Jag stod utanför lagen

DET var den 1 maj 1947. Omkring 3.000 människor, däribland kvinnor med småbarn, hade samlats vid ett bergspass på Sicilien för att fira arbetarrörelsens stora dag. Ingen hade en aning om den fara som lurade bland kullarna i närheten. Du har kanske läst om tragedin som följde eller rentav sett filmer om den. Blodbadet har blivit kallat Massakern vid Portella della Ginestra — 11 människor dödades och 56 sårades.

Jag tillhörde den skara separatister som bar skulden för tragedin, även om jag själv inte hade någon del i den. Vår ledare hette Salvatore Giuliano. Jag hade vuxit upp tillsammans med honom i byn Montelepre. Han var bara ett år äldre än jag. Andra världskriget rasade, och år 1942 blev jag inkallad. Jag var då 19 år. Tidigare samma år hade jag blivit kär i Vita Motisi och gift mig med henne. Vi fick så småningom tre söner. Den förste föddes år 1943.

Hur jag kom att hamna utanför lagen

När andra världskriget slutade år 1945 gick jag med i västra divisionen av Frivilligarmén för Siciliens oberoende (EVIS). Detta var den paramilitära grenen av det separatistiska politiska parti som var känt under namnet Rörelsen för Siciliens oberoende (MIS). Salvatore Giuliano, som redan var på flykt, hade blivit förordnad av de ledande i EVIS och MIS att ta befälet över vår division.

Det var kärleken till vår ö Sicilien och till vårt folk som knöt oss samman. Vi var också förbittrade över de orättvisor vi upplevde. Jag engagerade mig därför för den sak som Giulianos grupp kämpade för, nämligen att införliva Sicilien med Förenta staterna som dess 49:e stat. Fanns det skäl att tro att detta var möjligt? Ja, verkligen, för befattningshavare inom MIS hade försäkrat oss om att de hade nära förbindelser med Washington och att Förenta staternas president, Harry S. Truman, var för en sådan anslutning.

Lagstridig verksamhet

Min grupp sysslade huvudsakligen med att kidnappa framstående personer och kräva en lösesumma för deras frigivande. På det sättet skaffade vi oss medel till att köpa förnödenheter. Vi förgrep oss aldrig på någon av dem som vi kidnappade och kallade ”våra gäster”. När vi släppte dem fria, gav vi dem ett kvitto att användas för återbetalning av de pengar vi hade tagit emot som lösen. De fick veta att kvittot kunde användas för att få pengarna tillbaka, när vi hade segrat.

Jag deltog i cirka 20 kidnappningar och dessutom i väpnade angrepp på kaserner tillhörande karabinjärerna, en statlig polisstyrka med militär organisation. Jag är emellertid glad att kunna säga att jag aldrig har dödat någon. Våra separatistattacker kulminerade i den överilade aktionen vid byn Portella della Ginestra. Den organiserades av ett tiotal män ur Giulianogruppen och var riktad mot kommunistpartiet.

Morden på vanliga människor — däribland grannar och sådana som stödde oss — var inte avsiktliga, men nu trodde de som hade stött oss och känt sig beskyddade av oss att vi hade förrått dem. En skoningslös jakt på Giulianos laglösa skara började. Efter tips till polisen tillfångatogs många av mina kamrater. Den 19 mars 1950 gick jag i en fälla och greps. Giuliano själv blev dödad under sommaren samma år.

Jag blir fängslad och dömd

I avvaktan på rättegång satt jag i ett fängelse i Palermo, och jag var bedrövad över att vara borta från min unga hustru och mina tre söner. Men ännu hade jag inte nått den yttersta förtvivlans gräns. Viljan att kämpa för vad jag tyckte var rätt höll mig uppe. Jag började läsa för att sysselsätta mig. En av böckerna tände en gnista till att vilja läsa Bibeln. Det var en självbiografi av Silvio Pellico, en italienare som satt fängslad av politiska orsaker på 1800-talet.

Pellico skrev att han i fängelset alltid hade med sig en ordbok och en bibel. Min familj och jag var visserligen romerska katoliker, men jag visste faktiskt ingenting om Bibeln. Så jag bad fängelseledningen om att få skaffa ett exemplar. Jag fick veta att det var förbjudet, men jag fick ett exemplar av evangelierna, Matteus, Markus, Lukas och Johannes. Längre fram blev det möjligt för mig att skaffa ett exemplar av hela Bibeln, och det bevarar jag fortfarande som ett kärt minne.

