Min långa resa för att finna en mening med livet
JAG hade bott i denna lilla fiskeby på Sri Lanka i närmare en månad. Det var en lugn och fridfull plats, rena idyllen. Jag bodde i en liten hydda, och för bara några kronor om dagen försåg en granne mig med ris och grönsaker och ibland lite fisk.
En morgon dök en solbränd vit man upp som ur tomma intet och kom gående emot mig på stranden. Min första reaktion var att han kanske var nyzeeländare liksom jag, men hans hälsning avslöjade genast att han var från Australien.
”Har du någonstans att bo?” frågade jag, förvånad över hur den österländska gästfriheten redan hade smittat av sig på mig.
Han verkade glad över min inbjudan och började packa upp sina få tillhörigheter och göra sig hemmastadd. Min blick föll på en grön inbunden bok.
”Vad är det där?” frågade jag.
”En bibel.”
Nu var det så att jag hade kyrklig bakgrund och trodde att jag redan kände till allt som ”den västerländska religionen” hade att erbjuda. Dessutom hade jag förkastat den som blott och bart skrymteri.
”Varför går du omkring och släpar på en sådan där tung sak?” frågade jag en smula cyniskt.
”Den innehåller en del fantastiska saker”, svarade Adrian. ”Den talar till och med om slutet för den här världsordningen som vi lever i!”
Jag var skeptisk. ”Kan du visa mig det?”
Det var just vad han gjorde. Och gissa om jag blev förvånad!
Min resa börjar
Vad gjorde jag, en 21-årig nyzeeländare, i Sri Lanka i november 1976? Jag var ute på en resa för att skaffa mig kunskap och erfarenhet, och den förde mig till många platser: från balsamiska, månljusa nätter på tropiska asiatiska stränder till skumma opiumhålor i Penang; från hotande skeppsbrott utanför Afrikas kust till det myllrande folklivet på marknaderna i Port Sudan.
År 1975 sade jag farväl till mina föräldrar och ett lovande arbete och for till Australien. Min avsikt var att arbeta i de australiska gruvorna för att tjäna ihop till en jordenruntresa. Allt gick planenligt. Jag fick anställning i en urangruva och började tjäna pengar. Men innan jag ens hade påbörjat min resa, började mitt tänkesätt att förändras. Jag började grubbla över meningen med livet. I hopp om att få svar på mina frågor började jag därför läsa böcker om filosofi och religion.
Första anhalten — Indonesien
När jag tyckte att jag hade tjänat ihop tillräckligt mycket pengar i gruvan, gav jag mig i väg till mitt första resmål, Indonesien. Här började jag fatta tycke för det asiatiska levnadssättet. Den ringa tonvikt som lades vid materiella ting och den långt lugnare livsstilen tilltalade mig. Allting var naturligtvis mycket lättare för mig — jag påverkades ju inte av den undernäring, den bristande hygien och den oerhörda fattigdom som de flesta bland lokalbefolkningen måste kämpa med.
Jag färdades med buss, tåg, båt, oxkärra och till fots över hela den indonesiska övärlden och besökte bland annat Bali, Java och Sumatra. Ju längre jag reste, desto tommare och meningslösare föreföll det västerländska levnadssättet. Men jag tyckte egentligen inte heller att den österländska livsstilen — även om den var mindre materialistisk — kunde ge mig svar på mina frågor.
Jag prövade också LSD, som jag köpt av några medresenärer. Jag tog inte drogen för njutningens skull. Jag sökte efter någon sorts fördold kunskap, någon form av upplysning. Under dess inflytande tyckte jag för ett ögonblick att jag såg livet som det verkligen var, med fullkomlig skärpa och förståelse. Men denna känsla följdes av en oerhörd vämjelse, och efteråt insåg jag att jag inte hade fått några konkreta svar.
