Som jurist ville jag ha logiska svar
ÅR 1964 avlade jag juris kandidatexamen vid universitetet i Madrid. Jag var övertygad om att stora möjligheter nu öppnades för mig att tjäna rättvisan och mina medmänniskor med utgångspunkt från en välbetald, inflytelserik och respekterad ställning. Av detta skäl hade jag börjat mina inträdesprövningar för att komma in i det spanska advokatsamfundet.
Under de år som följde blev jag emellertid djupt besviken och desillusionerad och råkade in i ett tillstånd av politisk och religiös skepticism. Jag var periodvis mycket deprimerad och började leka med tanken på självmord. Allting verkade så meningslöst. Jag hade nått kulmen av en utvecklingsprocess som hade börjat många år tidigare.
Men vilka händelser i mitt liv var det då som hade fått mig att överväga ett så drastiskt alternativ som självmord? Vad var det för en långsam process som till slut hade fått mig att känna mig så deprimerad?
I mörker
Jag föddes kort efter spanska inbördeskriget (1936—1939) i den del av Marocko som då var ett spanskt protektorat. Min far, som var officer i spanska armén, var stationerad där. Jag var det andra av tre barn och den ende pojken. Jag fick en för denna period i den spanska historien typisk medelklassuppfostran, där militäriska och katolska värderingar upphöjdes i oerhört hög grad.
På den tiden hade nästan varje spanjor bibringats den uppfattningen att han borde vara ”till hälften munk och till hälften soldat” — och blev uppfostrad i den andan. Denna mentalitet var rådande i alla skeden av människors liv, som noga övervakades av den katolska staten. Fäderneslandet, religionen (den katolska, naturligtvis), traditionen, nationalandan och det spanska folkets överlägsenhet var de grundläggande värderingar som staten inpräglade i varje barns sinne. Eftersom det inte fanns något annat val på den tiden, fick jag min utbildning i katolska, maristiska och jesuitiska skolor. Alla tog för givet att jag också med tiden skulle bli officer.
Frågor och tvivel
När jag var tolv år gammal, inträffade något mycket viktigt i mitt liv. Min far hade deltagit i några studiekurser i den katolska läran. Han kom hem med ett exemplar av Bover-Canteraöversättningen av bibeln. Jag har den fortfarande kvar, full av understrykningar och späckad med frågor och anteckningar som jag skrev i marginalen när det var något jag inte förstod.
Efter omkring tre månader hade jag läst hela bibeln. När jag blev äldre kom jag att inse att jag hade gjort något mycket ovanligt för ett spanskt katolskt barn på den tiden. Ingen hade uppmuntrat mig att läsa bibeln. Mina lärare försökte tvärtom att avråda mig, särskilt när jag började ställa frågor som de inte kunde besvara eller när jag sade emot den katolska kyrkans läror. ”Det där är ingenting för dig. Du är för ung. Du borde vänta med att läsa bibeln tills du blir äldre”, var de kommentarer jag oftast fick höra. Det var samma sak med mina skolkamrater. Jag kunde aldrig samtala med dem om bibeln. De betraktade mig med misstro, nästan som om jag var en kättare.
Under min bibelläsning dök oroande frågor upp i mitt sinne. Som en rättrogen katolik förebrådde jag mig rentav för att jag hade sådana tankar. Jag blev förskräckt över att finna att min tro avvek från de läror som förkunnades av ”Santa Madre Iglesia” (Heliga Moderkyrkan, dvs. katolska kyrkan).
Jag glömmer aldrig den djupa oro jag kände när jag under en lektion i spansk historia för första gången fick höra talas om de fruktansvärda krig som utkämpats mellan katoliker och antitrinitariska arianer för att ena kyrkan. Jag insåg plötsligt att man inte alltid har trott på treenighetsläran i Spanien. Den hade officiellt påbjudits på 500-talet på grund av att den västgotiske kungen Rekared övergav arianismen och anslöt sig till den katolska läran med dess nicenska symbol, treenigheten. Och allt detta hade uppenbarligen skett av politiska skäl — det ansågs nödvändigt med en sammansmältning mellan västgoterna och de spanska romanerna, de två viktigaste befolkningsgrupperna på den iberiska halvön på den tiden.
Med utgångspunkt från mitt personliga studium av bibeln var jag benägen att tro på den arianska uppfattningen att Kristus inte var Gud, utan Guds Son och det första av hans skaparverk. Detta logiska svar fann jag vid tolv års ålder i min egen bibel. Men jag var oroad. Hur kunde jag fatta något som kyrkans högt utbildade män inte skulle ha fattat mycket tidigare och med större visshet? Jag lät därför frågan vila, djupt inne i mitt hjärta.
