Erövringar i kyrkans namn

”Om Jesus hade levt i dag, skulle han ha varit en frihetskämpe.” Dessa ord av en framträdande protestantisk kyrklig dignitär är typiska för en viss inriktning inom den moderna kristenheten. En afrikansk biskop lovordar det ”rättfärdiga våld” som framgångsrika revolutionärer bedriver. Protestantiska kyrkor ger bidrag till nationalistiska gerillaorganisationer. Präster griper till vapen för att strida för en ”befrielseteologi”. Religiöst engagerade människor förefaller i allt större utsträckning redo att bruka våld för att uppnå sina mål. Anser du att detta är rätt? Följande artikel behandlar ett historiskt exempel på ett sådant ”kristet” bruk av vapenmakt. Den innehåller några lärdomar som stämmer till eftertanke.

GULD, ära och evangeliet. Dessa tre ting sägs ha varit den tändande gnistan till kolonialiseringen av den amerikanska kontinenten. En av kolonisatörerna bekände att han begav sig till Amerika ”för att tjäna Gud ... och även för att bli rik”!

År 1992 kommer att markera 500-årsminnet av den första färden över Atlanten som genomfördes av Kristofer Columbus, vilket öppnade vägen för denna kolonialisering. Columbus’ storslagna färd inledde en dramatisk period av utforskningar av den amerikanska kontinenten. Resultatet? Omätliga rikedomar strömmade tillbaka över Atlanten till Europa, och europeisk religion inplanterades på utländsk mark. Kostnaderna? Dessa uppbars till största delen av de infödda i Amerika, som underkuvades och decimerades av främlingarnas styrka, förräderi, grymhet och ovanliga sjukdomar.

Dessa främlingar kom att kallas conquistadorer (erövrare). De var, som historikern J. F. Bannon uttrycker det, ”en sällsam blandning av helgon och djävul”. Det går inte att förneka deras mod, och några av deras bedrifter är välkända för varje skolpojke.

Vem har inte hört talas om Vasco Núñez de Balboa, som gick till fots över Panamánäset genom flera mil av okända skogar, berg och träsk, för att bli den förste vite mannen som såg Stilla havet? Eller Hernán Cortés, som strövade vida omkring med sina män och besegrade aztekerna i det som nu är Mexico? Bland dem var också Francisco Pizarro och hans bröder, som efter drygt två års hårda strider underkuvade det vidsträckta inkariket i det som nu kallas Peru. En annan var Pedro de Valdivia, som begav sig söderut för att erövra Chile och fördriva araukanerna.

Hur var dessa i stånd att erövra etablerade riken så snabbt? Det fanns många orsaker. De framgångar som till exempel Cortés uppnådde mot aztekerna berodde troligen delvis på inre oro i aztekernas rike. Aztekerna mötte också för första gången europeiska armborst, musköter, svärd och ryttare. Dessutom trodde aztekernas härskare, Montezuma, att Cortés var en återvändande gud.

Vad orsaken än kan ha varit, följdes de framgångsrika conquistadorerna snart av ”jordbrukaren, gruvarbetaren och prästen, som alla var rustade för att skapa ett stadigvarande hem i en ny värld”. Men vad hade religionen med erövringen att göra?

De tjänar sin religion

Att omvända människor var i sanning en av de främsta angelägenheterna i det stora äventyret. I Spanien, hemlandet för majoriteten av conquistadorerna, hade två framstående härskare, Ferdinand och Isabella, ”uppväckt en våg av nationalistisk och religiös glöd”, som fann sitt främsta uttryck i erövringen av Latinamerika. — Encyclopædia Britannica.

År 1493 hade påven Alexander VI delat upp världen mellan de portugisiska och de spanska upptäcktsresandena och tilldelat Spanien allt som låg väster om en tänkt linje som sträckte sig från Nordpolen till Sydpolen och gick 480 kilometer väster om Kap Verde-öarna. Detta var ”till gengäld för omvändandet av hedningen”. Senare, i samband med fördraget i Tordesillas, stadfäste båda makterna denna uppdelning och gjorde ett tillägg genom att flytta linjen längre västerut.

