En skymt av Nepals uppskattade djur

Från Vakna!:s korrespondent i Indien

DET var nästan midnatt. Djungeln omkring oss var becksvart. De höga träden skymde stjärnhimlen ovanför våra huvuden. För att se vart vi gick höll vi vår svaga ficklampa nära marken. Vi sökte efter en tiger! Men medan vi stapplade fram i mörkret, fortsatte en skrämmande tanke att dyka upp i mitt sinne. Sökte tigern också efter oss?

För att få se några av Nepals uppskattade och hotade djur i deras naturliga omgivning hade min hustru och jag kommit från Calcutta i Indien till Tigertoppen, en jaktstuga i djungeln i Royal Chitwan National Park i Nepal. Detta är ett reservat på 930 kvadratkilometer grässlätter och vackra skogar i norra delen av Terai, bland det stora Himalayas lägre utlöpare.

Hur vi tog oss till Tigertoppen

Resan som sådan var ett äventyr. Först flög vi från Calcutta till Katmandu, huvudstaden i det bergiga kungariket Nepal. Flygturen gav oss en imponerande syn av Himalayas resliga toppar, bland dem det 8.848 meter höga Mount Everest.

Katmandu — namnet frammanar en känsla av något forntida och avlägset. Därför blev vi överraskade över att finna byggnader i västerländsk stil stå längs traditionella, smala, krokiga gator. Ålderdomliga basarer med sina hemslöjdsartiklar tävlar med täckta butiksgator, där man säljer importerade parfymer, konserver och stereoapparater. Det är en föränderlig men fortfarande fascinerande stad.

På flygplatsen i Katmandu steg vi ombord på ett 19-sitsigt plan för att flyga till Chitwandalen. Efter en flygtur på 30 minuter genom höga bergstrakter med sluttande avsatser och djupa dalar landade vi i Meghauli på ett gräsfält, antagligen ett av världens minsta flygfält. Men resan hade inte slutat än.

Med terrängbil och urholkad kanot kom vi till en liten röjning. Till vår överraskning kom sex stora elefanter fram ur det höga gräset för att möta oss. Detta skulle bli vårt färdmedel för återstoden av resan till jaktstugan i djungeln. När vi satt på de stoppade plattformarna på elefanterna, fann vi den långsamma, stadiga rytmen i elefantens gång vara en verklig kontrast till alla de olika transportsätt vi hade gjort bruk av för att komma så långt.

Till sist nådde vi Tigertoppen. Det var en bambubyggnad i två plan med vasstak, och den stod på 3,5 meter höga pålar. Våra rum var trevligt möblerade. Just som vi lade märke till ett anslag i rummet, på vilket det stod: ”Lämna inte mat framme åt oönskade gäster”, hörde vi ett dunkande ljud utifrån. ”Gästerna” var flera smalapor, som klättrade omkring på vår veranda och tittade efter matbitar.

Vi lär känna elefanterna

Vid det närbelägna elefantlägret förklarade vår instruktör, som var biolog, den viktiga roll elefanterna spelar i jaktstugans funktion. Lägret håller en hjord på 12 elefanter för att klara av transporterna. Tio av dem är honor, eftersom de är mera saktmodiga än hanarna. Dagligen äter varje elefant 230 kilo foder och dricker 200 liter vatten. Kostnaden för att hålla en elefant uppgår till 15.000 kronor om året, och en elefant lever i genomsnitt 65 år. Detta skänker en påtaglig innebörd åt begreppet ”vit elefant”. Eftersom vita elefanter betraktades som heliga, kunde de inte sättas till arbete, utan skulle bli en belastning. En forntida kung kunde således med lätthet ruinera en minister, som han inte tyckte om, genom att ge honom en vit elefant.

Vi fick veta att elefanten kan läras av sin mahout, det vill säga elefantdrivaren, att åtlyda ett antal muntliga befallningar och andra signaler. För att till exempel få elefanten att gå framåt sticker elefantdrivaren, som sitter på elefantens rygg, sina tår bakom elefantens öron, och för att få elefanten att röra sig bakåt sätter han in hälarna i dess bog. Det tar fem till åtta år att lära upp en elefant grundligt. Sedan blir den mycket känslig för sådana kommandon och ger snabbt gensvar trots en kropp på fyra och ett halvt ton.

Sökandet efter noshörningar

Den stora indiska enhornade noshörningen finns bara i en enda lokal i världen — området mellan Nepal och Assamdistriktet i Indien. För att få se en skymt av detta sällsynta djur gav vi oss i väg med en elefantkaravan, där två eller tre personer satt ovanpå varje djur. Elefanterna gick på ett led, och var och en lunkade sakta på i den framförvarandes fotspår.

I åratal har noshörningarnas hemvist hotats av den omfattande uppodlingen av Terais grässlätter och av de av staten stödda programmen för malarians utrotande. Bara under de två senaste årtiondena eller så hade naturvårdande ansträngningar satts in för att stabilisera situationen. Omkring 300 av de uppskattningsvis 1.000 enhornade noshörningar som finns kvar på den indiska subkontinenten strövar nu omkring i Chitwandalens sumpmarker.

