Vandring i Inka-indianernas fotspår
”SÅ IMPONERANDE!” ”Det är så majestätiskt!” ”Det känns som om jag hade förflyttats bakåt i tiden.” Så kan man beskriva de känslor av överväldigande som vi greps av inför panoramat av inkafolkets sagoomspunna bortglömda stad, Machu Picchu, i Peru.
Jag hade besökt Machu Picchu förut, men att se den på nytt tillsammans med min hustru Elizabeth och våra goda vänner Baltasar och Heidi visade sig bli en minnesvärd upplevelse.
Vår färd till Machu Picchu började i den fascinerande staden Cuzco, den förutvarande huvudstaden i det forntida inkariket, omkring 3.400 meter över havsytan. Den här staden, anlagd av inkahärskaren Pachacuti i form av en puma, är fortfarande överfylld med inkaarkitektur, som är unik i sin skönhet. Många av byggnaderna vid det största torget står stadigt på gamla grundstenar från inkatiden. De här stenblocken, som är exakt inpassade utan murbruk, är ofta 1,5 meter höga eller mer och väger flera ton. Den spanske krönikören Cieza skrev: ”Det övergår ens förstånd ... hur de kunde föras dit upp och inpassas på plats.” Men vi hade blivit underrättade om att Machu Picchu skulle vida överträffa allt vi dittills hade sett.
En slingrande färd
Vi steg upp tidigt på fredagsmorgonen och lämnade stationen San Pedro i Cuzco klockan sju, upprymda över att äntligen befinna oss på tåget till Machu Picchu. Tåget föreföll ha många år på nacken men klarade serpentinvägarna med lätthet under vår färd från det högt belägna Cuzco 1.200 meter ner till Amasondjungelns utkant. Under den fyra timmar långa resan till Machu Picchu (som betyder ”den gamla toppen”) utmed Urubambafloden förändrades sceneriet inför våra ögon. Under vår nerfärd från de ofruktbara bergen och högplatån blev landskapet allt grönare av vegetationen, och snart fann vi oss omgivna av berg täckta med frodigt lövverk.
På tåget talade vi med varandra om vad vi hade läst om Machu Picchu och vad vi visste om dess historia. Ledsagad av en pojke upptäckte den amerikanske forskningsresanden Hiram Bingham i juli 1911 den här bortglömda staden. Pojken skulle visa Bingham några ”närbelägna ruiner” i den tropiska skogen på en bergshöjd som hette Machu Picchu. Men, som Bingham skrev: ”Plötsligt och utan förvarning pekade pojken ut för mig en grotta vackert beklädd med den allra finaste huggna sten under en väldig utskjutande avsats.” När pojken visade honom en mur, ”tycktes det mig som en otrolig dröm. Vagt började jag inse”, sade han, ”att den här muren och det angränsande halvcirkelformade templet ovanför grottan var lika utsökta som den utsöktaste stenhuggarkonst i världen.” Tänk att vi också skulle få se den här stenhuggarkonsten!
Syftet med det här isolerade citadellet, som troligen byggdes för omkring 500 år sedan, är fortfarande okänt. En teori gör gällande att det var en tillflyktsort för soljungfrurna, kanske därför att de flesta kamrar som Bingham blottlade innehöll kvarlevor av kvinnor. Enligt en annan teori tjänade staden som en militär utpost. Några har också föreslagit att den kan ha varit en kejserlig reträttort eller tillflykt, till vilken inkaindianerna flydde undan den spanske erövraren Pizarro. Eller också kan den ha varit huvudstad i Vilcabamba, en ny inkabesittning som hade upprättats av Manco Inca i den ogenomträngliga Amasondjungeln. Vad sanningen än är bakom staden Machu Picchu, var vi angelägna att få se de här fascinerande ruinerna på 2.060 meters höjd över havsytan.
När vi kom fram till foten av Machu Picchu, visste vi att den bortglömda staden fanns ovanför oss, men vi kunde inte se någonting alls av den när vi steg av tåget. Vi skyndade oss för att komma med på den 20 minuter långa bussfärden genom hårnålskurvorna uppför berget. Men inte ens då, under vår vindlande färd uppför berget och med blicken skärpt för att få en glimt av ruinerna, kunde vi se någonting alls.
Ändlösa trappor och stenblock
Efter att ha bokat in oss på hotellet (den enda moderna byggnaden på berget) nådde vi äntligen entréporten till ruinerna. Det vi fick se när vi rundade hörnet tog andan ur oss. Anblicken var otrolig. Elizabeth sade: ”Jag har sett fotografier, men bilder kan helt enkelt inte göra den här platsen rättvisa.” Sex hundra meter nedanför oss flöt Urubambafloden fram i dalgången genom bergskedjan. I varje riktning såg vi gröna bergstoppar med majestätisk skönhet, något som fick oss att känna oss mycket obetydliga. Mot den här vördnadsbjudande bakgrunden fanns den bortglömda staden själv. Den låg där som en helgedom, obesudlad av erövrare och frammanande en sällsam känsla av förundran.
Ruinerna uppvisade en stad som var byggd helt av sten, en mästerlig kombination av granit, geometri och maximalt utnyttjande av den ovanliga terrängen. De flesta byggnaderna är envåningsbyggnader, och enligt nutida historiker är de av sentida inkaformgivning. Det finns ett överflöd av nischer i rummen. Dörrarna, fönstren och nischerna är trapetsoidformade — avsmalnande längst upp — ett identifierande drag i sentida inkaarkitektur. I stadens centrum finns en stor, öppen plats, kanske huvudtorget, omgiven av terrasser, helgedomar, bostadshus och branta trappor. Några av väggarna röjer vackra stendekorationer, det yppersta av inkafolkets yrkesskicklighet.
