”Jag gav henne sex veckor, hon gav mig sanningen”
JAG växte upp på en liten lantgård i Pleasant View i Tennessee i USA. Min pappa var arrendator. Vårt hus var litet, och enligt de flesta begrepp borde vi ha betraktats som fattiglappar. Men alla mina kamrater i skolan tyckte att jag var rik, därför att jag hade alla djuren på lantgården att leka med. Som barn var jag mycket nöjd med min tillvaro. Jag uppfostrades till metodist. De var mycket liberala, och det var jag också. Alla skulle komma till himmelen.
Mitt tidigaste minne av Jehovas vittnen är från en söndagsmorgon, när vi var insnöade och inte kunde åka till kyrkan. Ett vittne kom till vår dörr. Min mor var upptagen, och därför lät hon honom tala med mig. Han kan inte ha blivit så förtjust över det — jag var bara sju år gammal. Tre år senare blev min moster ett vittne, och sedan blev också min mor det.
Vid det här laget gick jag på gymnasiet och deltog i många aktiviteter tillsammans med MYF — Methodist Youth Fellowship (en metodistisk ungdomsförening). Jag reste omkring. Och nu önskade min mor att jag skulle gå till vittnenas möten tre gånger i veckan! Nåväl, kompromissen blev att jag skulle gå i metodistkyrkan på söndagarna men vara med vid vittnenas möten på tisdags- och torsdagskvällarna. Jag hade ingenting emot vittnena, men jag började hata dem i alla fall. Jag hade denna underbara karriär framför mig, och nu måste jag ägna min tid åt att gå på vittnenas möten! Slutligen sade jag åt min mor: ”Det här fungerar inte. Jag ger mig i väg. Jag börjar läsa vid universitetet.”
Jag började läsa vid universitetet, men jag började också bo hos min moster, Eurlene, som var ett Jehovas vittne i Kalifornien. Vid den här tiden höll också hennes man på att bli ett vittne. Enligt min mening var det inte precis en idealisk situation. De lät mig emellertid göra som jag önskade. Jag började vid universitetet, och allting gick bra. Jag var fortfarande en god metodist. Jag drack inte. Jag rökte inte. Jag svor inte. Jag brukade gå till mina möten, och allting gick utmärkt. Jag började också läsa psykologi vid universitetet. Dessa ”trevliga” psykologilektioner där ateister undervisade! På en sommar gjorde de slut på varje gnutta tro jag hade på religion — jag hade i vilket fall som helst inte mycket som var grundat på kunskap.
Från och med då var jag vad mina föräldrar betraktade som extremistisk. I verkligheten var jag inte ännu extremistisk, men jag var på väg att bli det. Min mor kom över till Kalifornien. Det blev en stor överläggning om min livskurs. Jag var rädd för hur det skulle gå, men när jag ser tillbaka på detta, kan jag inse hur förståndigt de handskades med mig i min egensinnighet. De hjälpte mig att inrätta mig i en lägenhet men höll kontakten med mig. Jag avfärdade dem fullständigt, men de avfärdade aldrig mig. De översåg inte med vad jag gjorde, men de avfärdade mig aldrig. Detta gjorde det lätt för mig att senare komma tillbaka.
I vilket fall som helst inrättade jag mig för att klara mig på egen hand, och jag klarade mig mycket bra, som jag tyckte. Jag kom med i universitetsdemonstrationer, vilket nästan skrämde livet ur min mor. Jag kom i lag med grupper som tillhörde SDS — Students for Democratic Society (Studenter för ett demokratiskt samhälle). Jag var mycket radikal, mycket militant och mycket revolutionär. Jag ville förändra världen och lösa dess problem. Senare kom jag att vara med i några av upploppen — det var inte fråga om de stora upploppen som skapade landsomfattande rubriker, utan bara en del skrikande och stenkastning. Två eller tre poliser blev kanske skadade, och många demonstranter blev slagna, men det rörde sig inte om den masspsykos som kännetecknade demonstrationerna i början av 1960-talet.
Jag greps av den feber som följde med allt detta, men snart började saker och ting hända som inte stämde överens med idealen. En av de grupper som jag hade förbindelser med började berätta för mig om vapen som fanns upplagrade i en källarvåning — maskingevär och handgranater. Detta var den grupp som jag marscherade tillsammans med för fredens sak, och de talade om att göra det som vi predikade emot och sade: ”Låt oss gå och bomba universitetet! Låt oss omstörta systemet!” Ingenting konstruktivt, det var bara fråga om att riva ner. Detta var galenskap. Detta var revolution utan någon orsak.
