Dessa fantastiska sjungande valar!
Vilka andra kan göra fisknät av bubblor, slå 40-tons baklängessaltomortaler och hålla konserter under vattnet?
”HÅLL ögonen på den där ljusgröna fläcken till höger om båten!” Alla rusade över till den sidan av båten, och jag hann lagom fram för att se en jättelik gapande mun skjuta upp mitt i fläcken. Den tog in några hundra liter vatten, och det veckade halspartiet buktade ut under trycket. Överkäken, med dess ridå av fransiga barder som hängde ner som en överdimensionerad sopborste, slöt sig över den just slukade vattenmassan.
Jag hade just sett en humpback, en knölval, ta sig en bit mat.
Två timmar tidigare hade omkring 30 passagerare och besättningsmän seglat ut från Gloucester i Massachusetts i USA ombord på Daunty II för att titta på valar. Mason Weinrich, chef för valforskningsinstitutet där på platsen och författare till boken Observations: The Humpback Whales of Stellwagen Bank, hade gett oss några allmänna upplysningar om knölvalarna. Vi hade sett några av dem blåsa på avstånd och sett hur några andra, som befann sig närmare oss, hade kommit upp för att hämta luft. Vad är då dessa små knölar som syns så tydligt på knölvalens huvud? Hårsäckar, fick vi veta. Varje knöl innehåller ett eller två korta hårstrån, som man tror fungerar som sensorer, ungefär som morrhåren på en katt.
Så kom då Weinrichs plötsliga rop som satte stopp för alla frågor och fick oss att skockas på högra sidan av båten för att för första gången i livet få se en knölvalsmåltid på nära håll. Men den där första spännande munsbiten var bara början. När allt kommer omkring behövs det ju en hel del mat för att fylla en mage som kan rymma nästan 600 kilo!
”Där vi nu befinner oss, här på Stellwagen Bank”, sade Weinrich, ”livnär sig knölvalarna huvudsakligen på lansettfisk, en snabbsimmande fisk som brukar användas till bete. För att kunna fånga tillräckligt många sådana använder sig knölvalen av en strategi som kallas bubbelmoln. Valen släpper ut en stråle av bubblor under vattnet som stiger mot ytan och bildar en stor, ljusgrön fläck. Exakt hur detta fungerar känner man ännu inte till. Bubbelmolnet kanske lockar dit lansettfiskarna eller gör dem förvirrade eller hindrar dem från att se valen. Men hur det än går till, så fungerar det verkligen. Omkring 10 eller 20 sekunder efter det att bubbelmolnet börjar synas på ytan vräker sig valen upp mitt i fläcken med öppet gap, som ni just har sett.”
Därefter övergick Weinrich till att förklara vad som sedan hände: ”Ni såg hur fårorna på undersidan vidgade sig när vattnet strömmade in i underkäken. Dessa fåror sträcker sig ända till mitten av buken och är skilda från kroppen genom en vägg av muskler och bindväv. När de spänns ut av den inforsande vattenströmmen, bildar de ett jättelikt förvaringsutrymme för både vatten och fisk. När valen sedan efter hand sluter munnen, dras fårorna ihop som på ett dragspel. Genom trycket från tungan pressas vattnet samtidigt ut ur valens mun. Men de små fiskarna stannar kvar, bortsilade av de nedhängande barderna. I förbigående sagt”, tillade Weinrich, ”användes dessa barder förr i korsetter.”
Fisknät av bubblor
”De bubbelmoln som används av knölvalarna på Stellwagen Bank”, sade han, ”skulle inte fungera i Alaskas vatten, där krillen inte är så koncentrerad. Där använder sig knölvalarna i stället av ett bubbelnät för att samla ihop och fånga sitt byte.”
Senare såg jag i tidskriften National Geographic en bild av detta bubbelnät och en beskrivning av hur det fungerar: Den ”påhittige jägaren löser problemet med att samla ihop läckerbitarna till en riktig festmåltid genom att blåsa ett ’nät’ av bubblor. Som en jättelik undervattensspindel som spinner sin väv börjar knölvalen, på kanske femton meters djup, att pressa ut luftbubblor genom spruthålet, samtidigt som den simmar uppåt i spiral. Stora bubblor åtföljda av en sky av mindre stiger mot ytan och bildar en cylinderformad skärm som koncentrerar krillen och småfisken. Bubblor och föda kommer upp till ytan, och efter kommer valen, som med gapande mun kommer upp mitt i nätet.”
