Fredsstiftare eller krigshetsare?

”EN KRISTEN skall inte ta del i krigshandlingar.” Det uttalandet sammanfattar de första kristnas syn på krig, säger Thoko och Malusi Mpulwana i Echoes, en tidskrift som ges ut av Kyrkornas världsråd (WCC). Det var först ”efter det att den kristna kyrkan hade allierat sig med det politiska etablissemanget”, tillägger de, som kyrkan började understödja tanken att ”acceptera krig som en nödvändighet”. Vad blev följden? Kristenhetens medverkan i krig tiderna igenom har blivit så uppenbar att efter andra världskriget ansåg sig Kristi förenade kyrka i Japan rentav tvungen att utfärda en officiell ”Bekännelse av ansvarighet för andra världskriget”.

I dag, omkring 50 år efter kriget, har uppfattningen att kristenheten är stridslysten inte förändrats mycket. ”Om vi frågar oss om vi som kristna verkligen har sagt ett fast och övertygande Nej till krigets logik och Ja till Kristi kärlek”, erkänner dr Roger Williamson som arbetar för engelska kyrkan, ”är det uppenbart att vi ... fortfarande har mycket att bekänna.” Fastän WCC år 1948 förklarade att ”användandet av krig som ett sätt att avgöra tvister är oförenligt med vår Herre Jesu Kristi lära och exempel”, har kristenhetens kyrkor, konstaterar Williamson, ofta bidragit till ”trångsynthet, intolerans och inskränkning av människors frihet och till förvärrandet av konflikter”. Inte undra på att han drar slutsatsen att ”religionen ... ofta gör konflikter värre i stället för att lösa dem”.

Ett sådant exempel är det krig som splittrade det tidigare Jugoslavien. Trots de orättvisor och grymheter som begåtts under flera års tid har kyrkorna haft mycket svårt för att ta gemensam ställning i förhållande till motsättningarna i det landet. Varför? Doktor Williamson konstaterar att de serbiska och kroatiska prästerna, trots det kristna band som förmodas förena dem, är precis lika oeniga som sina länders politiker. Varken där eller på andra håll uppträder kristenhetens präster, vare sig de är katoliker, ortodoxa eller protestanter, som fredsstiftare, utan som ”fältpräster för sin egen sida”. Fastän nu mer än 300 kyrkor är medlemmar i WCC medger dr Williamson att det är ”förvånansvärt svårt att finna exempel på kyrkor som verkligen stiftar ... fred”.

Ja, det är svårt. Men i kontrast till de kyrkor som ingår i WCC, som inte når längre än till tal om försoning, finns det ett samfund som redan har lyckats med att förena tidigare medlemmar av olika religioner och hjälpa dem att bli sanna kristna. Drivna av sin kärlek till Gud och sin önskan att ”jaga efter frid med alla” vägrar nu mer än 5,8 miljoner Jehovas vittnen i 233 länder att ta del i nationernas krig, oavsett var de utkämpas — i Asien, Latinamerika, Mellersta Östern, Nordirland, Rwanda eller det tidigare Jugoslavien. (Hebréerna 12:14; Matteus 22:36–38) I stället uppfyller de en biblisk profetia genom att ”smida sina svärd till plogbillar” och ”inte mer lära sig att strida”. — Mika 4:3, 1982.

[Bilder på sidan 31]

Många Jehovas vittnen i Afrika har blivit svårt slagna på grund av sin neutralitet eller har blivit tvungna att fly