Övergiven av föräldrar men älskad av Gud
BERÄTTAT AV BERNADETTE FINN
Innan jag hade fyllt fyra år blev jag och tre äldre systrar placerade i ett kloster. Bridie, 12 år, Phyllis, 8 år, och Annamay, 7 år, kommer ihåg hur jag i flera veckor skrek efter mina föräldrar. Varför blev vi lämnade där?
JAG föddes den 28 maj 1936 i en stor katolsk familj. Vi barn bodde med våra föräldrar i ett litet hus i Duncormick i grevskapet Wexford på Irland. Jag var det åttonde barnet och fick sova i en stor säng tillsammans med sju äldre bröder och systrar. En bror och en syster som föddes kort därefter fick sova i var sin byrålåda.
Vår far var en hårt arbetande lantarbetare. Han tjänade inte så mycket, och därför hade vi inte så gott om mat. Någon gång hade mamma så pass att hon kunde skicka med mina syskon lite matsäck till skolan. Vår situation var direkt påverkad av den utbredda fattigdomen på hela Irland och katolska kyrkans obarmhärtiga dominans på den tiden.
Vår familj gick regelbundet i kyrkan, men mamma var inte särskilt intresserad av andliga ting. Mina systrar kommer dock ihåg hur de såg henne sitta och läsa någon religiös litteratur framför eldstaden. Hon brukade försöka förklara lite av det hon hade läst för oss.
”Var är mamma?”
Jag skall aldrig glömma den dag då jag fördes till klostret och mina föräldrar stod och samtalade allvarligt med en nunna i korridoren. Jag, som var lyckligt omedveten om vad samtalet rörde sig om, började leka med några andra små flickor. När jag sedan plötsligt tittade mig omkring, kunde jag till min stora förfäran inte se mamma och pappa någonstans. ”Var är mamma?” skrek jag för full hals. Och som nämndes i början fortsatte jag med detta i flera veckor.
En liten tröst var det dock att jag hade mina tre äldre systrar. Men eftersom de var i en annan del av klostret, hade jag inte så mycket kontakt med dem. Då de fick stanna uppe längre på kvällen än vad vi mindre fick göra, höll jag mig vaken tills jag hörde att de skulle gå och lägga sig, och då smög jag mig upp ur sängen och gick högst upp i trappan, så att mina systrar kunde vinka åt mig. Det var dagens höjdpunkt.
Klostret verkade inte uppmuntra till kontakt med föräldrar, och därför såg vi sällan till våra. Det var ett hårt slag för mig att ha skilts från mina föräldrar, och den enda gång som jag kommer ihåg att de kom på besök gick jag faktiskt inte ens nära dem, och de kom inte heller nära mig. Mina äldre systrar kommer dock ihåg några fler besök.
Med tiden kom jag att betrakta klostret som min familj, mitt hem och min värld. Under de 12 år som jag var där vågade jag mig ut bara två gånger. Dessa utflykter till den omkringliggande trakten var mycket spännande, för där kunde vi se träd och djur. Annars såg vi flickor aldrig bilar, bussar eller affärer och knappast heller några män, med undantag av prästen.
Livet i klostret
Livet i klostret hade många sidor, några positiva och många negativa. En mycket snäll och rar ung nunna undervisade oss efter bästa förmåga om Gud. Hon lärde oss att Gud var en kärleksfull far. Det var något jag tyckte om att få höra, och jag bestämde mig för att från och med då tänka på Gud som min far, eftersom han var mer kärleksfull än min riktige far var. Från och med då talade jag mycket med Gud i enkla, barnsliga böner. Jag saknade den nunnan när hon lämnade klostret.
Jag fick en bra grundläggande utbildning, och det är jag tacksam för. Jag kommer dock ihåg hur de som kallades ”dagflickor” fick en bättre behandling, när de kom till klostret för att gå i skolan. De kom från välbärgade familjer, och när de kom måste vi lämna klassrummet. Nunnorna påminde oss ofta om att vi bara var föräldralösa barn och skulle hålla oss på vår plats.
Det fanns många regler i klostret. Några av dem var förnuftiga och sådana som flertalet av oss kunde inse behovet av. Vi fick också lära oss ett gott uppförande, något som jag har haft nytta av i hela mitt liv. Men en del regler var futtiga och verkade orättvisa, och andra var förvirrande och upprörande. Exempel på detta är att man skulle bestraffas om man hade kissat i sängen eller hade måst gå på toaletten under natten.