Knölvalens ”fingeravtryck”
Men nu på vår valtur fick jag se och veta mer om knölvalarna på Stellwagen Bank. Det var särskilt en sak som imponerade på mig. Den dagen såg vi omkring 20 olika knölvalar, och Weinrich kunde säga namnet på varenda en, om han bara såg stjärtens undersida. Det finns inte två knölvalsstjärtar som har samma mönster. När det gäller att identifiera valarna är dessa mönster lika pålitliga som fingeravtryck! De är till mycket stor hjälp för forskare inom detta område. När valen en gång blivit fotograferad, kan den med hjälp av detta fotografi identifieras var den än befinner sig, till vilka oceaner den än må vandra.
Under de senaste åren har tusentals valstjärtar fotograferats, registrerats, katalogiserats och förts in på data vid College of the Atlantic i Bar Harbor i Maine. År 1984 hade mer än 3.000 registrerats. Nya fotografier av siktade valar kan jämföras med detta register och antingen identifieras med hjälp av det eller läggas till det.
Knölvalarna visade oss många intressanta manövrer den där dagen. De simmade under vattnet så att bara stjärtfenan syntes och slog upprepade gånger mot vattnet med fenorna — ”lobtailing”. De stack upp huvudet ur vattnet och kikade runt omkring sig en lång stund — ”spy-hopping”. Från ytan dök de sedan ner i en graciös båge. De svängde sina stora stjärtfenor i luften som en avskedshälsning, så att de svarta och vita undersidorna var det sista som syntes, som om de ville visa oss sina namnskyltar innan de försvann. Den mest dramatiska manöver de visade oss var emellertid ”breaching” — de sköt upp ur havet som raketer och kraschlandade sedan på vattenytan med ett fruktansvärt plask, så att vattnet delade sig och ett djupt svalg plötsligt bildades i havet!
Hur valarna andas, dyker och föder sina ungar
Detta möte med valarna väckte mitt intresse och gjorde att jag ville veta mer. Valar har många egenheter. En av dessa är det sätt varpå de andas när de sover. Valarna andas genom spruthål belägna på huvudets översida. De två tättslutande ”läpparna” som kontrollerar luftströmmen är stängda i viloläge och hindrar således vatten från att tränga in i de två små näsborrarna. För att andas måste valen avsiktligt öppna spruthålen — andningen sker alltså inte automatiskt som hos landdäggdjuren. Detta utgör ett problem när djuret sover. För varje andetag måste valen beordra spruthålen att öppna sig. Hur kan den då sova och ändå andas? Weinrich svarar: ”Man tror nu att valar och delfiner möjligen sover med halva hjärnan i taget, vilket gör att de med den andra halvan kan kontrollera den viljemässiga andningen och bevara flytförmågan.”
En annan speciell detalj är till för att förhindra att valen får dykarsjuka när den dyker djupt. Luften i lungorna komprimeras under oceandjupens tryck, vilket gör att kväve kan tränga in i blodet. När valen sedan stiger upp till ytan, skulle kvävet kunna frigöras och bilda bubblor i blodet som skulle hindra cirkulationen och förorsaka dykarsjuka. För att nedbringa denna risk till ett minimum är valens lungor relativt små, vilket gör att kvävemängden reduceras. Men för att få mer syre förnyar valen det mesta av luften i lungorna vid varje andetag. Människor förnyar vanligen bara 15 till 20 procent av luften vid varje andetag, men valarna förnyar 85 till 90 procent.
Det sätt varpå valarna lagrar syre är också annorlunda. Av det syre människor förbrukar vid dykning kommer 34 procent från lungorna, 41 procent från blodet, endast 13 procent från musklerna och 12 procent från andra vävnader. Hos valarna kommer emellertid vid dykning endast 9 procent av syret från lungorna men 41 procent från musklerna, där det är lätt disponibelt. Av det återstående syret kommer 41 procent från blodet och 9 procent från andra vävnader. Under en längre dykning går nästan allt syrsatt blod till de vitala organen. Andra kroppsfunktioner blir starkt dämpade. I förbigående sagt tycks det vara kaskeloten som är den bästa dykaren. Den kan gå ner till mer än 900 meters djup och stanna under vattnet i 90 minuter. Knölvalarna går inte ner mer än omkring 370 meter.
