De olympiska spelen — verkligen ”till ära för idrotten”?

EN RELIGIÖS högtid som hölls i Olympia i södra Grekland för drygt 2.760 år sedan var förelöparen till de händelser i Los Angeles i somras som troligtvis fångade ditt intresse. Högtiden hölls till ära för guden Zeus, som antogs härska på berget Olympos. Ur denna uppstod de olympiska spelen, som första gången genomfördes år 776 f.v.t. De olika stadsstaterna i det forntida Grekland skickade vart fjärde år sina bästa idrottsmän för att tävla där.

Denna tradition fortsatte ända fram till år 393 v.t., då de forntida spelen hölls för sista gången. Följande år blev de bannlysta av den ”kristne” kejsaren Theodosius, som förbjöd alla hedniska (icke-kristna) sedvänjor i det romerska riket. Hur kommer det sig då att de existerar i vår tid?

Under senare delen av 1800-talet blev Pierre de Coubertin, en ung fransk pedagog, imponerad av hur man drog nytta av idrottsaktiviteter vid engelska public schools. Han blev övertygad om att en balanserad utbildning borde omfatta idrottsaktiviteter. En biografiförfattare skriver att denne senare ”blev besatt av [återupplivandet av] de olympiska spelen”. Coubertin förde en framgångsrik kampanj för detta, och år 1896 återupptogs de olympiska spelen, passande nog i Aten i Grekland.

Bland annat ansåg Coubertin att spelen, som hölls vart fjärde år, skulle tjäna till att befrämja världsfreden. På den punkten misstog han sig grovt. Sedan år 1896 har de avbrutits två gånger till följd av två världskrig, och de har ofta utsatts för allvarliga störningar av politiken. År 1974 kände sig lord Killanin, som då var president för Internationella olympiska kommittén, tvingad att säga: ”Jag vädjar till varje enskild idrottsman och idrottskvinna att inte komma till de olympiska spelen, om de önskar utnyttja idrotten för politiska ändamål.”

År 1976 och år 1980 orsakade hans råd motaktioner. Många nationer bojkottade spelen just därför att de ville föra fram sitt politiska missnöje i ljuset. Vid slutet av de olympiska spelen i Moskva år 1980 framförde lord Killanin ytterligare en vädjan: ”Jag bönfaller världens idrottsmän att vara eniga om freden, innan en katastrof drabbar oss. ... De olympiska spelen får inte utnyttjas för politiska syften.” Själva det faktum att dessa vädjanden var nödvändiga ger en antydan om den fara som politiken representerar för de olympiska idealen. Att många kommunistiska nationer drog sig tillbaka från de olympiska spelen i Los Angeles skänker ytterligare tyngd åt denna synpunkt.

”Till ära för idrotten”?

Var de forntida olympiska spelen ovillkorligen baserade på sportsmannaanda och rent spel? I sin anmälan av boken The Olympic Games: The First Thousand Years (De olympiska spelen: de första tusen åren) framför den engelske författaren och forskaren Enoch Powell följande kommentarer: ”De var i väsentlig grad osportsliga och utan sportsmannaanda. Det idrottsliga utövandet hade ingen betydelse: Allt som betydde något var seger. Det fanns inga ’tvåor’; men en seger var, även om den uppnåtts genom ett bestraffat regelbrott ... , en seger så god som någon. De var farliga och brutala.” Boken konstaterar i själva verket: ”De tävlande bad om ’antingen [seger]kransen eller döden’.”

Nutidens olympiska spel har skenbart sett ett renare motiv. Det olympiska tänkespråket förestavar: ”Det viktigaste i de olympiska spelen är inte att vinna, utan att vara med, precis som det viktigaste i livet inte är triumfen, utan kampen. Det väsentliga är inte att segra, utan att ha kämpat väl.” En idrottsman läser den olympiska eden å alla deltagarnas vägnar vid öppnandet av spelen. Den formulerades av Coubertin och lyder: ”Å alla de tävlandes vägnar lovar jag att vi skall delta i dessa olympiska spel och respektera och följa de regler som styr dem, i sann sportsmannaanda till ära för idrotten och till heder för våra lag.”

Allt detta låter onekligen mycket ädelt, men det har en klang av en annorlunda tidsålder. Hur är verkligheten i våra dagar? Återspeglades dessa ideal på ett troget sätt i Los Angeles, där tusentals idrottsmän tävlade om några hundra guldmedaljer? Tävlade de enligt Coubertins ursprungliga ideal? Vad är den verkliga drivkraften bakom de olympiska spelen? Är det sportsmannaanda och rent spel? Befrämjar spelen internationell fred och vänskap på ett avgörande sätt? Eller utgör de ytterligare en skådeplats där politiska strider utkämpas?

[Bild på sidan 5]

De forntida olympiska spelen var ”i väsentlig grad osportsliga. ... De var farliga och brutala”