När jag var 14 år gammal hade min syn blivit så dålig att jag var tvungen att ge upp tanken på en karriär inom det militära. Jag beslöt därför att ägna mig åt humanistiska studier och började läsa klassisk litteratur och filosofi. Jag kom att inse att andra nationer och kulturer hade levat och verkat med trosuppfattningar som i hög grad skilde sig från dem jag uppfostrats med. Jag började förstå att jag kunde ha blivit född inom vilken som helst av dessa kulturer och då, logiskt sett, skulle ha uppfostrats med helt andra värderingar och trosuppfattningar. Jag skulle då ha haft en helt annan religion, personlighet och livsåskådning. Detta fick mig att begrunda hur nyckfullt livet är. Vi är alla offer för tillfälligheternas spel, som avgör vilken religion vi skall födas med eller om vi inte skall ha någon religion alls. Jag tyckte att det verkade så orättvist att Gud skulle överlämna oss åt slumpen.
Anledningar till antagonism
På den tiden bodde vi i den gamla staden Toledo. Dess vindlande, trånga gator, dess långa historia och dess historiska byggnader som var förknippade med islam, judendomen och katolicismen fick mig att börja tänka på dessa tre kulturer, deras trosuppfattningar och levnadssätt. Redan från början tyckte jag att det verkade förbryllande att de två religioner som var närmast besläktade med kristendomen, judendomen och islam, så bestämt skulle lära att det bara finns en enda Gud och ingen treenighet. Detta gjorde att jag började förstå den långvariga fiendskapen mellan katoliker och judar och mellan kristendomen och islam.
Vid 17 års ålder skrev jag in mig vid universitetet i Madrid. I början tyckte jag att det var spännande med alla de olika typer av människor som fanns där. Senare blev jag intresserad av politik och hade kontakt med marxistiska och andra vänsterorienterade grupper såväl som med andra som var mer moderata. Jag fann emellertid inte den uppriktighet och intellektuella ärlighet hos dem som jag hade hoppats. Jag kom därför till den slutsatsen att min enda möjlighet att tjäna andra var på det personliga, och inte på det organisatoriska, planet. Jag trodde fortfarande att människan själv hade förmåga att åstadkomma en bättre och rättvisare värld.
Som jag tidigare nämnt fullbordade jag framgångsrikt mina juridiska studier år 1964. Men ju mer jag läste, desto mer desorienterad kände jag mig. Jag kunde inte se någon möjlighet till en bättre värld för mänskligheten. Det var då jag tyckte att allting verkade så meningslöst. Men så inträffade en förändring i mitt liv.
Ett besök som förändrade mitt liv
Jag fortsatte att läsa bibeln med allt större intresse. Mitt juridiskt skolade sinne uppskattade den oändliga vishet som återspeglades i den mosaiska lagen — den förbluffande rättvisa med vilken individens och samhällets intressen, rättigheter och förpliktelser balanserades mot varandra. Jag imponerades av den djupa kärlek som låg bakom sådana lagar och som var nödvändig för att de skulle uppfyllas. Jag drömde om hur världen skulle vara om dessa lagar helt och fullt tillämpades.
En dag hade jag bibeln uppslagen på mitt skrivbord, när min far bjöd två Jehovas vittnen stiga in, Fernando och Guillermo. ”Min son är säkert mycket intresserad av att tala med er. Titta, vad han sitter och läser”, sade han och pekade på bibeln. Därefter började jag ställa frågor. ”Varför bad Gud Abraham göra något som han själv fördömer hos andra i deras falska tillbedjan — att offra sin son?” ”Varför är vi här på jorden om hans uppsåt är att ha oss i himmelen?” ”Varför har han gjort allting så vackert på jorden att vi egentligen inte alls vill dö?”
Fernando och Guillermo besvarade varje fråga med en förklaring från bibeln. Jag blev imponerad. Efter omkring två timmars samtal frågade jag: ”Har ni några böcker som ni har gett ut?” ”O ja, vi har många! Men för tillfället har vi bara den här med oss”, sade Fernando och visade mig den 256-sidiga boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset.
Samma eftermiddag läste jag ut hela boken. Jag grät av glädje, där jag satt ensam i mitt rum. Plötsligt kunde jag förstå bibeln. Nu var den inte längre som en hög ouppträdda pärlor. Nu var bilden fullständig på alla viktiga punkter, och den var logisk och full av innebörd.
Jag jämförde mig själv med den överlycklige, blinde mannen, som under Jesu botande hand började skymta konturerna av föremålen omkring honom. (Markus 8:22—25) Jag hade sökt sanningen och äntligen funnit den. Kristus var verkligen vid liv. Jehova, hans Fader, universums ende sanne och kärleksfulle Gud, använde honom för att verkställa sitt underbara uppsåt för mänskligheten — att återställa allt genom sitt rike i händerna på sin älskade Son. — Apostlagärningarna 3:21.