År 1951 började äntligen rättegången mot mig i Viterbo i närheten av Rom. Den varade i tretton månader. Jag blev dömd till två livstidsstraff plus 302 år! Det betydde att jag aldrig skulle komma ut ur fängelset levande.

Jag lär känna Bibelns sanningar

När jag återvände till fängelset i Palermo, hamnade jag på en avdelning där en man som tillhörde vår grupp, en kusin till Giuliano, också satt fängslad. Han hade gripits tre år innan jag greps. Han hade tidigare i fängelset träffat ett Jehovas vittne som var från Schweiz och som hade talat med honom om Bibelns underbara löften. Mannen hade gripits tillsammans med ett medvittne från Palermo medan de predikade de goda nyheterna om Guds kungarike. (Matteus 24:14) Jag fick senare veta att gripandet hade skett på anstiftan av medlemmar av prästerskapet.

Trots att jag ägnade mig åt laglös verksamhet trodde jag på Gud och på vad kyrkan lärde. Det blev därför en chock för mig när jag fick veta att dyrkan av så kallade helgon var oskriftenlig och att ett av de tio budorden förbjöd användningen av bilder i tillbedjan. (2 Moseboken 20:3, 4) Jag prenumererade på tidskrifterna Vakttornet och Vakna!, som blev mycket värdefulla för mig. Jag förstod inte allt jag läste, men ju mer jag läste, desto mer kände jag att jag behövde bli fri, inte från fängelsestraffet, utan från slaveriet under religiös falskhet och andlig blindhet.

Så småningom insåg jag att vad jag behövde göra för att behaga Gud var att lägga bort den gamla personligheten och ta på mig en ny — en som var saktmodig och liknade Kristi Jesu personlighet. (Efesierna 4:20—24) Förändringen gick långsamt. Likväl började jag nästan genast göra saker och ting för mina medfångar, och jag försökte tala med dem om de storslagna ting jag höll på att lära mig. På så sätt började en glädjerik tid för mig år 1953. Men det fanns hinder.

Motstånd från fängelseprästen

Sedan jag hade varit prenumerant på Vakttornet och Vakna! ett halvår, upphörde tidskrifterna att komma. Jag kontaktade den person som granskade fångarnas korrespondens och undrade varför. Han talade om för mig att det var fängelseprästen som hade stoppat dem.

Jag bad att få träffa fängelseprästen. Under vårt samtal visade jag honom det lilla jag kunde av Bibeln, däribland sådana skriftställen som 2 Moseboken 20:3, 4 och Jesaja 44:14—17 beträffande bruket av bilder vid tillbedjan. Jag läste också upp för honom vad Jesus säger i Matteus 23:8, 9 om att ”inte kalla någon på jorden för fader”. Han blev förnärmad och svarade att jag inte förstod Bibeln, eftersom jag var en okunnig människa.

Det var tur att jag redan hade börjat förändra min personlighet — annars vet jag inte vad jag hade gjort. Med bibehållet lugn svarade jag: ”Ja, det är sant; jag är okunnig. Men ni har studerat, och ni har inte gjort någonting för att lära mig sanningarna i Bibeln.” Prästen svarade att jag behövde komma in med en begäran till justitiedepartementet om att avsäga mig den katolska religionen. Sedan skulle jag få ta emot Jehovas vittnens litteratur. Jag var inte sen att följa hans råd, men min ansökan blev inte bifallen. Dock blev det längre fram möjligt för mig att bli registrerad som ett Jehovas vittne, och då fick jag ta emot tidskrifterna igen. Men jag fick vara oerhört envis.

En Rikets sal i fängelset

Under någon tid hade jag bett fängelsedirektören om att få ett arbete, så att jag kunde tjäna pengar att sända till min familj. Han brukade alltid säga att om han gav mig ett arbete, skulle han behöva erbjuda också andra ett, och det var omöjligt. Men på morgonen den 5 augusti 1955 kom han med en god nyhet — jag skulle få börja som kontorist i fängelset.

