En kulturkollision

FÖR omkring 500 år sedan var ett antal spanska och portugisiska diplomater samlade i en liten stad i hjärtat av Kastilien för att avgöra en tvist länderna emellan. Den 7 juni 1494 hade de blivit eniga och slöt en formell överenskommelse — fördraget i Tordesillas. I våra dagar talar hundratals miljoner människor på västra halvklotet antingen spanska eller portugisiska till följd av denna överenskommelse.

Fördraget var en bekräftelse på en påvlig bulla som utfärdats året innan och som stadgade att den outforskade delen av världen skulle delas upp mellan de två iberiska nationerna. De båda makterna enades om en nord-sydlig demarkationslinje ”370 leguas väster om Kap Verde-öarna”. Spanien skulle få kolonisera och evangelisera de länder som upptäcktes väster om denna linje (Nord- och Sydamerika med undantag av Brasilien) och Portugal alla landområden öster därom (Brasilien, Afrika och Asien).

Beväpnade med påvens välsignelse drog Spanien och Portugal — med de övriga europeiska nationerna hack i häl — ut för att behärska haven och därigenom världen. Femtio år efter det att fördraget hade undertecknats hade segelleder utstakats tvärs över världshaven, förbindelser hade upprättats mellan alla de större kontinenterna, och vidsträckta imperier hade börjat framträda. — Se rutan, sidan 8.

Denna explosion av upptäckter fick betydande återverkningar. De kommersiella och agrikulturella systemen genomgick fundamentala förändringar, och den rasmässiga och religiösa uppdelningen av världen förändrades också. Det var emellertid guld som gjorde att lavinen kom i rörelse.

Förändringens vindar påverkar handeln

Columbus hade rätt. Det fanns guld i Nya världen, även om han själv fann mycket lite av den varan. Snart började spanska galjoner föra hem enorma kvantiteter guld och silver som de rövat på den amerikanska kontinenten. Välståndet blev emellertid kortvarigt. Tillflödet av ädla metaller förorsakade en förödande inflation, och den stora tillgången på lättförtjänta pengar hämmade den spanska industrin. Internationellt sett bidrog däremot det amerikanska guldet till en gynnsam ekonomisk utveckling. Nu fanns det pengar så att människor kunde köpa de exotiska varor som handelsfartygen hämtade hem från jordens fyra hörn.

I slutet av 1600-talet kunde man köpa peruanskt silver i Manila, kinesiskt siden i Mexico City, afrikanskt guld i Lissabon och nordamerikanska pälsar i London. När lyxvarorna väl hade banat vägen, började också sådana stapelvaror som socker, te, kaffe och bomull att fraktas över Atlanten och Indiska oceanen i allt större kvantiteter. Därmed började också matvanorna att förändras.

Nya grödor och nya matvanor

Sådana födoämnen som schweizisk choklad, irländsk potatis och italiensk pizza har vi till stor del inkafolket och aztekerna att tacka för. Kakao, potatis och tomater var bara tre av de nya produkter som introducerades i Europa vid den här tiden. Ofta tog det tid innan de nya smakerna, frukterna och grönsakerna blev populära, även om redan Columbus och hans besättning genast blev förtjusta i ananas och sötpotatis. — Se rutan, sidan 9.

Vissa nyttoväxter från Gamla världen, till exempel bomull och sockerrör, blev populära i Nya världen, medan den sydamerikanska potatisen så småningom blev ett viktigt baslivsmedel för många européer. Detta utbyte av grödor gjorde inte bara det internationella kosthållet mer omväxlande, utan det innebar också en betydande förbättring rent näringsmässigt, vilket i sin tur bidrog till den enorma folkökningen på 1800- och 1900-talen. Men den agrikulturella revolutionen hade också sina avigsidor.

Rasism och förtryck

De nya avsalugrödorna, till exempel bomull, socker och tobak, kunde göra kolonisterna rika, under förutsättning att de hade tillräckligt med billig arbetskraft som kunde sköta plantagerna. Och en närliggande arbetskraftsreserv var den infödda befolkningen.