Mina föräldrar hade alltid lärt mig att ha respekt för livet. Vi hade skjutvapen. Vi sköt mockasinormar som skulle kunna bita något av barnen. Vi sköt vesslor i hönshuset. Vi sköt svinen, därför att det var det barmhärtigaste sättet att slakta dem. När det gällde att skjuta fåglar eller andra djur, måste det vara fråga om att göra det för matens skull eller för att skydda sig. På lantgården var det alltså hela tiden så under min uppväxttid att respekten för livet fanns där.
Jag älskade fred. Jag trodde att jag marscherade för fredens sak. Det gjorde jag verkligen. Dessa tal i skolan på kvällarna helt enkelt de ädlaste tankar i dessa fina anföranden. Och sedan fick jag höra om skjutvapen och granater! Jag drog mig snabbt ur detta. Och när jag drog mig ur det, gjorde jag det med besked. Jag lämnade alla grupper, allt umgänge och skar av alla förbindelser. Den man jag sällskapade med ville att jag skulle gifta mig med honom. Detta var i verkligheten inte vad jag ville, men jag gifte mig ändå med honom. Sedan gick han inom tre månader in i armén! Den man som varit med i fredsrörelsen tillsammans med mig gick in i armén!
Jag återvände till Tennessee, läste vid Austin Peay State University och började åter ha sällskap med män. Detta hände år 1971. Vid den här tiden ville min man att jag skulle komma och bo på militärbasen tillsammans med honom. Jag frågade honom: ”Vad händer vid filmföreställningarna, när de spelar nationalsången och hälsar flaggan och jag inte reser mig upp? Vad kommer alla dina kamrater bland de meniga att göra med mig? Vad händer när de ger sig på mig och jag berättar för dem att all min respekt för myndigheter för länge sedan försvunnit?” Jag kände avsky när det gällde Vietnam. Jag hade kamrater som kom tillbaka från Vietnam med metallplattor i huvudet — jag kunde inte förlika mig med det.
Det var mig i själva verket så frånstötande att när min bror ville att jag skulle köpa kulor till hans gevär, vägrade jag. Allt han sköt var de starar som åt av våra grödor. Eller kaniner, som familjen åt. Men vid det laget kände jag en sådan avsky inför varje slags skjutvapen att jag inte ens ville köpa kulor åt honom.
När det gällde min man, slutade det med att han fick skilsmässa. Han hade gett mig en vacker vigselring med en diamant på två karat. Jag ville inte behålla den. Jag hade bara haft den tre månader, och senare skulle han kanske vilja ge den till sina barn eller återlämna den till sin mor.
Jag flyttade till Nashville och började sällskapa med vice verkställande direktören för ett aktiebolag. Kanske storfinansen hade lösningarna. Jag hade försökt med fredsrörelsen, och den var alltför militaristisk, och därför tänkte jag: ”Jag skall ge mig in i affärsvärlden. Det kommer att råda bot på alla problem.” Ungefär vid den tiden dök det upp en detektiv, och jag fick reda på att den vice verkställande direktör som jag hade sällskap med ägnade sig åt handel med stöldgods och kokain. En av de andra vice verkställande direktörerna vid företaget ställde mig mot väggen och ville ha alla förtroliga upplysningar om denne man. Det var en maktkamp inom företaget, och jag ville inte ha någon del i den. Affärsvärlden förlorade sin lockelse mycket snabbt.
Ungefär vid den här tiden var det så att min kära mor bearbetade Ray och Suzi Lloyd vid ett av Jehovas vittnens möten. Jag hade på ett sarkastiskt sätt skämtat och sagt henne att om hon någonsin fann ett utbildat vittne, skulle jag studera bibeln tillsammans med honom. Ray höll ett föredrag. Det gjorde intryck på mamma, och hon sade till honom: ”Jag vill att du skall studera med min dotter. Hon bor i Nashville.” Ray bodde också i Nashville men på andra sidan staden i förhållande till mig. Min mor visste att Ray och Suzi skulle åka hela vägen genom Nashville för att studera med mig i min husvagn. De gjorde just det. De åkte hela vägen. Och jag var ungefär lika intresserad som ... ja, jag var så ointresserad att det var beklämmande! Jag sade till mig själv: ”Å nej, nu har jag ställt till det för mig igen!” Jag skaffade i alla fall några böcker av Suzi — deras färg gick ihop med inredningen i mitt vardagsrum — och så var det med det för den gången.
Jag flyttade min husvagn till Pleasant View och började sällskapa med den detektiv som hade utrett fallet med den vice verkställande direktören. Jag saknade moral, men denne detektiv visade sig vara den störste brottslingen av dem alla. De saker som jag gav mig in på tillsammans med honom var så olagliga, så råa — värre än någonting jag gjort förut. Och detta var en detektiv vid polisen i Nashville, en man med 20 års tjänst bakom sig. Jag hade hållit på med narkotika — läkarna hade på den tiden sagt att marijuana var ofarligt och att även LSD och uppåttjack var det — men jag ser tillbaka på några av de saker jag gjorde under påverkan av narkotika, och jag ryser.