Valarnas sätt att föda sina ungar är unikt. Hos andra däggdjur kommer ungen nästan alltid ut med huvudet först, men hos valarna måste den komma ut med stjärten först. Detta är nödvändigt för att ungen inte skall andas in vatten och drunkna. Denna första minut, då den snabbt måste komma upp till ytan för att ta sitt första andetag, är den viktigaste i valens liv. Vid födelsen är ungen tre meter lång och väger närmare ett ton.
”De fridsammaste av jättar”
”Knölvalar har rykte om sig att vara fridsamma, men fyrtio ton är fyrtio ton!” Med dessa ord i tankarna dök marinbiologen Sylvia Earle med en viss oro ner i vattnet för att för första gången möta knölvalar i deras rätta element. Men när en av dessa jättar behagfullt svepte förbi och ”vred en smula på sina stora ögon” för att bättre kunna se henne, slutade hon upp att oroa sig över sitt möte med dessa ”de fridsammaste av jättar”.
Alla tycks dela hennes känslor. Deborah Glockner-Ferrari, som bedrivit valforskning utanför Maui (Hawaii), beskriver den kärleksfullhet som råder knölvalarna emellan, i synnerhet mellan mor och barn: ”De är mycket ömma mot varandra. Att vidröra varandra tycks vara mycket viktigt för dem. Modern smeker ungen med sina fenor. Ibland vilar ungen vid moderns bröst.” Jacques Cousteau tillägger: ”Man tror inte sina ögon när något så jättestort erbjuder en så fridfull, så intim och så förtrolig bild. Vid en sådan scen spelar honans fenor så stor roll att de påminner om en mors armar, ja rent av om vaggning. Valhonan lägger sig på sidan och håller ungen mellan fenorna medan den diar.” Dessa omfamnande fenor är över fyra meter långa, de största bland valarna.
Dessa fridsamma jättar förflyttar sig en hel del. Varje år vandrar de mellan 650 och 1.000 mil. Somliga hävdar att flyttvägen inte alltid följer bestämda mönster i nord-sydlig riktning, utan att knölvalarna är mer nomadiska. På sommaren lever de i de kalla, nordliga vattnen i Atlanten och Stilla havet, äter glupskt och lägger på sig lager av späck. På vintern bär det av mot de grunda, tropiska vattnen i Karibiska havet, Baja California och Hawaii, där de är fullt upptagna med att föda, leka, para sig och sjunga. De äter inte på månader, men
Å, vad de sjunger!
Roger Payne berättar hur han och hans hustru en natt befann sig ombord på en liten segelbåt långt från land och kände havets enslighet. Han sänkte ner ett par hydrofoner i vattnet, kopplade på förstärkarna och lyssnade i hörlurarna. ”Vi var inte längre ensamma! Vi var i stället omgivna av en ofantlig, jublande kör av röster som steg upp ur havet och flödade över alla dess bräddar. Oceanens vidder och valv var lika en bankettsal, som genljöd och skallade av valarnas rop — ljud som dånade, ekade, steg till ett crescendo och sedan försvann, som trådar i en ofantlig, tilltrasslad väv av underbara ljud. Jag kände mig genast väl till mods, och all ensamhetskänsla försvann av ren hänförelse. Hela den natten var vi överväldigade av dessa förtjusande, böljande, joddlande rop, vaggade av ett hav av överjordisk musik.”
Valarnas sång kan vara soloframträdanden, duetter eller en kör av röster. Varje val sjunger samma sång men inte alltid unisont med de andra. De sjunger inte mekaniskt, utan komponerar sången medan de sjunger. Sången är inte densamma från det ena året till det andra. Årets sång börjar på samma sätt som fjolårets, men så börjar valarna improvisera, och snart är det en helt ny sång. De är inte bara sångare, utan också kompositörer. Varje år är det en ny sång — och varje val sjunger bara den nya sången. De sjunger bara på vintrarna, när de befinner sig i varma vatten. Under de sex sommarmånaderna förekommer ingen sång; och ändå använder de fjolårets toner när de återupptar sången följande säsong — ett slående exempel på deras goda minne!
