddynernas skräck är den sidvändande Namib-huggormen. Den studsar fram i sanden med snabba rörelser i sidled och undviker därigenom att halka ner i eller bränna sig på den heta sanden. Och hur listigt går den inte till väga, när den vill skaffa sig ett mål mat! Den gräver ner sig i sanden, så att bara ögonen sticker upp. Åtskilliga centimeter längre bort sticker den yttersta stjärtspetsen upp och ser ut som en liten planta. Snart kommer en nyfiken ödla för att kalasa på den konstiga ”plantan” och blir själv ett mål mat i stället!

Fenestraria, som betyder ”fönster”, är en planta med platta, klubblika blad som ligger gömda under sanden så att bara yttersta spetsen sticker upp. Denna spets är emellertid genomskinlig och släpper igenom tillräckligt mycket ljus för att fotosyntesen skall kunna fungera. En trasslig härva av taggtråd? Nej, vid närmare granskning finner man att det är gröna, taggiga, melonliknande frukter som är insvepta i tunna, taggiga grenar. Det är narasväxten, som används till föda av både människor och djur. Welwitschia är en stor bläckfiskliknande planta som ser ut att ha många blad men i själva verket bara har två. Dessa blad blir åtta meter långa och slitsas upp av vinden till långa band, som slingrar sig kring själva plantan som bläckfiskarmar. Welwitschian lever ända upp till två tusen år!

Det finns också en del stora djur i Namiböknen. Världens största elefanter med ovanligt långa ben lever här. Den vackra oryxantilopen kan man också få se klättra uppför dynsluttningarna. Här finns också ”Namiböknens vatteningenjörer”, som de sebror som lever här brukar kallas. De har en häpnadsväckande förmåga att hitta vatten. Med sina hovar gräver de meterdjupa hål i de uttorkade flodbäddarna. Snart sipprar det fram vatten i hålet, och de dricker sig otörstiga. Andra djur iakttar dem och använder sedan också dessa vattenhål.

Men hur är det med de där slipade diamanterna i Namiböknen? Är det riktiga diamanter? Ja visst, alldeles äkta! I tusentals år har Oranjefloden spolat milliontals diamanter ut i Atlanten. Därifrån har starka havsströmmar sköljt upp dem på land och ner i ökensanden. Följden har blivit att under stranddynerna ligger oerhörda rikedomar begravda i form av naturligt slipade diamanter med en renhet på 90 procent. Två hundra millioner ton sand måste fraktas bort för att utvinna ett ton diamanter — åtta millioner karat. Till helt nyligen gjordes detta ungefär vart fjärde år.

Du har nu fått stifta bekantskap med några få av de märkliga ting, och de ofantliga rikedomar, som man kan finna i Namiböknen.