Jag hade några av de underligaste vänner man kan tänka sig, men denne detektiv som jag sällskapade med var den värste. Jag greps av sådan avsky för dem alla och för mig själv att jag lämnade allting. Jag blev också mycket sjuk vid detta tillfälle, och läkaren sade åt mig att stanna hemma sex veckor. Jag hade verkligen nått botten.
Och då kom jag ihåg Suzi Lloyd. Jag vet inte för mitt liv varför, men jag kände en tvingande drift att ringa till henne och be om ett bibelstudium. Jag ringde verkligen, men hon hade fått ett annat nummer. Jag lade på luren och frågade mig själv: ”Varför ringer jag till henne?” Jag var förbryllad. Det fanns ingen orsak att ringa till henne. Men jag gjorde det. Jag lyfte telefonluren på nytt, slog hennes nya nummer, och det slapp ur mig: ”Suzi, jag har sex veckor på mig. Vill du undervisa mig i bibeln?”
Det gjorde hon. Lärofrågorna kom först, men snart utvidgade hon sin undervisning och framhöll bibelns exakthet, hur logisk den är och att den är inspirerad. Hon visade mig att bibeln är sann, och om den är sann, då måste den Gud den talar om existera. Det var detta som var det väsentliga som åstadkoms genom mitt studium tillsammans med Suzi — att min tro på Gud återvände. Vi studerade tre gånger i veckan, fyra timmar vid varje studietillfälle, och sedan drack vi kaffe och samtalade ytterligare två timmar om skriftställen. Efter den andra veckan sade Suzi att jag borde gå till mötena i Rikets sal, och det gjorde jag också.
Vi avslutade den bok vi studerade jämsides med bibeln. De överenskomna sex veckorna hade gått. Men nu ville jag att studiet skulle fortsätta. Vid det här laget studerade vi i Suzis hem, inte i min husvagn.
Därför sade jag till Suzi: ”Jaha, nu har vi studerat färdigt, eller hur Suzi?”
”Det är riktigt.”
”Vad gör vi nu då?” Jag visste att vittnena vanligtvis studerade ännu en bok. Min mor hade berättat det för mig. Jag väntade på att hon skulle föreslå det, och jag skulle då nådigt acceptera det. I stället sade hon:
”Ja, de sex veckorna har gått. Allt beror på dig nu.”
Jag blev så snopen! Jag kunde bara svagt mumla: ”Vi slutar väl då.”
När jag körde hem, kände jag mig så eländig som jag aldrig gjort i hela mitt liv. Jag hade väntat mig att vittnena skulle bönfalla mig om att jag skulle studera! Jag gör dem en tjänst! Det var så jag alltid hade sett på saken, och nu blev det inte på det sättet. Jag var så bedrövad och nedstämd att jag storgrät medan jag körde. Plötsligt tänkte jag: ”Det här är dumt. Jag vill studera. Jag skall ringa till Suzi.” Jag stannade bilen och fann en telefonkiosk — det är inte lätt mitt i natten — och ringde till Suzi. Ray svarade och fick Suzi att stiga upp ur badkaret, och mellan snyftningarna sade jag till henne att jag måste studera.
Två månader senare blev jag döpt. Jag hade sålt min husvagn, betalade av mina skulder och var med vid ett av Jehovas vittnens internationella konvent i Kalifornien. Det var där jag blev döpt. Dagen efter mitt dop började jag ägna mig helt åt predikandet från hus till hus. Fastän jag hade ett förvärvsarbete, ägnade jag 150 timmar åt att predika den första månaden. Nästa månad 140 timmar. Jag fick rådet att slå av på takten, och den tredje månaden gjorde jag därför bara 100 timmar. Snart lämnade jag mitt arbete och koncentrerade mig på att berätta för andra om Jehovas rike.
Jag återvände till Tennessee och mötte Gary Hobson, som också är ett Jehovas vittne. Några månader senare, år 1976, gifte vi oss. Vi började i heltidsförkunnartjänsten tillsammans, och de därpå följande sju åren har varit de lyckligaste i mitt liv. Vi utför fortfarande heltidstjänst och kungör Jehovas rike. — Insänt av Cathy Hobson.
[Infälld text på sidan 25]
”Dessa ’trevliga’ psykologilektioner. ... På en sommar gjorde de slut på varje gnutta tro jag hade på religion”
[Infälld text på sidan 26]
”Jag trodde att jag marscherade för fredens sak. ... Och sedan fick jag höra om skjutvapen och granater!”
[Infälld text på sidan 26]
”Den man som varit med i fredsrörelsen tillsammans med mig gick in i armén!”
[Infälld text på sidan 27]
”Jag fick rådet att slå av på takten, och den tredje månaden gjorde jag därför bara 100 timmar”