En dag när jag gick uppför trapporna började jag samtala med flickan som gick intill mig. En nunna ropade mig tillbaka, och jag blev bestraffad för att jag hade pratat. Och straffet? Jag måste gå i min sommarklänning under hela den bitande kalla irländska vintern! Jag var en sjuklig flicka som ofta led av astma och inflammation i halsmandlarna, och nu blev jag mycket sjuk och fick i likhet med många andra flickor i klostret tuberkulos (tbc). Vi placerades i en särskild sovsal, men utan att få någon vård. Några dog, däribland min bästa vän.
Några av oss blev illa slagna för mindre överträdelser av reglerna. En gång, när vi alla var församlade, fick vi bevittna hur en nunna slog en flicka i mer än två timmar. Vi grät allesammans. I rättvisans namn skall dock sägas att inte alla nunnor var så elaka. Hur man kan vara så grym mot försvarslösa barn är något som jag aldrig har kunnat och aldrig kommer att kunna förstå.
Så småningom lämnade Bridie och Phyllis klostret, och Annamay och jag blev kvar. Vi betydde så mycket för varandra. Annamay tröstade mig med berättelser om hur våra föräldrar en dag skulle komma och hämta oss från klostret och föra oss till en plats där nunnorna inte skulle kunna hitta oss. När Annamay lämnade klostret var jag förtvivlad. Jag blev kvar i ytterligare tre år.
Jag får lära mig att leva utanför klostret
Det var en skrämmande upplevelse att vid 16 års ålder lämna klostret. Jag visste ingenting om livet utanför klostret, och det var verkligen förvirrande. När jag hade klivit på en buss och blev ombedd att betala biljetten, hade jag ingen aning om vad en biljett var. Men jag hade ju ändå inga pengar, så jag fick kliva av bussen och gå dit jag skulle. Vid ett annat tillfälle, då jag ville åka buss, kom det ingen. Jag visste inte att man måste gå till en busshållplats.
Men jag kom så småningom att inse att jag måste karska upp mig lite och försöka uppträda mer självsäkert. Jag lyckades få ett enkelt jobb, men efter att ha arbetat några månader beslöt jag mig för att åka hem och träffa min mor. Jag fick då för första gången träffa några av mina yngre syskon — jag hade vid det laget sammanlagt 14 bröder och systrar. Men eftersom det inte fanns plats för mig hos mina föräldrar, ordnade de så att jag kunde flytta till Wales till min syster Annamay. Min pappa följde med mig dit, men for sedan omedelbart tillbaka hem.
Trots att jag var praktiskt taget utfattig lyckades jag ändå på något sätt hanka mig fram. År 1953 flyttade jag så till London, där jag anslöt mig till Legion of Mary, en romersk-katolsk välgörenhetsorganisation bestående av lekmän. Men det var en stor besvikelse att arbeta tillsammans med dem. Det gav inte den andliga utdelning som jag hade hoppats att få av att arbeta tillsammans med sådana människor. Jag tyckte om att resonera om andliga ting, men mitt arbete tillsammans med Legion of Mary bestod i stort sett av alldagliga sysslor, och det verkade aldrig finnas tid till några andliga samtal.
I London träffade jag Patrick, en vän till mina bröder. Vi blev förälskade och gifte oss 1961. Våra två första barn, Angela och Stephen, föddes i London. År 1967 flyttade vi så till Australien, där vårt tredje barn, Andrew, föddes. Vi bosatte oss i den lilla staden Bombala i New South Wales.
Äntligen andlig mat
Kort efter vår ankomst till Australien fick vi besök av en ung man som hette Bill Lloyd och som kom för att tala med oss om Bibeln. Jag blev hänförd över att få mina frågor besvarade direkt från Bibeln. Men även om jag insåg att det Bill sade var sant, så disputerade jag en hel del med honom för att han skulle stanna kvar och förklara mer från Bibeln. Senare kom Bill med en bibel och några tidskrifter som jag kunde läsa.
Jag tyckte mycket om tidskrifterna, men till min bestörtning upptäckte jag att de som gav ut dem inte trodde på treenigheten. Jag gömde dem därför för Patrick, så att inte hans tro skulle fördärvas om han skulle råka läsa dem. Jag beslöt mig för att lämna tillbaka dem nästa gång Bill kom på besök, men vid sitt nästa besök visade han mig att läran att tre personer utgör en gudom är helt i strid med vad Bibeln lär. Jag fick snart klart för mig att Jesus är Guds Son, att han blev skapad av sin Fader, Jehova Gud, och att han därför hade en början och att Fadern är större än Jesus. — Matteus 16:16; Johannes 14:28; Kolosserna 1:15; Uppenbarelseboken 3:14.
