Att åka stridskor för att bli berömd var allt för mig
SOM barn ville jag bli balettdansös, och om möjligt ville jag också bli stjärna. Mina judiska föräldrar lät mig börja dansa balett i tidig ålder. I tio år studerade jag vid sådana berömda skolor som Ballet Russe de Monte Carlo, Fokine Ballet Company och Amerikanska baletteatern. Men mina fötter lämpade sig inte riktigt för balett, eftersom jag hade problem med hålfoten, och därför beslöt jag mig för att försöka dansa jazz på Broadwayteatrar i stället.
Medan jag var ute och turnerade tillsammans med en trupp från New York i musikalen ”Hur man lyckas i affärer utan att egentligen anstränga sig”, träffade jag några mycket intressanta människor ur Ice Capades’ isrevy. De inbjöd mig att titta på deras repetitioner. Verkligt begåvade skridskoåkare förenade balettens fina linjer med skridskoåkningsteknik, och det var så vackert. Ice Capades’ agenter trodde att de skulle kunna lära upp mig att bli en akrobatisk parskridskoåkare, eftersom jag redan var dansös. Därför slutade jag med Broadwaymusikalen, som det tog mig så lång tid att komma in i, och jag började i stället resa tillsammans med skridskoåkarna. Detta var början till en ny och fängslande karriär.
Den mödosamma vägen till berömmelse
Med mycket övning förenade vi akrobatik och balettstil med skridskoåkningens ”flyt” och den rörelsefrihet isen ger. Att man får framgång beror också till stor del på att man får lämpliga partner, på deras personlighet, utseende och på att man passar bra ihop med varandra. Det är någonting i stil med ett äktenskap, och lagarbete är ett måste.
Under årens lopp har jag haft åtskilliga partner. En gång i en ”spin” med en partner ramlade vi, och jag bröt ryggen. Jag återvände till isen efter det att man tagit bort en broskskiva från ryggen och jag hade varit konvalescent i ett år.
En annan av mina partner beslöt sig plötsligt för att sluta, medan vi uppträdde i Sydafrika. Han hade använt narkotika. Han var mycket deprimerad och trodde att han skulle kunna få det bättre ställt ekonomiskt någon annanstans. Utan att bry sig om vare sig truppen eller mig gav han sig bara i väg — med alla mina pengar. Det verkade som om botten hade gått ur min karriär, och därför började jag också att ta amfetaminer. Detta var en hemsk period för mig. Jag ville bara ta livet av mig.
Till slut for jag till Tyskland för att arbeta för en skridskoskola, som drevs av Förenta staternas armé. Det var dåligt betalt, och därför levde jag mest på bröd och ost. Efter att ha prövat olika partner hittade jag en som jag kunde arbeta bra tillsammans med. Vi blev en internationell succé och höll ihop i sju år.
Det låg mycket hårt arbete, mycket repeterande och många problem bakom vårt anseende. Kampen att bli stjärna var så viktig för mig att ingenting fick gå galet. Om det skedde något litet misstag under en föreställning, så gav jag min partner skulden, bråkade om det och försvarade mig häftigt. Vi måste båda ha ”rätt”. Detta var en fråga om ”liv och död”. En gång dömdes vi till böter på 25 dollar vardera, därför att vi hade grälat så högljutt bakom kulisserna att publiken i de främre bänkraderna kunde höra oss. Det blev väl känt att det utspelades intressantare scener bakom kulisserna mellan oss än på isen. Jag tyckte att berömmelse var värt att kämpa för. Men av någon anledning skänkte detta mig ingen personlig lycka eller känsla av stabilitet och välbefinnande i livet.
Men jag nådde mitt mål. Jag blev stjärna och uppträdde i några av världens bästa nöjeslokaler. Men var fanns all den lycka som det ju var meningen att jag skulle känna? Jag kände mig i stället bara så fruktansvärt ensam. Ålderdomen skulle så småningom hinna ifatt mig, och trots att jag hade ekonomisk trygghet, så skulle livet ändå vara rätt tomt, om detta vore allt. Vad hade jag egentligen att se fram emot? Att dö precis som alla andra.
