Hur terrorismens frön har såtts

UNDER 1940-talet ockuperade nazisterna Europa. Underjordiska motståndsrörelser organiserades. Dessa rörelser stöddes ofta av de allierade makterna, som opererade via Storbritannien. Brittiska flygvapnet släppte ner illustrerade stridsskrifter över Europa på många olika språk, som visade hur man lägger försåt, utför sabotage mot järnvägar, oroar en ockupationsarmé, dödar angivare. Underjordiska grupper försågs med automatvapen, handgranater och bomber av olika slag. Nazisterna kanske kallade dem terrorister. Deras landsmän hyste respekt och aktning för dem. Deras bedrifter betraktas som hjältedåd av västvärlden.

De händelser som vi här helt kort berört har ibland åberopats för att visa hur en upprorisk anda kan födas ur vad som vid tillfället i fråga framstår som höga ideal och ädla motiv. Men terrorismens kräftsvulst tar inte hänsyn till vilka offer den skördar. Den förtär just dem som en gång var dess förespråkare. Västtyskland, Frankrike och Italien är i våra dagar en härd för vänsterinriktade, högerinriktade och andra terrorister. En generation av frihetskämpar frambringade en ny generation, som föresatt sig att med våld omstörta själva den samhällsordning som störtade Hitlers styre.

Revolutionära strömningar

Fidel Castro väckte till liv en revolutionär anda som spred sig i vänsterkretsar över hela Latinamerika. I början av 1960-talet växte rebelliska rörelser upp som svampar ur jorden i Brasilien, Guatemala, Peru och andra länder.

”Jag är född i Argentina, jag har kämpat på Cuba, och jag började min revolutionära bana i Guatemala”, skrev Che Guevara, en av Castros lärjungar. Denne man av spansk-irländsk härkomst, en kringvandrande missionär för revolutionens sak, blev till sist dödad i Bolivia år 1967. Han tillvann sig ett rykte om ”ridderlighet” världen utöver som ”en väpnad samhällsreformator som kämpade med stöd enbart av det förtryckta folket”.

Frantz Fanon, en svart läkare, var chef för den psykiatriska avdelningen vid Blidasjukhuset i Algeriet, när araberna började kämpa för frigörelse från Frankrike år 1952. I sina skrifter, till exempel i boken Jordens fördömda, bidrog Fanon till att utkristallisera tänkandet bland radikala intellektuella. Kolonialmakterna hade, menade han, alltför länge sugit ut massorna i Afrika, Asien, Latinamerika, och överallt dit de eljest kommit, genom deportationer, massmord, tvångsarbete och slaveri. Det var nu dags för dem att få sitt välförtjänta straff. Våld, predikade han, ”befriar den utsugne och återger honom självaktningen”. Fanons maximer dikterade tankemönstret bland hans intellektuella meningsfränder i västvärlden.

När kolonialkrigen i många delar av världen nådde sitt slut på 1950- och 1960-talen, började begreppet tredje världen växa fram, bestående av fattiga och olyckliga länder. Det väckte de unga intellektuellas medlidande. De menade att de rika länderna borde göra mer för att hjälpa de mindre lyckligt lottade folken. Män som Castro, Che Guevara och Fanon blev universitetens hjältar. Studenterna i Europa och Amerika rycktes med av den revolutionära litteraturen.

Herbert Marcuse, född i Berlin och professor i politiskt tänkande vid University of California, gav tillsammans med intellektuella vid Fria universitetet i Västberlin, Trentouniversitetet i norra Italien och andra centra för den nya åsiktsriktningen näring åt en ny revolutionär trend. Den förflyttade upprorsandan från Latinamerika och andra delar av tredje världen till i-länderna. Studenter som kände avsky för ”det ombonade konsumtionssamhället och det överdrivna välståndet” såg här en orsak att göra uppror, att störta den etablerade ordningen.

De revolutionära idéerna sprider sig

”I Västtyskland återfanns de flesta av de tidiga anhängarna bland präster, läkare, professorer och journalister”, hävdar Christopher Dobson och Ronald Payne. I sin omfattande analys The Terrorists spårar dessa journalister den revolutionära utvecklingen (i Västtyskland) bland män och kvinnor ur medel- och överklassen. (Hälften av de 28 mest eftersökta personerna ur stadsgerillan på polisens lista år 1979 var kvinnor.)

Befriade från tunga militärutgifter åtnjöt västtyskarna efter andra världskriget ett plötsligt välstånd, medan större delen av världen led brist. En del unga, idealistiska tyskar protesterade högljutt. Denna anda blossade upp också i andra länder. I Paris marscherade franska studenter under kommunismens röda och anarkins svarta fanor. Studenterna fick igenom en del reformer vid de ”överfulla och ålderdomliga universiteten” i Frankrike och Tyskland. Men när de uppmanade arbetarna att marschera på gatorna och barrikadera fabriker, fick det stora korståget mot kapitalismen ett snöpligt slut.

Revolten hölls emellertid vid liv av andra oroshärdar. År 1967 gjorde schahen av Iran ett besök i Västtyskland. Demonstranter marscherade i protest, och en polis dödade Benno Ohnesorg, en fridsam student från Hannover. År 1970 demonstrerade studenter vid Kent State University i protest mot den amerikanska invasionen i Kambodja. Nationalgardister öppnade eld. Fyra studenter dödades och tio sårades. Överallt såg radikala studenter de etablerade myndigheterna som våldsamma förtryckare.