De europeiska kolonisterna betraktade i regel de infödda som blott och bart djur med talförmåga, en fördom som användes för att rättfärdiga att man praktiskt taget gjorde dem till slavar. En påvlig bulla som utfärdades år 1537 hade visserligen slagit fast att ”indierna” verkligen var ”sannskyldiga människor begåvade med en själ”, men ändå fortsatte man att utnyttja dem. Som det nyligen framhölls i ett Vatikandokument: ”Rasdiskrimineringen började i och med upptäckten av Amerika.”

Skoningslös behandling och grasserande ”europeiska sjukdomar” decimerade den infödda befolkningen. Inom loppet av omkring hundra år minskade den med så mycket som 90 procent, enligt vissa beräkningar. På de karibiska öarna blev urbefolkningen så gott som utplånad. När plantageägarna inte längre kunde rekrytera friska och starka arbetare bland ortsbefolkningen, var de tvungna att vända sig åt annat håll. Portugiserna, som vid det här laget var väl etablerade i Afrika, erbjöd en mycket olycklig lösning: slavhandeln.

Ännu en gång kom rasfördomar och snikenhet att kräva en fruktansvärd tribut. I slutet av 1800-talet hade konvojer av slavskepp (huvudsakligen brittiska, holländska, franska och portugisiska) troligtvis skeppat över mer än 15 miljoner afrikanska slavar till Amerika!

Med tanke på de rasistiska övertonerna är det inte förvånande att många amerikanska urinnevånare betraktar européernas upptäckt av Amerika som en svår kränkning. En nordamerikansk indian sade: ”Det var inte Columbus som upptäckte indianerna. Det var vi som upptäckte honom.” Mapucheindianer i Chile invänder likaså att det inte var ”en verklig upptäckt eller en äkta evangelisering, utan snarare ett intrång på . . . [deras] fäderneärvda landområden”. Som antyds av detta uttalande var inte heller religionen utan skuld.

En religiös kolonisation

Den religiösa koloniseringen av Nya världen gick hand i hand med den politiska.a Så snart ett område hade tagits i besittning, tvingades den infödda befolkningen omvända sig till katolicismen. Som den katolske prästen och historikern Humberto Bronx förklarar: ”Till en början döpte de [de infödda] utan muntlig undervisning, mer eller mindre med våld. . . . Hedniska tempel omvandlades till kristna kyrkor eller kloster. Avgudabilder ersattes med kors.” Det är inte förvånande att sådana påtvingade ”omvändelser” resulterade i ett besynnerligt konglomerat av katolska och hävdvunna trosuppfattningar som består än i dag.

Sedan ett område erövrats och ”omvänts” upprätthölls lydnaden mot kyrkan och dess representanter med stor stränghet, i synnerhet i Mexico och Peru, där inkvisitionsdomstolar upprättades. En del uppriktiga präster protesterade mot dessa okristna metoder. Dominikanermunken Pedro de Córdoba, som själv bevittnade koloniseringen av ön Hispaniola, sade beklagande: ”Om förkunnare bara nalkades dessa goda, fogliga och ödmjuka människor utan de maktmedel och våldsmetoder som dessa erbarmliga kristna använder, tror jag att man skulle kunna grunda en kyrka som var av samma höga klass som den urkristna.”

Annorlunda men egentligen inte ny

Somliga betraktar upptäckten, koloniseringen och omvändelsen av Amerika som en ”kollision mellan två kulturer”. Andra betecknar den som ”en exploatering”, medan några få fördömer den som ett rent ”nidingsdåd”. Oavsett hur människor ser på saken, innebar den utan tvivel början på en ny era, en era av ekonomisk tillväxt och teknisk utveckling, även om detta skedde på bekostnad av mänskliga rättigheter.

Det var den italienske sjöfararen Amerigo Vespucci som år 1505 myntade uttrycket ”Nya världen” för att beskriva den nyupptäckta kontinenten. Och i många avseenden var den naturligtvis ny, men alla de grundläggande problem som kännetecknade den gamla världen florerade också i den nya. De spanska conquistadorernas fåfänga försök att finna det legendariska El Dorado, en plats av guld och överflöd, avslöjar att människans längtan efter något bättre inte blir tillfredsställd genom upptäckten av en ny kontinent. Kommer den någonsin att tillfredsställas?