Varför börjar människor i nöjesbranschen?
Ja, om jag skall tala av egen erfarenhet och om det jag har sett, så växer många artister upp med ett mindervärdeskomplex. De utvecklar en önskan att förändras till en bättre person genom teatervärlden. Att man sminkar sig och tar på sig kostymer verkar vara ett led i att uppnå detta mål. Många människor är också i ett trängande behov av kärlek, och det är en allmän uppfattning att man har massor av vänner och beundrare inom nöjesbranschen. Somliga tror att publikens applåder tillfredsställer deras längtan och att detta kommer att leda till lycka. Så är det sällan i verkligheten.
Jag vet att det finns många inom nöjesbranschen som känner det på samma sätt som jag gjorde. De lyckas och når toppen. När de sedan inser att de ändå inte är verkligt älskade, utan känner sig ofullständiga, tar de sin tillflykt till droger eller andra falska njutningar. De håller hela tiden i gång med partyn och nattliv för att fördriva de ensamma timmarna och jaga bort otryggheten. Men detta är en ytlig lycka, och man leker bara med varandra. Det är sällan en fråga om verklig kärlek.
Skulle religionen kunna hjälpa mig?
Det inträffade en händelse som tog mig hårt. En ung och vacker skridskoåkerska, som jag kände, dödades under tragiska omständigheter. Hon hade kört bil efter ett party. Jag kände den flickan och visste hur olycklig hon var, trots att hon var stjärna. Hennes död var så ofattbar. Dödens intighet upptog helt mina tankar.
Medan jag var i Tyskland gick jag igenom en kris. Jag kände mig hjälplös, förtvivlad och så fruktansvärt ledsen. Ensam på mitt hotellrum brast jag i gråt och ropade på hjälp. Jag visste just ingenting om Gud och ansåg mig inte heller vara religiös, men trots detta bad jag uppriktigt: ”Om det finns en Gud, gör då någonting för att hjälpa. Den här världen verkar vara så sjuk, och livet är så meningslöst.”
Jag väntade mig faktiskt inte alls att få något svar på den bönen, eftersom jag aldrig hade lärt känna någon Gud. Det fanns ingen religion av något slag som tillfredsställde mig, inte ens min egen judiska tro. Jag studerade den judiska Talmud, och jag undersökte zenbuddismen. Jag satte mig också in i psykologi och sysslade till och med lite med det ockulta och användandet av ouijabord. Ingenting av detta kunde besvara de enkla frågorna om meningen med livet och döden och vägen till lycka.
Min bön besvarad?
När jag kom tillbaka hem till Kalifornien kontaktade jag min väninna, Trish, en före detta Las Vegas-dansös, och frågade om jag kunde få komma och besöka henne i ”två eller tre dagar”. När vi hade resonerat om hur vi skulle tillbringa tiden tillsammans, sade hon att hon skulle gå på ett möte följande dag.
”Men”, sade hon, ”du är mycket välkommen att följa med.”
”Vad slags möte är det?” frågade jag.
”Å”, sade hon, ”jag är nu ett Jehovas vittne, och vi har regelbundet, varje vecka, bibliska möten.”
Jag stelnade till fullständigt. Vad i all världen var det jag hade försatt mig i? Jag föreställde mig känsloladdade möten lika dem som Holy Rollers och Billy Graham brukade ha, och jag var rädd. Men jag gick i alla fall med på att följa med henne.
Vi välkomnades när vi kom till Rikets sal, och programmet började snart. Jag kommer inte ihåg mycket av det som sades på mötet, men så småningom började jag känna mig lugn och inte obehaglig till mods. Där fanns inga helgonbilder, inga kors och inga mörka rum. Männen som talade från podiet verkade vara helt vanliga, naturliga och intelligenta personer. Alla hade en bibel, och alla tog del i att studera den. Till min förvåning fanns där inget överdrivet känslosvall. Det var inte alls så som jag hade föreställt mig!