Jag lämnade Sumatra och reste till Malaysia — ett vackert land med vänliga invånare. Ungefär mitt på Malaysiahalvön ligger staten Pahang, ett högt beläget regnskogsområde, där vilda orkidéer, som trivs i den svala, fuktiga luften, växer utmed vägkanterna. Jag kände mig upprymd när jag vandrade i denna vackra, ofördärvade natur.
Thailand, Burma och Indien
Från Malaysia begav jag mig till Thailand och sedan vidare till Burma. Alla dessa länder var intressanta och fascinerande med sina speciella matvanor, sedvänjor och folkslag. Men även om allt detta var fängslande, fann jag inte något verkligt svar på mina många frågor. Så efter bara ett kort uppehåll i Burma beslöt jag mig för att åka över till Indien.
Indien — detta gamla, mystiska och religiöst präglade land! Kanske det var här jag skulle finna vad jag sökte! Trängseln i städerna gjorde mig deprimerad, så jag flyttade så snart jag kunde ut på landsbygden. Här tycktes tiden nästan ha stått stilla; det starka religiösa inflytandet märktes överallt.
Jag betraktade fascinerad en förbipasserande hinduisk procession. Alla var klädda i saffransgula kläder. Blombärare strödde ut röda jasminblommor framför processionen. Människor kysste marken. ”Heliga män”, endast iförda höftskynken och med kropparna insmorda med parfymerad olja, sjöng utan uppehåll sin entoniga sång. Men jag kände mig än en gång besviken. Även om jag beundrade det indiska folkets fromhet, hade jag fortfarande inte funnit det jag sökte.
Ner till Sri Lanka
Månader av strapatsfyllda resor hade nu, tillsammans med den tryckande hettan och undermålig kost, tagit på mina krafter. Jag behövde en plats där jag kunde vila upp mig. Och inte nog med det, jag behövde en anledning till det jag höll på med, en anledning till att göra något över huvud taget — en anledning att leva.
Jag hade hört talas om hur vackert det var på Sri Lanka, den päronformade ö som ligger alldeles utanför Indiens sydspets. Jag hade hört den beskrivas som en tropisk ö med långa sandstränder, korallrev i kristallklara vatten, svala, tebevuxna högslätter och imponerande bergstoppar. Man kunde knappast finna någon bättre plats för vila och meditation!
Jag hade fått tips om att östkusten skulle passa bäst för mina behov, så jag slog mig ner där i en liten fiskeby. Det var här jag råkade träffa Adrian. Men varför blev jag så förvånad när Adrian besvarade min fråga genom att läsa från bibeln? Därför att de två skriftställen som han visade mig var hämtade från det 24:e kapitlet i Matteus och det tredje kapitlet i 2 Timoteus. Jag hade aldrig hört dessa bibelställen läsas i kyrkan. Här var det förutsagt att ”de yttersta dagarna” skulle kännetecknas av ökad brottslighet, avsvalnande kärlek, ständiga konflikter nationerna emellan, fruktan bland människorna osv.! Jag kunde inte dölja min förvåning.
Adrian skrattade. ”Det här är inte allt”, sade han.
Vi satt på stranden under den stjärnklara himlen och såg hur en jättelik orangefärgad måne steg upp ur havet. Adrian berättade det han visste om Skaparens storslagna uppsåt med vår planet. Även om detta uppsåt hade blivit fördröjt av olika anledningar, skulle det gå i fullbordan, och det mycket snart.
Jag förstod inte allt som Adrian sade, men det fanns någonting i vårt samtal som rörde mig på ett sätt som jag aldrig hade upplevt tidigare. Följande dag skrev jag i min dagbok: ”För första gången i allt mitt samröre med kristendomen förnimmer jag sanningen. Profetiorna är otvetydiga; slutet på den här ordningen är inte långt borta.”