Genom mitt arbete tillvann jag mig fängelsedirektörens respekt, och han var vänlig nog att upplåta ett lagerutrymme till att hålla bibelstudiemöten. Det var nu år 1956, och jag satte i gång med att göra bänkar till vad man skulle kunna kalla en Rikets sal, som Jehovas vittnens mötesplatser kallas, genom att använda trävirke från uttjänta dokumentskåp. Varje söndag träffade jag där samman med andra intagna. Vi kunde vara så många som 25 vid våra bibliska samtal.

Med tiden kom fängelseprästen underfund med att jag höll möten, och han blev rasande. Så kom det sig att jag sommaren 1957 blev förflyttad från Palermo till straffanstalten Porto Azzurro på ön Elba. Det var ett extremt ökänt ställe.

Döpt i fängelset

När jag kom fram sattes jag i isoleringscell och fick sitta där i 18 dagar. Där fick jag inte ens lov att behålla min bibel. Då skrev jag ännu en gång till justitiedepartementet och bad om tillåtelse att avsäga mig den katolska religionen. Men den här gången bad jag om hjälp från Jehovas vittnens avdelningskontor i Rom. Efter tio månader kom det svar som jag hade väntat på så länge. Departementet erkände mitt byte av religion! Detta betydde inte bara att jag kunde få ha en bibel, tidskrifterna och annan biblisk litteratur, utan också att jag fick ta emot regelbundna besök av ett Jehovas vittne.

Min glädje var gränslös när jag första gången fick besök av Giuseppe Romano, som arbetade vid Jehovas vittnens avdelningskontor i Italien. Efter tillstånd från fängelsemyndigheterna gjordes det anordningar för att jag äntligen skulle få symbolisera mitt överlämnande åt Jehova genom vattendop. Den 4 oktober 1958 döpte broder Romano mig och en annan intagen i en jättestor balja som användes när man vattnade fängelseträdgården. Detta gjordes i närvaro av fängelsedirektören, disciplinnämndens ordförande och andra tjänstemän.

Fastän jag nästan alltid kunde studera Vakttornet tillsammans med andra intagna, var jag tvungen att fira den årliga åminnelsen av Kristi död ensam i min cell, eftersom detta firande äger rum efter solnedgången. Jag brukade sluta ögonen, be och låtsas att jag var tillsammans med medvittnen.

Jag gör lärjungar i fängelset

År 1968 blev jag förflyttad till fängelset i Fossombrone i provinsen Pesaro. Där blev det goda resultat, när jag talade med andra om Bibelns sanningar. Jag arbetade på sjukavdelningen, där det var lätt att finna tillfällen att vittna. Det var särskilt glädjande att se de framsteg som gjordes av Emanuele Altavilla, en av de intagna. Efter två månaders studier insåg han att han måste tillämpa rådet i Apostlagärningarna 19:19 och göra sig av med sin bok om magiska konster. Emanuele blev längre fram ett Jehovas vittne.

Följande år förflyttades jag till fängelset på ön Procida i Neapelbukten. På grund av gott uppförande blev jag ännu en gång satt till att arbeta på sjukavdelningen. Där träffade jag Mario Moreno, en fånge som var inbiten katolik. Han arbetade på redovisningsavdelningen och hade alltså också en ansvarsfull uppgift.

En kväll bad Mario mig att få något att läsa, och jag gav honom boken Sanningen som leder till evigt liv.a Han läste och förstod genast hur viktigt innehållet var, så vi började studera Bibeln tillsammans. Mario slutade upp med att röka sina dagliga tre paket cigaretter. Dessutom insåg han att han måste uppföra sig hederligt också när det gällde redovisningsarbetet han utförde i fängelset. Han började vittna för sin fästmö, och även hon accepterade vad Bibeln lär. Kort efteråt gifte de sig där i fängelset. Vid en sammankomst i Neapel år 1975 blev Marios hustru döpt. Så glad hon blev, när hon fick veta att hennes man hade blivit döpt i fängelset samma dag!

Varje vecka fick jag samtala med vittnen som besökte mig på Procida. Jag hade också tillåtelse att bjuda dem på mat som jag lagade och som vi åt tillsammans i besöksrummet. Vi kunde vara så många som tio åt gången. När Jehovas vittnens resande tillsyningsmän kom på besök, fick jag tillåtelse att hålla deras diabildsvisningar. En gång då 14 vittnen var på besök hade jag nöjet att få leda Vakttornsstudiet. Ledningen tycktes lita fullständigt på mig. På bestämda dagar, när det började bli kväll, brukade jag gå och predika från cell till cell.