Sedan var det något som gjorde ett oerhört intryck på mig. Det verkade finnas ett fantastiskt slag av kärlek bland dessa människor. Män och hustrur satt tillsammans i verkligt samförstånd och verklig respekt. Jag reagerar ögonblickligen för det som inte är äkta. Jag har sett så mycket av det inom teatern, där jag aldrig har sett ett verkligt lyckligt äktenskap. Jag kommer ihåg hur jag i den där lokalen såg en man omtänksamt lägga en kappa över sin hustrus axlar, eftersom hon frös. Den gesten rörde mig verkligen.
Barn och tonåringar var tillsammans med sina föräldrar, och de tyckte verkligen om mötet — det var precis som om de alla vore på samma våglängd. Deras religion var inte dyster och kuslig. Jag var imponerad. Var det detta jag sökte? Någonting som frodades i en atmosfär av sann kärlek och lycka? När vi kom hem frågade jag Trish om hon kunde hitta någon av de där små böckerna, som hon hade talat om. Hon sade mycket försynt att hon skulle försöka ”gräva fram” en åt mig.
Min bön två veckor tidigare började bli besvarad. Från och med då läste jag hela tiden och forskade vidare i varje punkt — jag forskade i vetenskap, historia, arkeologi och medicin. De där ”två eller tre dagarna” blev tre månader. Utan att jag märkte det började lyckan smyga sig på mig. När jag vaknade på morgonen, fanns inte längre den där oron över att åldras eller för att dö där. I stället för att tänka på att dö tänkte jag nu på att leva.
Jag började inse att det fanns andra inom nöjesbranschen, som likt mig hade lärt känna bibelns sanning och gjort stora förändringar i sitt liv. Trish var en av dessa. Därefter läste jag med stort intresse den rörande berättelsen som publicerades i Vakna! för 8 oktober 1977 av Teresa Graves (”Christie Love”), en stjärna i nöjesvärlden som hade valt mellan två förälskelser. Hennes exempel var till oerhörd hjälp för mig.
En rökares dessert?
Det var dags att börja arbeta igen, så min partner och jag antog ett erbjudande om anställning på La Scalas nattklubb i Barcelona i Spanien. Vid den här tiden hade jag gjort många förändringar i mitt liv, och det märktes. Min syn på moral hade förändrats. Jag stred inte heller längre med min partner, och jag hade börjat få en ny vänkrets. Jag kände mig inte heller nedstämd eller ensam lika ofta som tidigare.
När jag kom till Spanien kontaktade jag Jehovas vittnen i Barcelona, och Eric och Hazel, ett par engelska missionärer, fortsatte att studera bibeln med mig och besvarade alla mina frågor. De hjälpte mig också att bryta ännu en dålig vana. Jag var nämligen storrökare.
Det var inte lätt att sluta röka. Jag kommer ihåg att jag frågade Eric: ”Vad kan jag göra för att bryta den vanan?”
”Har du cigarretter på ditt rum, Elyn?” frågade han.
”Det är klart att jag har”, svarade jag.
”Tror du då inte att du bör göra dig av med dem? Hur skall du kunna sluta röka om du har paket på ditt rum?”
Jag insåg att jag måste sluta tvärt och drastiskt. Jag hade bjudit en vän från teatern, som var komiker, på supé. När det var dags att servera desserten, tog jag alla mina cigarrettpaket och lade dem i en skål. Därefter hällde jag till hans stora förvåning vatten över dem. Han blev nyfiken och undrade vad detta skulle bli för slags dessert. Jag förklarade då för honom att jag på grund av min nya tro nu slutade att röka för alltid. Han kände sig lättad över att få den förklaringen!
Terrorism på teatern
Fyra månader efter det att jag börjat arbeta i Spanien rusade några terrorister en söndagsförmiddag in på teatern och kastade Molotovcocktails, och byggnaden förstördes fullständigt. Fyra personer dödades, och 350 blev arbetslösa. Vilken tur att de flesta av oss inte var i byggnaden just då! Mina kostymer och skridskor och några värdefulla böcker förstördes, men jag hade fortfarande mitt liv.