Det är intressant att se att effekten av denna inblandning från påvens sida ännu är märkbar. När kusten i det som är våra dagars Brasilien upptäcktes, befanns den ligga i den portugisiska delen av världen. Därför talar man i Brasilien ännu i dag portugisiska, medan man i större delen av det övriga Syd- och Centralamerika talar spanska.

Det förefaller som om många av conquistadorerna höll i minnet den religiösa sidan av sitt uppdrag. Professor P. J. Mahon och jesuitprästen J. M. Hayes skriver till exempel: ”Omvändandet av infödingarna var en angelägenhet som Cortés aldrig förlorade ur sikte. I en av sina rapporter till kejsaren, daterad år 1524, säger han att ’lika många gånger som jag skrivit till Ers Heliga Majestät, har jag berättat för Ers Höghet om den beredvillighet som finns hos somliga av infödingarna att motta vår heliga katolska tro och bli kristna. Och jag har sänt böner till Ers Kejserliga Majestät att ni skulle vilja ha godheten att till detta ändamål uppbringa religiösa personer som för ett rätt liv och är goda föredömen.’” — Trials and Triumphs of the Catholic Church in America (Prövningar och triumfer för den katolska kyrkan i Amerika).

Historikern William H. Prescott tillägger: ”Det fanns ingenting som låg den spanska regeringen varmare om hjärtat än omvändandet av indianerna. Detta utgör det ständiga huvudtemat i deras anvisningar, och det gav de militära expeditionerna på detta västra halvklot en prägel av korståg.” Men lägg märke till följande: ”Man hyste inget tvivel om verkan av omvändelsen, hur plötslig förändringen än kunde vara eller hur våldsamma medlen än var. Svärdet var ett utmärkt argument, när man misslyckades med tungans hjälp.”

Likväl var det så att dessa äventyrare ofta gick till sitt omvändelseverk med en egendomlig blandning av uppriktighet och brutalitet. Låt oss som exempel ta det som hände med Atahualpa, inkaindianernas kung.

Atahualpas omvändelse

Erövraren av inkariket var Pizarro. Eftersom Pizarro hade mycket få soldater, ansåg han att det enda sätt på vilket han kunde besegra inkariket var att ta Atahualpa till fånga och hålla honom som gisslan. Han arrangerade ett sammanträffande med inkahärskaren i Cajamarca den 16 november 1532. Men innan Atahualpa anlände, hade Pizarro i hemlighet placerat ut sitt artilleri och sina soldater på tre sidor om stadens öppna plats. Sedan anlände härskaren själv med drygt 3.000 av sina män — alla obeväpnade förutom att de hade små klubbor och slungor.

Historikern Robert Barton ger en redogörelse för vad som följde: ”En dominikansk munk, som hette Vicente de Valverde, närmade sig tronen med bibeln i handen för att förklara kristendomens heliga krafter. Han började med att beskriva Skaparen och talade länge om Jesus Kristus och hans oförlikneliga offer på korset. Han avslutade genom att anmoda Atahualpa att avsäga sig sin egen hedniska religion och erkänna kejsar Karl V:s bestämmanderätt. Denne skulle då i fortsättningen skydda honom i den här världen precis som Jesus Kristus skulle skydda honom i nästa värld.” — A Short History of the Republic of Bolivia (En kortfattad historia om republiken Bolivia).

Inkahärskaren måste ha häpnat över denna predikan. Enligt Barton svarade han: ”’Beträffande din Gud blev han dödad av just de män han skapat, medan min’, i det han pekade på den stora röda solen som just gick ner bakom bergen, ’lever för evigt och beskyddar sina barn. Med vilken myndighet säger du dessa ting?’” Munken pekade på bibeln och räckte den till Atahualpa, som kastade den till marken. Munken Vicente tog upp sin bibel och skyndade sig att berätta för Pizarro vad som hade hänt. Han rapporteras ha sagt: ”Gå genast till angrepp, jag ger dig absolution.” Pizarro gav signalen till anfall, och hundratals försvarslösa indianer nedgjordes, och Atahualpa togs till fånga.

Atahualpa förhandlade med Pizarro om sin frigivning. Han erbjöd en väldig lösesumma i form av guld och silver, som Pizarro gick med på att ta emot. Men när skatten avtalsenligt överlämnades, bröt Pizarro sitt löfte. Atahualpa ställdes inför rätta och dömdes att brännas till döds som avgudadyrkare. Många av Pizarros rådgivare protesterade mot denna bedrägliga handling — men inte prästen Valverde. Slutligen bekände sig Atahualpa till den kristna läran och blev döpt. Men han blev i alla fall dödad den 29 augusti 1533 genom strypning.