År 1974, när jag hade tillbringat 24 år i olika fängelser, fick jag besök av en domare som uppmuntrade mig att lämna in en nådeansökan. Jag tyckte inte att det var lämpligt att göra det, eftersom det hade inneburit att jag erkände inblandning i massakern vid Portella della Ginestra, och jag hade inte tagit del i den.

Anledningar till stor glädje

År 1975 gjorde en ny lag det möjligt att bevilja permissioner. På så sätt fick jag tillfälle att i Neapel vara med vid min första sammankomst för Jehovas vittnen. Jag fick uppleva fem oförglömliga dagar och träffa fler kristna bröder och systrar än jag någonsin hade sett tidigare.

Vad som gjorde mig särskilt glad efter alla dessa år var att jag äntligen blev återförenad med min familj. Min hustru, Vita, hade förblivit mig trogen, och mina söner var nu unga män i 20- och 30-årsåldern.

Året därpå — då jag var lycklig nog att få permission flera gånger — föreslog man att jag skulle ansöka om frigivning. Min övervakare skrev en rapport och tillstyrkte min ansökan. Han skrev: ”Man kan lugnt påstå att Mannino i dag är en helt annan människa jämfört med den blodtörstige unge man som utförde Giulianos order; han går inte att känna igen.”

Så småningom ansökte fängelsemyndigheterna på Procida om nåd för min räkning. Till sist beviljades nåd, och den 28 december 1978 frigavs jag från fängelset. Vilken glädje att efter mer än 28 år i fängelse vara en fri man!

Det enda hoppet om rättvisa

Som kidnappare under Salvatore Giulianos befäl hade jag kämpat för vad jag trodde skulle åstadkomma sann frihet för min familj och mina landsmän. Men med hjälp av Bibeln kom jag att lära mig att människor, hur uppriktiga de än må vara, aldrig kan uppnå den rättvisa som jag så intensivt hade åtrått när jag var ung. Det jag fick veta i Bibeln hjälpte mig tack och lov att inse att bara Guds kungarike under hans Son, Jesus Kristus, kan skänka den befrielse från orättvisa som mänskligheten är i så desperat behov av. — Jesaja 9:6, 7; Daniel 2:44; Matteus 6:9, 10; Uppenbarelseboken 21:3, 4.

Många tidningar dokumenterade den förändring i min personlighet som hade skett tack vare denna bibelkunskap. Så till exempel citerade Paese Sera fängelsedirektören på Procida: ”Om alla fångar var som Franck, skulle fängelserna upphöra att existera. Hans uppförande har varit oklanderligt; han grälade aldrig och behövde aldrig få ens den minsta lilla tillrättavisning.” En annan tidning, Avvenire, skrev: ”Han är en mönsterfånge, en av det ovanliga slaget. Hans rehabilitering har gått över all förväntan. Han har respekt för institutionerna och fängelsepersonalen och besitter en utomordentlig andlighet.”

Ett rikt liv

Sedan år 1984 har jag tjänat som äldste och som pionjär, som heltidsförkunnare kallas, i en församling av Jehovas vittnen. En fångvaktare som jag hade delgett biblisk kunskap 15 år tidigare ringde år 1990 och talade om för mig att han och hela hans familj hade blivit Jehovas vittnen.

Men min lyckligaste stund inträffade i juli 1995. Då blev nämligen min älskade hustru, Vita, döpt. Efter alla dessa år hade hon gjort Bibelns lära till sin egen. Mina tre söner, som än så länge inte delar min tro, kanske också en vacker dag kommer att ta fasta på vad jag har lärt mig från Guds ord.

Mina erfarenheter med att hjälpa andra att lära känna Bibelns sanningar har varit en källa till obeskrivlig lycka. Jag är verkligen tacksam över att jag har kommit i besittning av den kunskap som leder till evigt liv och över att jag har kunnat dela med mig av den till uppriktiga människor. — Johannes 17:3. — Berättat av Franck Mannino.

[Fotnoter]

[Bild på sidan 18]

Bergspasset på Sicilien där massakern inträffade

[Bild på sidan 19]

När vi gifte oss, år 1942

[Bild på sidan 21]

Jag talade ofta med fångvaktarna om Bibelns sanningar

[Bild på sidan 23]

Min hustru och jag