De reaktionära slog tillbaka när tyska radikala satte eld på ett varuhus i Frankfurt — ”för att visa de trygga borgarna hur krigets fasor i Vietnam verkligen var”. För att försvara sig skaffade de radikala vapen. För att kunna betala vapnen rånade de banker. När de börjat råna banker, fortsatte de av bara farten med mera våld. Det var en utveckling som förskaffade de unga studenterna en fruktansvärd stämpel: terrorister.

Somliga leddes härigenom in på en livskurs av kollektivboende, fria sexuella förbindelser, marijuanarökning och sinnliga njutningar. Och mitt i allt detta fanns en illusion om att hålla fast vid höga ideal. Indoktrinerande propaganda lockade rekryter också bland kvinnor med aristokratisk bakgrund. Men spänningens lockelse och belöningar lockade också en del vanliga brottslingar, som hade föga mer idealism än vilda djur.

Är terrorismen en avspegling av dåliga regeringar?

Historikern Henry Steel Commager skyllde ”våldskrisen” som uppstod i Amerika under 1970-talet på regeringens dåliga exempel. Förenta staterna, sade han, fällde nio gånger så många bomber över Indokina som totalt fälldes över Stilla havet under andra världskriget. ”Till vilken nytta är det att presidenten sanktionerar och vidmakthåller detta våld i sin egenskap av högste befälhavare”, frågade Commager, ”och sedan beklagar våldet vid universiteten i sin egenskap av president?”

Efter mordet på Robert F. Kennedy publicerade Nationella kommissionen rörande våldet en undersökning av inre oroligheter över hela världen. Man fann att 11 amerikaner av 1.000 tog del i inre stridigheter mellan åren 1963 och 1968. Amerika låg först på listan över 17 demokratiska stater i västvärlden och på 24:e plats bland de 114 större nationerna och kolonierna i världen. Men trots alla regeringsfientliga demonstrationer och raskravaller har amerikanerna ännu inte gått så långt som till det organiserade våld som kallhamrade terroristgrupper förövar i Västeuropa. Men det betyder inte att det inte kan hända, sade rapporten avslutningsvis, för ”amerikanerna har alltid varit ett våldspräglat folk”.

Vad har de själva att säga?

Såväl över som under jorden finns det grupper som organiserats för att föra gerillakrig på alla tänkbara sätt, var och en för sin egen sak. För palestinierna är motivet nationalism — de vill ha ett eget hemland. Det baskiska nationalistpartiet ETA söker få till stånd en självständig stat bestående av fyra övervägande baskiska provinser i Spanien och tre i Frankrike. IRA (den irländska republikanska armén) kämpar för att störta det brittiska styret och upprätta en form av irländskt oberoende.

Vänsterorienterade terrorister i Italien vill reorganisera det italienska samhället efter mer extrema linjer än den ”mjuka” kommunistiska modellen. Högerextremistiska grupper vill återinföra fascismen i Italien.

Västtyska och japanska terrorister förespråkar en fullständig världsrevolution till förmån för en helt ny ordning. Andra, till exempel muslimska rebeller på Filippinerna och Guerilleros de Cristo Rey (Krigare för Kristus, konungen) i Spanien, kämpar för religiös frigörelse. Åter andra tycks ha mål som är en blandning av politik och religion. De soldater som ropade ”Till anfall för Egyptens ära!” när de med sina skjutvapen sköt ner president Anwar Sadat i Kairo och därför blev avrättade tillhörde en terroristgrupp av religiösa fanatiker som anklagades för att vilja skapa en fundamentalistisk islamsk stat i Egypten. Sedan finns det också sådana som kallas terrorister, men vars motiv inte tycks vara något annat än den vinning de får genom brottslighet.

Men för det mesta är det så att de som av andra betraktas och fruktas som terrorister ser sig själva som idealister, visionärer, revolutionärer. ”Låt oss klargöra en sak. Vi kommer att föra ut vår revolution överallt, till alla länder som motstår oss.” Detta yttrande tillskrivs den libyske härskaren Moammar Al Khadaffi. I västvärlden betraktas han som en fundamentalistisk muslim som manar till ”heligt krig” mot sionismen och drömmer om att ena världens 160 millioner araber under sitt ledarskap. Med milliarder dollar i form av oljepengar till sitt förfogande tas överste Khadaffi på allvar av Förenta staternas politiska ledare. De tror att han är fullt i stånd till att infiltrera ett land med tränade revolutionärer. Men Khadaffi betraktar inte sig själv som terrorist. Terroristerna, säger han, finns på andra håll. ”Israel terroriserar araberna med sitt kärnvapenprogram. Det västtyska folket terroriseras på grund av att Förenta staterna placerar robotvapen där. Vi i Libyen terroriseras genom närvaron av den amerikanska flottan i Medelhavet. Detta är den verkliga terrorismen.”

[Infälld text på sidan 6]

”Till vilken nytta är det att presidenten sanktionerar och vidmakthåller ... [våldet i Indokina] och sedan beklagar våldet vid universiteten?”

[Bild på sidan 5]

”Den som betraktas som terrorist av den ene betraktas som en frihetskämpe av den andre”

[Bild på sidan 7]

Allt fler kvinnor tar del

[Bild på sidan 8]

Somliga hävdar att andra världskriget sådde den säd som gav upphov åt våra dagars terrorism