Det började gå upp för mig att om den allsmäktige Guden hade ett uppsåt och om vi handlade i överensstämmelse med detta uppsåt, då kunde vi också få ett uppsåt i vårt liv. Att få leva för evigt på en paradisisk jord — även om tanken fortfarande verkade lite för fantastisk — skulle verkligen vara ett storslaget uppsåt, och jag beslöt mig för att undersöka det lite närmare.
Det var också ett annat skriftställe som verkligen gjorde mig förvånad. Adrian talade om för mig att Gud har ett egennamn, och han visade mig det som står i Psalm 83:19 (NW): ”På det att människor må veta att du, vars namn är Jehova, endast du är den Högste över hela jorden.” Jag började nu inse att denne Skapare inte bara är en kraft, utan en verklig person med ett namn.
Ändrade planer
Jag hade planerat att återvända till Indien när jag hade repat mig igen och därefter besöka Himalaya och se Nepal. Men Adrian och jag kom överens om att hjälpa ett äldre amerikanskt par som var ute på en världsomsegling. De behövde hjälp med att segla sin 17 meter långa segelbåt under nästa etapp av resan, tvärs över Indiska oceanen till Kenya. Jag var glad både för möjligheten att få segla och för att jag skulle få lära mig mer från bibeln genom mina diskussioner med Adrian.
Men var hade Adrian lärt sig alla de underbara saker som han visade mig från bibeln? Han förklarade att han hade studerat med Jehovas vittnen i Australien. Han hade inte kommit så långt att han hade blivit ett vittne, men han hoppades att han skulle bli det en dag. Längst bak i hans bibel fanns en förteckning över adresser där man kunde få kontakt med Jehovas vittnen. Vi ögnade igenom listan.
”Där står det”, sade jag. ”Nairobi, Kenya. Jag tänker söka upp dem så fort vi kommer till Afrika.”
Ännu en profetia går i uppfyllelse
En morgon steg jag upp som vanligt och gick upp på däck för att titta ut över havet. Till min förskräckelse fick jag se att vattnet inte hade den vanliga djupblå färgen, utan var mörkbrunt som kaffe. Stora klumpar av brunt slam fanns överallt. Ett tunt lager av smutsig olja täckte vattenytan så långt man kunde se. Vi hade seglat in i ett oljebälte!
Den bruna smörjan klibbade fast vid båtens vattenlinje. Vi seglade genom oljebältet hela den dagen och en stor del av nästa. Det måste ha varit minst 150 kilometer långt. Skepparen förklarade att supertankers som rundar Godahoppsudden på väg till Persiska viken tömmer sina barlasttankar innan de når destinationsorten. En stor del av denna spillolja driver sedan söderut mot Antarktis och förstör planktonbeståndet, den viktigaste länken i havets näringskedja.
Adrian tog tillfället i akt och visade mig några bibelverser där det sades att människan skulle fördärva jorden i de yttersta dagarna, men att Gud i sin tur skulle ”störta dem i fördärvet som fördärvar jorden”. (Uppenbarelseboken 11:18) Finns det någonting som bibeln inte talar om? tänkte jag för mig själv.
Min första kontakt med vittnena
Efter några korta uppehåll på Maldiverna och Seychellerna kastade vi ankar i Mombasa, en hamnstad i Kenya. Några dagar senare besökte vi Sällskapet Vakttornets avdelningskontor i Nairobi. Vi fick ett varmt mottagande och blev visade runt i anläggningen. På en vägg hängde stora kartor av Östafrika med färgade kartnålar placerade på olika platser. Samordnaren för avdelningskontorets kommitté förklarade att hela området systematiskt bearbetades av vittnena, som predikade de goda nyheterna om Guds rike.
”Men i det området är det ju fullt med tsetseflugor!” protesterade jag. ”Och här borta finns det säkert bara kringvandrande masaistammar!”
”Det är riktigt”, sade han. ”Vi täcker alla dessa områden.”