Även om sångerna förändras från år till år, är uppbyggnaden densamma. Alla sånger har omkring sex teman, varje tema har flera identiska eller gradvis skiftande fraser, och varje fras innehåller två till fem ljud. Valarnas sång är olika i olika hav, men alla håller sig till samma uppbyggnad.
En fullständig sång kan vara i sex minuter eller en halvtimme, kan upprepas utan avbrott i 24 timmar och kan höras av andra valar på 30 till 50 kilometers avstånd. Forskare har gjort följande uttalanden om deras sång: ”Möjligen de mest komplicerade sångerna i djurriket.” ”Det mest raffinerade framträdandet i djurriket.”
Dykare som upplevt valarnas sång under vattnet berättar om sina intryck: ”Under vattnet var sången så intensiv att vi kunde känna hur luftrummen i våra huvuden och kroppar återkastade ljuden.” ”På nära håll är sångerna oförglömliga — klangfulla och rytmiska.” ”Det var ett otroligt ljud, som trumvirvlar mot mitt bröst.” Hur dessa ljud alstras är ett mysterium. Knölvalarna har inga stämband. Det bildas inga bubblor när de sjunger. Man vet inte heller varför de sjunger, även om man tror att det kan ha något samband med hannarnas aggressiva beteende vid parningslekarna. Vetenskapliga undersökningar visar att det är hannarna som sjunger.
Valarnas framtid är hotad. Befinner sig också knölvalarna i farozonen? För hundra år sedan bestod stammen av omkring 100.000 djur, men sedan dess har den decimerats av valfångare. Nu återstår endast mellan 7.000 och 10.000 djur. Dessa fantastiska skapelser slaktas ner till hundmat och kattmat. Så sorgligt! Ett visst hopp väcktes år 1966: Internationella valfångstkommissionen beslutade att de skulle skyddas. Kom detta beslut för sent?
Om knölvalarna en dag försvinner, kommer vi aldrig mer att få se deras fisknät av bubblor, deras 40-tons baklängessaltomortaler, deras ömhet mot varandra och mot människan och deras vandringar utan karta över vidsträckta oceaner. Och de vilda och sällsamma sånger som en gång genljöd i världshaven kommer också att vara borta för alltid.
År 1977 sändes Voyager I och II från Cape Canaveral ut i världsrymden och förde med sig inspelningar av knölvalarnas sång. Är detta det öde som väntar deras sånger, att ljudlöst sväva omkring i yttre rymden i en miljard år utan att någon hör dem? Eller kommer dessa fantastiska sjungande valar att få fortsätta att komponera och framföra sina konserter i världshaven och fängsla kommande generationer som kommer att uppskatta de många underbara varelser som berikar land och hav? (Psalm 104:24, 25) Det kan endast framtiden utvisa. — Berättat av en av Vakna!:s fasta medarbetare.
[Bilder på sidan 24]
Övre bilden: Det fårade halspartiet spänns ut när vatten och fisk strömmar in
Nedre bilden: När det fårade partiet drar ihop sig, pressas vattnet med hjälp av tungan (ej synlig på bilden) ut genom barderna, och fisken blir kvar
[Bildkälla på sidan 24]
Alla fotografier i denna artikel är publicerade med benäget tillstånd av Mason T. Weinrich, chef för valforskningsinstitutet i Gloucester i Massachusetts i USA.
[Bild på sidan 25]
Fiskmåsarna skockas för att få de ”smulor” som faller från knölvalens bord
[Bild på sidan 26]
Knölvalen kommer upp för att ta sig en bit mat
[Bilder på sidan 27]
Övre bilden: Detta är Beltane, som känns igen på det svarta och vita mönstret på stjärtfenans undersida
Undre bilden: Och detta är Mosaic, vars stjärtfena är ärrig och illa åtgången av späckhuggare
[Bild på sidan 28]
En knölval kastar sig upp ur vattnet för att göra en ”breaching”
[Bild på sidan 29]
Den mäktiga stjärtfenan snärtar till och lämnar en kaskad av vatten efter sig innan knölvalen försvinner i djupet