Vad som ligger bakom Mariakulten

HISTORIKER erkänner att de första kristna varken dyrkade eller vördade Maria eller någon annan levande skapelse. Varför har då så många katoliker blivit ”madonnadyrkare”, som prästen Franco Molinari kallar dem?

Det finns många anledningar. Några av dessa har direkt samband med de läror som förfäktas av katolska kyrkan. Eftersom kyrkan exempelvis lär att Jesus är jämlik Gud, skulle detta innebära att det inte finns någon självständig medlare mellan Gud och människor. Gud och Kristus, kring vilka det står en aura av trinitarisk mysticism, är inte längre tillgängliga, och därför har rollen som ”medlare” mellan den Högste och mänskligheten tilldelats ”madonnan”. Inom vissa grupper har sådana motton som ”Till Jesus genom Maria” och ”Jungfrun, länken mellan oss och Kristus”, blivit vanliga. I sitt tal i samband med invigningen av Mariaåret sade Johannes Paulus II att människor måste ”återvända till Gud genom Maria”.

Historien igenom har Gud och Kristus ofta framställts som obarmhärtiga och obevekliga domare. Det är därför inte förvånande, som teologen René Laurentin också erkänner, att somliga katoliker ”har ställt Kristi oförsonliga rättvisa i kontrast till hans moders barmhärtighet: ’Jesus vill fördöma, Maria vill frälsa.’” ”Även om vi har begått många synder”, skriver en biskop, ”kommer den himmelska Modern kärleksfullt att förlåta oss. Om än vi räds Guds rättvisa, kommer vi förvisso inte att frukta Moderns hjärta.” Tydligen anser katolikerna att man ”inte riktigt kan lita på Guds barmhärtighet”, konstaterar den italienska tidskriften Panorama.

Åtskilliga påvar och kyrkomöten under århundradenas lopp har uppmuntrat och fortsätter att uppmuntra till vördnad för Maria och Mariabilder. Katolska teologer använder olika grekiska termer för att skilja mellan olika former av tillbedjan: latria betyder tillbedjan av Gud, dulia betecknar dyrkan av helgonen, och hyperdulia är ”den speciella vördnad” som reserverats för ”madonnan”. I harmoni med dessa definitioner bekräftade Johannes Paulus II nyligen i en encyklika att ”bilder av Jungfrun har en ärofull plats i våra kyrkor och hem”, eftersom Maria är värd ”särskild vördnad”.

Men är det inte så att denna ”särskilda vördnad” har fått somliga teologer att, som tidskriften Panorama uttryckte det, betrakta henne som ”den fjärde personen i den heliga treenigheten”? Har den inte fått dem att hävda — som det sägs i en viss katekes — att ”hennes storhet gränsar till det oändliga”?

Föreställningen att Maria är ett ”fullkomligt mönster för alla dygder” tjänar därför i grund och botten till att tillfredsställa något som Panorama betecknar som den ”längtan efter trygghet” som rättrogna katoliker hyser, framför allt i den bekymmersamma tid som den nuvarande generationen fått uppleva. Bör det då förvåna oss att somliga katolska präster har fördömt de troendes extrema yttringar av Mariadyrkan?

En förberedelse för år 2000?

Som tidigare sagts skulle enligt påvens intentioner ett återupprättande av Mariagestalten tjäna som en förberedelse för år 2000. Med tanke på den fruktan och oro som förorsakas av de ”tecken på ohälsa som präglar denna generation” har påven satt sitt hopp till ”madonnan”, så att hon kan lägga sig ut för mänskligheten hos Gud och lösa världens problem. Men visar bibeln att det är genom Maria som vi skall finna lösningen på dessa ”tecken på ohälsa”? Vem bör vi i själva verket förlita oss på, om vi vill bevittna uppfyllelsen av ”hoppet om en ny era, en ny värld”?

[Bild på sidan 8]

Madonnan är föremål för vördnadsbetygelser av olika slag i hela den katolska världen