Att tillämpa vad jag hade lärt var emellertid inte lätt. (Matteus 7:24) Vägen från mitt sinne till mitt hjärta var full av hinder som jag, med Jehovas hjälp, kunde skjuta åt sidan som ”en hop avskräde”. Jag insåg ”det oändligt större värdet i kunskapen om Kristus”. — Filipperna 3:8.
Efter en period av provsättningar från fåglar, solhetta och förkvävande törnen, bildligt talat, symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova genom vattendop år 1971. (Matteus 13:4—7, 19—22) Min hustru Lucía döptes fyra månader senare. Min mor följde vårt exempel år 1973, liksom också två av mina svågrar, som nu tjänar som äldste i församlingar av Jehovas vittnen.
Att försvara sanningen med hjälp av radio och television
I slutet av år 1974 inbjöd en radiostation i Madrid Jehovas vittnen att medverka i ett program om deras ställning i blodfrågan. Trots att vi hade haft lagligt erkännande sedan år 1970, hade pressen och prästerskapet fortfarande en tendens att behandla oss som om vi vore en sekt under förbudets skugga. Du kan därför föreställa dig vår iver när en välkänd kirurg, general Francos svärson, inbjöd oss att medverka i hans radioprogram.
När jag, en sjuksköterska som är ett Jehovas vittne och andra gick in i studion, kände vi oss ungefär som Daniel måste ha känt sig när han kastades i lejongropen. Runt ett stort bord satt fem läkare och en katolsk präst. Ett mäktigt vittnesbörd blev avgivet, eftersom programmet gick ut över hela landet. Det gjorde definitivt slut på prästernas lögnaktiga påstående att vi fortfarande stod under förbud. Isolerade förkunnare i små städer uppskattade denna hjälp särskilt mycket.
År 1984 hade jag tillfälle att försvara sanningen i ett stående program i den spanska televisionen som kallas ”La Clave” (Nyckeln). I diskussionen deltog representanter för krishnarörelsen, departementschefen för religiösa frågor, en professor i religionshistoria och en doktor i psykologi. Trots att jag attackerades, kunde jag avge ett gott vittnesbörd till förmån för sanningen.
Jag har också haft privilegiet att representera Jehovas vittnen inför Spaniens högsta domstol. Vid ett annat tillfälle fick jag framlägga bibelns budskap inför en åhörarskara vid det fria universitetet i Madrid. Jag glömmer aldrig uttrycket i de närvarandes ansikten när ett annat Jehovas vittne ställde frågan: ”Skulle du straffa ditt barn genom att hålla dess hand över glödande kol ens en enda minut? En fasansfull tanke, eller hur? Ändå vill kristenheten få er att tro att Gud kan göra något mycket värre än detta i ett fruktansvärt helvete med evig eld!”
”Pappa, dröjer det länge innan den nya ordningen kommer?”
Det har redan gått 15 år sedan Fernando och Guillermo knackade på min dörr. (Matteus 10:40) Sedan dess har jag fått en lycklig familj — Lucía, min hustru och mitt oskiljaktiga stöd, och mina fyra barn, Rebecca, Jacobo, Abigaíl och Abel. Vi är lyckliga över att få tillhöra det underbara broderskap som råder bland Jehovas tillbedjare här på jorden. Vi känner att vi som familj är skyddade under hans örnlika vingar. — 2 Moseboken 19:3, 4.
Våra två äldsta barn tar del med oss i att predika de goda nyheterna. Ibland frågar de mig: ”Pappa, dröjer det länge innan den nya ordningen kommer?” Jag svarar: ”Den kommer mycket snart. Det är bara en liten tid kvar.” Jag vet att Jehovas ord inte kommer att slå fel och att tecknen på att slutet på denna ordning är nära nu är tydligare än någonsin. Dessa bekymmersamma tider förebådar den fantastiska övergången till Guds rikes styre över jorden, till svar på den uppriktiga bönen: ”Må ditt rike komma.” — Matteus 6:9, 10; Habackuk 2:3. — Berättat av Julio Ricote Garrido.
[Infälld text på sidan 15]
”Jag insåg plötsligt att man inte alltid har trott på treenighetsläran i Spanien”
[Bild på sidorna 16, 17]
Katolska, muslimska och judiska byggnader i Toledo fick mig att börja fundera över dessa tre kulturer
[Bildkälla]
Foto: Officina de Turismo Nacional de España
[Bild på sidan 18]
Julio Ricote Garrido med hustru och barn