Snart fick jag också veta att annat som jag hade fått lära mig som katolik var fel. Bibeln lär exempelvis inte att människan har en odödlig själ eller att det finns ett brinnande pinohelvete. (Predikaren 9:5, 10; Hesekiel 18:4) Det var verkligen en befrielse att få veta detta! En dag dansade jag omkring i köket av ren glädje över att jag till slut hade funnit den Fader som jag alltid hade älskat men aldrig hade lärt känna. Min andliga hunger började bli stillad. Och till min glädje kände Patrick samma entusiasm för denna nyvunna tro.
Bill inbjöd oss till Jehovas vittnens sammankomst i Temora, en annan liten stad. Trots att det var några mil dit, tackade vi ja till inbjudan och kom till Temora tidigt fredag kväll. På lördagsförmiddagen samlades grupper av vittnen i sammankomsthallen för att ta del i predikandet från hus till hus. Patrick och jag var entusiastiska över att få vara med om detta, eftersom det var något som vi under en tid hade velat göra. Men Bill sade att vi inte kunde ta del i predikoarbetet, eftersom vi båda fortfarande rökte. Men när Bill hade gått anslöt vi oss till en annan grupp. De utgick från att vi var vittnen och lät oss följa med.
Vi fick snart reda på de bibliska kraven för att bli kvalificerade att ta del i predikandet av de goda nyheterna. (Matteus 24:14) Vi slutade så småningom att röka, och i oktober 1968 blev vi döpta som ett tecken på vårt överlämnande åt Jehova Gud.
Trosprov
Allteftersom vi växte till i kunskap i Bibeln och i vårt förhållande till Jehova, blev vår tro på Guds löften allt fastare förankrad. Efter någon tid blev Patrick förordnad som äldste i en församling av Jehovas vittnen i Australiens huvudstad, Canberra. Vi gjorde vårt bästa för att uppfostra våra barn i Jehovas allvarliga förmaning och tog itu med de problem som vanligtvis uppstår, när man uppfostrar tonåringar. — Efesierna 6:4.
Sorgligt nog omkom vår son Stephen i en bilolycka när han var 18 år. I den sorg vi kände var det dock en tröst att veta att Stephen hade blivit en tillbedjare av Jehova. Vi längtar efter att få träffa honom igen, när Jehova uppväcker dem som är i minnesgravarna. (Johannes 5:28, 29) Följande år, 1983, anslöt jag mig till vår dotter Angela i heltidstjänsten, och jag har alltsedan dess fortsatt i den tjänsten. Att få tala med andra om det hopp Bibeln erbjuder har hjälpt mig att ha en positiv syn på livet, och det har bidragit till att lindra smärtan i mitt hjärta. Till min stora glädje fick jag nyligen veta att min syster Annamay har börjat studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnen i Wales.
År 1984 utvecklade Patrick vad som då verkade vara en gåtfull sjukdom. Han fick senare diagnosen kroniskt trötthetssyndrom. Han orkade inte fortsätta att arbeta som tidigare, och han fick till slut också träda tillbaka från att tjäna som kristen äldste. Han har glädjande nog blivit bättre och tjänar nu återigen som en förordnad tjänare i församlingen.
Min barndom lärde mig disciplin och självuppoffring och att leva enkelt och vara nöjd med få ting. Jag har dock aldrig kunnat förstå varför 4 av oss flickor sattes i kloster, medan de 11 andra barnen fick stanna kvar hemma. Jag tröstar mig med tanken att mina föräldrar, som är döda sedan länge, gjorde sitt bästa under omständigheter som jag antagligen aldrig kommer att kunna helt förstå. De levde under en svår tid som krävde svåra beslut. Jag är trots det tacksam mot dem för det liv de vidarebefordrade till mig och för att de efter bästa förmåga sökte dra försorg om mig. Men framför allt tackar jag Jehova för hans faderliga omvårdnad.
[Bild på sidan 22]
När vi var nygifta
[Bild på sidan 23]
När barnen var små
[Bild på sidan 23]
Patrick och jag nu