Han hänvisade sedan till Matteus 24, vars första del jag mindes att jag hade läst tillsammans med Adrian. Han bad mig läsa vers 14: ”Dessa goda nyheter om riket skall bli predikade på hela den bebodda jorden till ett vittnesbörd för alla nationerna; och sedan skall slutet komma.” ”Ja”, tänkte jag, ”de här människorna tycks verkligen göra det!”
Kunskapen börjar göra verkan
Allt detta som jag fick lära mig gjorde att det inte längre verkade så lockande att flacka jorden runt. Men Adrian och jag fortsatte ändå vår resa med besök i Sudan och Egypten och kom slutligen till Israel. Detta var i maj 1977, och vi beslöt nu att inte följa med segelbåten längre. Det var tur att vi inte gjorde det, för den sjönk strax efteråt.
Adrian beslöt sig för att återvända till Australien, eftersom han kände att han ville ha närmare kontakt med Jehovas vittnen. Det var på något sätt inte detsamma utan honom. Jag saknade hans vänskap mer än jag hade väntat mig. Jag besökte Cypern, Grekland, Italien och Tyskland. Även om alla dessa länder var nog så intressanta, kände jag mig mindre tillfreds än någonsin med att ständigt vara på resande fot. Jag insåg att detta inte var det rätta sättet att finna en mening med livet.
Det fanns bara en sak att göra: återgå till en normal livsstil och på allvar söka lära mig mer om Jehova Gud genom ett regelbundet bibelstudium. Jag kom så småningom till London, och där köpte jag en flygbiljett till Australien. Snart arbetade jag åter i urangruvan — men jag studerade också bibeln. En gång i veckan körde ett vittne den 60 kilometer långa vägen från närmaste stad för att leda ett studium med mig.
Ett meningsfullt liv
I början av år 1979 hade jag glädjen att få återförenas med Adrian, denna gång i en församling av Jehovas vittnen i Woy Woy vid kusten av New South Wales i Australien. Vi döptes samtidigt i juli samma år. Sedan dess har vi gått framåt på den kristna levnadsvägen. Vi har båda gift oss med fina kristna flickor. Min hustru Julie och jag började sedan ta del i heltidstjänsten som pionjärer, och Adrians fru trädde också in i pionjärtjänsten.
Över åtta andligt produktiva år har nu förflutit sedan vårt dop. Vi har också kunnat hjälpa andra att finna en mening med livet. Ett bibelstudium med medlemmarna i en rockgrupp och några av deras vänner resulterade till exempel i att fem av dem tog emot sanningen och blev döpta vid samma tillfälle.
År 1986 flyttade Julie och jag till en annan del av New South Wales, där det inte finns så många vittnen. Där hade vi tillfälle att sprida kunskapen om den sanne Guden, Jehova, bland urinnevånare, lantbrukare och människor i små städer. Detta var en ganska stor omställning för Julie, som var tvungen att flytta långt bort från sina föräldrar och sina sju syskon. Men hon är lycklig över att veta att fem medlemmar av hennes familj också tar del i heltidstjänsten för Guds rike. År 1987 blev vi till vår glädje inbjudna att bli en del av den australiska Betelfamiljen för att hjälpa till med utbyggnaden av tryckerianläggningen och Betelhemmet i Ingleburn.
Lusten att resa finns fortfarande inom Julie och mig. Men vi ser fram emot den tid då jorden skall bli ett vackert, trädgårdsliknande hem. Då kommer det att finnas tid för resor som är långt mer givande än något som vi nu kan få uppleva. Under tiden fortsätter Julie och jag att få erfara Guds rika välsignelse medan vi kämpar vidare, i trygg förvissning om att vi har det mest givande uppsåt som någon människa kan ha — att få tjäna Jehova, kärlekens och uppsåtets Gud. — Berättat av David Moffatt.
[Bild på sidan 23]
Den by på Sri Lanka där jag träffade Adrian
[Bild på sidan 24]
Tillsammans med min hustru på vårt pionjärdistrikt i Moree i New South Wales