Snart styrde vår ledarelefant kosan rakt in i en mur av elefantgräs, som nådde oss gott och väl över huvudet. Vi började känna jaktens spänning. Genom gräset kunde vi höra en mahout ivrigt kalla på de andra. Plötsligt lyfte elefanten vid sidan om oss snabeln och gav ifrån sig en genomträngande trumpetstöt, och vårt djur reagerade genom att vika av åt ena sidan. Mitt i all uppståndelsen dök en noshörning upp ur gräset, svepte förbi oss och försvann i gräset framför. Vi skyndade framåt för att få en ytterligare skymt av djuret. När vi kom till en plats med lägre gräs, kunde vi klart och tydligt se en noshörningsunge skynda för att nå upp sin mor, som var alldeles utom sig. Tillsammans försvann de i trygghet bland träden.

Vi var glada över att noshörningen valde att springa bort från oss. För även om en elefant vanligtvis kan klara av en tiger, tar den sig i akt för det här landdjuret, som vad storleken beträffar kommer på tredje plats. När noshörningen blir retad, kämpar den ursinnigt endera med sitt 30 centimeter långa horn eller med sin nedre långa, vassa hörntand, som kan skära upp elefantens undersida likt en skalpell. Trots sina korta ben kan noshörningen mäta sig med hästen i snabbhet på korta sträckor. Detta, tillsammans med noshörningens vikt, gör den till en skräckinjagande fiende.

Besök av en tiger

Det var efter klockan 22.30 en kväll, och nästan alla hade lagt sig. Plötsligt bröts nattens stillhet av ljudet från rusande fötter och rop. En tiger hade observerats! Tre av oss eskorterade av två gurkhas rusade i väg i mörkret.

Vi gick ungefär fyra hundra meter till fots. Sedan blev vi tillsagda att ta av oss skorna, eftersom de kunde åstadkomma en vibration som en tiger var känslig för. Eftersom vi inte var vana att gå barfota, blev den sista delen av promenaden en tyst plåga för oss. Vi fick inte heller tala, viska, hosta eller nysa. Var tigern verkligen framför oss, eller betraktade den oss bakifrån? Vad var det vi hade gett oss in i?

Vår guide gav tecken åt oss att stanna. Vi lyssnade, men kunde inte höra någonting i den mörka, stilla natten. I skenet från våra svaga ficklampor förflyttade vi oss långsamt framåt tills vi fann att vi rörde oss längs ett cirka två meter högt stängsel. När vi kom till en högersväng, fick vi ett tecken att stanna och ställa oss bakom några öppningar i stängslet. Vi stod så stilla vi kunde och lyssnade. Ja, vi kunde höra tigern förtära sitt byte, och det lät som om det var mycket nära — alltför nära!

Plötsligt tändes kraftiga lampor, och där var den, en bengalisk tiger! Den befann sig bara omkring 40 steg från oss. Rent instinktivt spände jag mig, eftersom jag inte visste vad dess reaktion på vårt intrång skulle bli. Men till min överraskning blev det inte någon reaktion från tigern. Ljuset störde honom inte. Men man sade mig att om vi skulle trycka av våra kameror, skulle den försvinna.

Så vacker den var! Där låg den vid sidan om sitt dödade byte, en ung buffel. Tigerns kraftiga kropp, som mätte tre meter till svansspetsen, var fullt utvecklad och välväxt, och den vägde troligtvis omkring 200 kilo. Strimmor av vitt, svart och gulorange syntes tydligt. Dess uppenbara styrka skulle kunna ge stöd åt det som somliga hävdar, nämligen att tigern är kraftigare än lejonet. Genom att använda våra kikare kunde vi få en närbild av dess vackra huvud och kropp. Den är verkligen ett av världens praktfullaste djur! Det var värt all ansträngning att få se den ryktbara bengaliska tigern.

Jag har alltid haft det intrycket att tigern är aggressiv till sin natur och att den vid blotta åsynen av en människa skulle gå till angrepp. Men jag fick klart för mig att det förhåller sig på motsatt vis. Om den inte blir retad, är den vanligtvis skygg och mild till sin läggning. När den möter en människa, springer den vanligtvis i väg sedan den helt kort tagit situationen i betraktande. Naturfotografer rapporterar att de har kommit på ett avstånd av 3 till 5 meter från en tiger i dess naturliga hemvist, där de hejdats först av ett varnande morrande. Detta är också signalen att dra sig tillbaka och sakta ge sig i väg därifrån. Tigern kan följa efter till dess inkräktaren har kommit utanför gränsen för dess territorium.

Kära minnen

Morgonen därpå fick vi ett annat angeläget bud: ”Gör er snabbt redo för att resa!” Automatiskt föreställde jag mig farten och flänget att komma till flygplatsen i en taxi. Men den här gången var vår taxi en elefant.

Vår kära stuga, våra vänliga elefanter, våra kattdjursvänner, vår slingrande flod — snart låg allt detta bakom oss. Men vi förde med oss minnesvärda bilder av hur livet ter sig för dessa storslagna skapelser i det vildas värld.

[Bilder på sidan 25]

Tigertoppsstugan mitt i djungeln

[Bildkälla]

Foto genom vänligt tillmötesgående från Tiger Tops Jungle Lodge, Nepal

[Bild]

Chitwandalen vid Himalayas lägre utlöpare

[Bild på sidan 26]

Sökandet efter noshörningar i det höga gräset

[Bildkälla]

Foto genom vänligt tillmötesgående från Tiger Tops Jungle Lodge, Nepal