[Fotnot]

[Ruta på sidan 8]

Columbus, förelöpare till ett upptäckternas tidevarv

UNDER de 50 första åren efter Columbus’ upptäckt av Amerika undergick världskartan många stora förändringar. Spanska, portugisiska, italienska, franska, holländska och engelska sjömän, som försökte finna nya handelsvägar till Orienten, upptäckte nya oceaner och nya kontinenter. År 1542 var det bara Australien och Antarktis som ännu inte hade upptäckts.

Sydamerika Först Columbus och därefter Ojeda, Vespucci och Coelho kartlade Mellan- och Sydamerikas kustlinje (1498—1501).

Nordamerika Cabot upptäckte Newfoundland år 1497, och Verrazano var den förste som seglade utmed Nordamerikas östkust år 1524.

Den första världsomseglingen De första som seglade jorden runt var Magellan och Elcano, som också upptäckte Filippinerna efter en banbrytande färd tvärs över det väldiga Stilla havet (1519—1522).

Sjövägen till Indien via Godahoppsudden Efter att ha rundat Afrikas sydspets lyckades Vasco da Gama nå fram till Indien år 1498.

Fjärran Östern Portugisiska sjömän nådde Indonesien år 1509, Kina år 1514 och Japan år 1542.

[Ruta/Bild på sidan 9]

Växter som förändrade människors matvanor

UPPTÄCKTEN av Amerika revolutionerade många människors matvanor. Det blev snabbt ett utbyte av grödor mellan Gamla världen och Nya världen, och många av de växter som odlades av inkafolket och aztekerna hör nu till jordens viktigaste födoämnen.

Potatis. När spanjorerna kom till Peru, var potatis basfödan i inkaindianernas kosthållning. Potatisen trivdes också på norra halvklotet, och inom två århundraden hade den blivit det viktigaste födoämnet i många europeiska länder. Somliga historiker ger till och med denna anspråkslösa men näringsrika knöl äran för den snabba folkökning som åtföljde den industriella revolutionen i Europa.

Sötpotatis. Columbus stiftade bekantskap med sötpotatis (batater) på sin första resa. Han skrev att de påminde om ”stora morötter” och smakade ungefär som kastanjer. I våra dagar är sötpotatis basfödan för miljontals människor i stora delar av världen.

Majs. Majsen var så viktig för aztekerna att de betraktade den som en symbol för livet. I dag är majs världens mest odlade sädesslag efter vete.

Tomater. Både aztekerna och mayafolket odlade xitomatle (som längre fram kom att kallas tomatl). Redan på 1500-talet hade man börjat odla tomater i Spanien och Italien, där gazpacho, pasta och pizza kom att höra till invånarnas favoriträtter. I andra europeiska länder lät man sig emellertid inte övertygas om dess goda egenskaper förrän på 1800-talet.

Choklad. Choklad var favoritdrycken för den aztekiske härskaren Montezuma II. Vid den tid då Cortés anlände till Mexico var kakaobönor, som choklad tillverkas av, så högt värderade att de användes som pengar. På 1800-talet, då man började tillsätta socker och mjölk för att förbättra smaken, blev choklad en internationell bästsäljare, både som dryck och i fast form.

[Bild]

Columbus’ ankomst till Bahamaöarna år 1492

[Bildkälla]

Med vänligt tillmötesgående från Museo Naval, Madrid (Spanien), och med vänligt tillstånd av Don Manuel González López

[Bild på sidan 7]

Kopia av fördraget i Tordesillas.

[Bildkälla]

Med vänligt tillmötesgående från Archivo General de Indias, Sevilla, Spanien

[Bild på sidan 10]

Mexikanska offer för den katolska inkvisitionen

Väggmålning betitlad ”Mexico genom århundradena”, originalverk av Diego Rivera,

[Bildkälla]

Nationalpalatset i Mexico City i Mexico