När två stater brann

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Australien

DEN här dagen skulle temperaturen, enligt väderprognosen, bli 43 grader. Vindstyrkan skulle uppgå till 20 meter per sekund. Fuktigheten var mindre än 10 procent. Australien, som redan är känt som den torraste kontinenten på jorden, var nu inne i en av de värsta torrperioderna på åratal. Sammanför de här förhållandena och du har vad de flesta australier (och försäkringsbolag) fruktar — förutsättningarna för förödande skogsbränder som kan bli någonting värre än de hemskaste tänkbara mardrömmar.

Det var också vad som inträffade onsdagen den 16 februari 1983, när två stater i Australien, nämligen Sydaustralien och Victoria, till allra största delen stod i brand. Den slutliga sammanräkningen visade att branden krävt 71 människoliv. Av nötboskapen omkom 36.000 och av fåren 320.000. Över 2.000 hem förstördes.

Man tror att det mesta av detta inferno orsakades av självantändning i material som låg på den fnösktorra marken. Det är något alldeles särskilt med Australiens skogsbränder när de en gång börjat. Bränslet utgörs så gott som uteslutande av eukalyptusträden, som är rika på eukalyptusolja. Träden formligen exploderar i eldklot, och då vinden tar tag i flammorna och sveper i väg dem, virvlar de omkring och jagar varandra i ivern att förtära allt i sin väg. Den här branden fortplantade sig genom eukalyptusskogen med en hastighet av 72 kilometer i timmen och hoppade över alla brandgator i sin väg. Flammorna svepte förbi med ett fruktansvärt dån. Någon liknade det vid 20.000 skenande järnvägståg.

Paniken spred sig när vägar stängdes eller blockerades. Förblindade av den tjocka, fräna röken och askan blev många ur stånd till att bedöma var eldhärden fanns, i vilken riktning den gick och med vilken hastighet. Därför kunde den plötsligt vara över dem. Telefonledningar raserades eller smälte ned. Ofta var de enda nyheterna folk fick om eldens framfart vad de hörde i sina transistorapparater eller i bilradion — men de kom för det mesta för sent. De tretton helikoptrar och tretton andra flygplan som brandmännen använde hindrades av röken och den hårda vinden. Strålkastare var till ingen nytta i en rökdimma tjock som ärtsoppa.

Man hoppades att vinden skulle mojna mot onsdagskvällen. I stället ändrade den riktning och ökade till nästan 30 meter per sekund, och så omringades många som trodde att de var utom all fara. I flera städer uppmanades folk att fara till stadens idrottsstadion eller till en skolgård, blöta sin kläder och stanna kvar i bilarna. Där kunde de få se hela sin stad brinna ned till grunden, till och med brandstationen. Värmestrålningen blev så intensiv att somliga trodde att de inte skulle kunna överleva fast de stod parkerade mitt på en fotbollsplan!

På en rekreationsort nere vid kusten blev de som uppehöll sig där tvungna att rusa ut i havet och stanna där ute i vattnet frysande i två timmar, innan de kunde återvända in på grundare vatten och sedan komma upp på stranden. Äpplen blev stekta på träden när elden svepte fram genom fruktträdgårdarna. Kor som överlevde fick sina juver så brända att de inte kunde fungera längre. I den brännande hettan måste brandmännen då och då stanna sina bilar och spola vatten på varandra. För några var det bilen som räddade deras liv. Men andra, däribland tolv brandmän, fann man senare döda i och under deras bilar. De hade blivit brända till döds sedan de kringränts av elden.

I de 17 församlingar av Jehovas vittnen som finns i det här området var det bara en familj och en ensam kvinna som förlorade sina hem. Alla var tacksamma för att ingen hade förlorat livet. Den hjälp som erbjöds dem av statliga organisationer och deras medkristna resulterade i att man måste säga: ”Det är nog”, bara inom några dagar — så omfattande var givmildheten från andra som ville hjälpa katastrofoffren materiellt.

Naturligtvis reagerar människor olika när de ser alla sina tillhörigheter gå upp i rök på ett ögonblick. De flesta genomgår fyra stadier: förlamning och chock, depression, vrede (särskilt de som fick höra att branden i deras trakt skulle ha anlagts) och slutligen önskan att återuppbygga sina hus och börja om från början. Man beräknar dock att det kommer att ta 30 år innan skogen har vuxit upp igen.

Man spekulerade också över huruvida Gud hade ett finger med i spelet. Var dessa skogsbränder verkligen ”Guds verk”, som försäkringsbolagen uttrycker det (på engelska: ”acts of God”)? ”Varför skonades puben, när kyrkan, matbutiken och nyhetsbyrån blev en rykande hög av stenskärvor?” frågade en skribent. Andra undrade varför lågorna omvärvde ett hus medan det intilliggande inte ens blev svett. Men de som har insikt i Guds ord erinrar sig att ”tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla”. — Predikaren 9:11, NW.

Denna olycka har fått folk att tänka allvarligt på livets och de jordiska ägodelarnas förgänglighet. Somliga sörjde i vånda djupt sina förluster — ägodelar som de arbetat hårt för att kunna skaffa sig. Andra började förbereda för att bygga på nytt på den brandhärjade tomten, glada över att de undkommit med livet i behåll. Och de som har satt sitt hopp till Guds löften om evigt liv i ett paradis på jorden har stärkts i sitt beslut att fortsätta att ”ägna Gud helig tjänst med gudsfruktan och vördnad”. — Hebréerna 12:28; Uppenbarelseboken 21:3, 4.