De andra artisterna var panikslagna och upprörda. Jag började förklara för alla att detta bara var ett av de många bevisen för att vi verkligen lever i det som bibeln kallar ”de yttersta dagarna” och att Jehova Gud inom kort kommer att införa en ny ordning under sitt rike, som skall skänka hela jorden frid. — 2 Timoteus 3:1—5; 2 Petrus 3:13.
Nu visste jag vad det ville säga att vara ett vittne, och detta skänkte mig glädje. Det är glädjen av att ge i stället för av att få. (Apostlagärningarna 20:35) Eftersom vi nu var arbetslösa, fanns det gott om tid till att studera bibeln med andra, och jag började studier med olika internationella artister.
Som en följd av branden hade jag ett tre månaders uppehåll, och under den tiden blev jag den 26 mars 1978 döpt i Barcelona. Några av mina ”teaterstudier” kom med till dopet, och min vän Trish kom över med flyg från Kalifornien. Det var verkligen en glädjerik tilldragelse, den lyckligaste dagen i mitt liv!
Är berömmelse allt?
Under de fyra senaste åren har jag varit pionjärförkunnare och använt i medeltal 90 timmar i månaden till att predika. Jag har försörjt mig genom tillfälliga teaterengagemang. Efter Barcelonakatastrofen hittade jag en ny partner och fick börja träna från början igen, vilket inte var så lätt. Sedan, när erbjudanden om bra kontrakt dök upp, måste jag tacka nej till dem, eftersom de shower vi blev erbjudna ofta var av omoralisk natur, och jag var inte längre villig att kompromissa när det gällde sådant. Det var svårt att säga nej — det var ofta bra betalda jobb, och förlusten drabbade också min nye partner, som inte är ett vittne. Först förstod han inte mina på bibeln grundade principer. Men nu får vi jobb på bra internationella ställen, och jag kan fortfarande predika större delen av tiden, till och med när jag arbetar på teatern.
På grund av att teaterfolk har ett så ovanligt tidsschema får de sällan ett direkt vittnesbörd. När jag är ute på turné, blir därför teatertruppen mitt speciella ”distrikt” att vittna för. Detta har lett till att några artister har studerat bibeln och varit med vid församlingsmöten tillsammans med mig. De har framför allt tyckt om att se Jehovas vittnens världsvida broderskap. Var jag än råkar vara — i Australien, Europa, Singapore eller Japan — så finns det mycket att göra i min Guds tjänst. Jag har funnit den djupare lycka som kommer av att man får reda på att det finns en Gud som bryr sig om och att han visar sina skapelser oändlig kärlek. I jämförelse med detta är teaterns pråliga glans ytlig. Att inse detta förhållande skänker en oerhörd glädje i en bedrövlig värld. — 1 Johannes 4:8.
Att själv få se och uppleva det världsvida broderskap som finns bland Guds folk, vilket jag har gjort under mina resor, är som att få uppleva att en otrolig dröm går i uppfyllelse. Detta är ett levande bevis på att det finns en levande och kärleksfull Gud. Det finns inget vackrare, fullkomligare och mer äkta än sanningen. Vilket privilegium är det inte att Jehova har öppnat mitt hjärta! Jehova har lagt det enastående hoppet om att få leva i oändlighet på en jord fylld med kärlek i människors hjärtan, mitt inbegripet, och jag ser ivrigt fram emot den dag då detta kommer att få sin storslagna uppfyllelse. — Berättat av Elyn Tia.
[Infälld text på sidan 22]
Det verkade som om botten hade gått ur min karriär. Jag ville bara ta livet av mig
[Infälld text på sidan 23]
Jag tyckte att berömmelse var värt att kämpa för
[Infälld text på sidan 23]
Jag bad uppriktigt: ”Om det finns en Gud, gör då någonting för att hjälpa”
[Infälld text på sidan 24]
I stället för att tänka på att dö tänkte jag nu på att leva
[Infälld text på sidan 24]
Några terrorister rusade in på teatern och kastade Molotovcocktails
[Infälld text på sidan 25]
Jag har funnit den djupare lyckan som kommer av att man får reda på att det finns en Gud som bryr sig om
[Bild på Elyn Tia på sidan 21]