Pizarro fullbordade sedan erövringen av inkariket. I samband med detta ”upprättade han kyrkor, bröt ner avgudabilder och satte upp kors längs huvudlederna”. (The Trials and Triumphs of the Catholic Church in America) Men tycker du att den religion han spred på detta sätt var verklig kristendom?

Fungerade det?

Militärt sett var företaget en framgång. De små trupperna av conquistadorer utvidgade sina hemländers riken och skördade till största delen själva ära och guld. Men uppnådde de några kristna mål genom sitt våld?

Till en tid måste det ha förefallit så. ”De präster som åtföljde de första expeditionerna förstörde i rättfärdigt nit tempel och avgudabilder och fördömde hedendomen; massomvändelser började, när missionärer anlände från Spanien. ... Indianerna accepterade dopet med stort nit.” (Encyclopædia Britannica) Men hur djupt gick omvändelserna?

Historikern Ruggiero Romano kommenterar: ”De infödda i detta land är inte mer kristna nu än de var vid tiden för erövringen, trots att de under lång tid fått undervisning från evangelierna, för när det gäller tron har de inte större tro nu än de hade på den tiden. ... I våra dagars Bolivia och i södra Peru är den gamla hedniska guden Pacha-Mama (Jordemodern) ännu levande, även om den assimilerats med Jungfrun. ... I Mexico har kulten av Jungfrun av Guadalupe sina rötter i kulten av gudinnan Tonantzin (Moder till gudarna).” — Mecanismos da Conquista Colonial.

Samma författare sade: ”Evangeliseringen resulterade många gånger i misslyckande. ... Varför? Därför att våld också dominerar predikandet av evangeliet. Hur skall man kunna erbjuda en religion som förespeglar kärlek, när man har den inställningen att ’ingen kan betvivla att det krut som används mot de otrogna är som rökelse åt Herren’?”

Nej, sanna kristna mål kan aldrig uppnås genom sådana våldsinriktade medel. Omvändelse under vapenhot kan aldrig frambringa den förändrade personlighet och det personliga engagemang som sann kristendom kräver. Det är snarare så att ”evangelisterna” själva blir moraliskt fördärvade. Lägg märke till att i många av dessa länder som först tvingades att öppna sina portar för svärdbärande, evangeliserande conquistadorer råder det nu bitter konflikt och splittring. Och i våra dagar finns det somliga präster och nunnor där som förespråkar en kamp med moderna vapen för en ”befrielseteologi”.

Jesu tillvägagångssätt var annorlunda. Kommer du ihåg hur han reagerade samma natt han blev arresterad, när aposteln Petrus försökte skydda honom med ett svärd? Jesus sade: ”För tillbaka ditt svärd till dess plats, ty alla som tar till svärd skall gå under genom svärd.” (Matteus 26:52) Lite senare samma dag sade Jesus till Pontius Pilatus: ”Mitt rike är ingen del av denna världen. Om mitt rike vore en del av denna världen, skulle mina underlydande ha kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte härifrån.” — Johannes 18:36.

Dessa oförfärade och tankeväckande ord visar att om Jesus var människa på jorden i våra dagar, skulle han helt säkert inte vara en frihetskämpe som griper till vapen. Därför kan de som verkligen följer i Jesu fotspår inte bli inblandade i sådant våld. (1 Petrus 2:21—23) Eftersom det förhåller sig så, måste vi ställa frågan: Vems ”rike” var det som i verkligheten representerades av sådana krigare som till exempel Cortés och Pizarro? Och till stöd för vems ”rike” i vår tid strider protestantiska och katolska aktivistpräster? Det är tydligt att det inte är till stöd för det rike som styrs av Jesus Kristus.

[Infälld text på sidan 22]

Conquistadorerna gick ofta till sitt omvändelseverk med en egendomlig blandning av uppriktighet och brutalitet

[Infälld text på sidan 23]

Trots att de erbjöd en religion som bekände sig till kärleken, betraktade de det krut som användes mot de otrogna som ”rökelse åt Herren”