När vi vandrade från den ena utkanten till den andra i den här unika uppsättningen ruiner, började vi få en uppfattning om stadens storlek. Det tog oss drygt en timme att gå från den ena ändan till den andra, oräknat den tid det tar att ta sig upp till högsta punkten på bergstoppen Huayna Picchu. På grund av den bergiga terrängen finns det trappsteg överallt, drygt 3.000. Till och med terrasserna runt stadens utkanter, som utnyttjades till odling och djurbete, har utskjutande stenar som bildar trappsteg från den ena nivån till den andra. Man har beräknat att staden täcker en yta av 13 kvadratkilometer!
Vi blev imponerade av hur välbevarade ruinerna var. När Bingham upptäckte dem, fann man inga yttre bevis på att några strider hade utkämpats där. Och vi kunde se att staden såg ut som om den hade blivit övergiven, inte erövrad. Det är fortfarande okänt hur inkaindianerna kunde forsla dit så stora stenblock, eftersom de inte hade någon kunskap om hjulet. Men stenblocken var perfekt tillhuggna och inpassade på plats. Ruinerna, som är noggrant inrutade i sektioner, förtäljer än i denna dag om en välorganiserad civilisation.
Ensamma med lamadjuren och stjärnorna
Eftersom dagsturerna avslutades tidigt på eftermiddagen och sedan vände hemåt, fick de få övernattande hotellgästerna Machu Picchu för sig själva. Vi befann oss i en tankfull sinnesstämning, när vi flanerade bland ruinerna och i ensamhet iakttog solnedgången. När vi hade strövat omkring en stund, fick Heidi och Elizabeth syn på en lamaunge med sin mamma i en vrå bland ruinerna. Lamadjur är packdjur som används i stor utsträckning i Peru. De är starka nog att transportera bördor på 35 kilo men för svaga för att kunna bära en människa. I början tycktes lamadjuren störda av våra hustrurs närvaro, men Heidi och Elizabeth hade satt sig i sinnet att få en närbild av dessa vackra djur, som såg så hemmastadda ut bland ruinerna. De ville inte oroa dem alltför mycket, eftersom lamadjur skyddar sig genom att spotta i väg sin svidande saliv, och därför bekantade sig flickorna långsamt med dem. Heidi fick till och med mata lamahonan med lite av det gräs som växte i närheten.
Senare på kvällen tog vi våra tröjor och gav oss ut i den stjärnklara natten, bort från hotellets artificiella ljus. Nu kom det enda urskiljbara ljuset från stjärnorna på himlen. Vi tänkte på Jehovas majestät. Sedan tänkte vi på de människor som fyra århundraden tidigare hade levt på det här berget och riktat blicken upp mot precis samma stjärnor.
Inkafolket och conquistadorerna
Tidigt nästa morgon, före soluppgången, var vi tillbaka bland ruinerna. Vi hörde de melankoliska tonerna från en panflöjt som någon spelade på i bakgrunden. Vi sög verkligen i oss skönheten och atmosfären i Machu Picchu, innan dagsturerna anlände!
När vi tog en vilopaus bland ruinerna och begrundade allt vi hade sett, påpekade Baltasar vilka tragiska resultat som blir följden, när en religion inte vägleds av det som bibeln verkligen lär. (Matteus 7:15—20) De spanska conquistadorerna förgjorde en hel civilisation i sin katolska religions namn, samtidigt som de drevs av sin omättliga girighet. De gjorde detta utan att ta reda på hur inkafolket levde. Eftersom inkafolket inte hade något skriftspråk, utan använde s. k. quipus, långa snören med knutar, för statistiska noteringar, förteckningar över skördar, vapen, födslar, dödsfall och så vidare, fick de spanska erövrarnas förstörelse av dessa quipus till följd att det finns mycket få uppgifter bevarade om inkafolkets kultur.
Inkafolket skall återvända!
Elizabeth och Heidi, som hade Jehovas löfte om en uppståndelse i tankarna, framhöll hur underbart det är att veta att människor från en civilisation som blivit totalt utplånad kan få möjlighet att leva på nytt. (Apostlagärningarna 24:15) Tänk att vi faktiskt kan få träffa några av de forntida inkaindianerna och få veta mera om deras kultur direkt från dem själva! Vi kan till och med få privilegiet att undervisa några av de inkaindianer som levde i Machu Picchu om den sanne Guden och hans uppsåt beträffande dem.
Våra två dagar i Machu Picchu hade nått sitt slut, och vi började vår återfärd till Cuzco. Vi tog med oss vackra minnesbilder av en unik stad belägen högt uppe på ett berg, en stad som nu gör sig påmind för eftervärlden endast genom sina ruiner. Trots att spanjorerna erövrade inkaimperiet, upptäckte de aldrig Machu Picchu. Men vi var lyckliga över att ha funnit inkafolkets bortglömda stad. — Från en av våra läsare.
[Bild på sidan 15]
Machu Picchu, forntida stad med trappor och terrasser
[Bild på sidan 16]
Machu Picchu (den gamla toppen), högt upp i Andernas bergskedja, med Huayna Picchu (den unga toppen) i bakgrunden
[Bild på sidan 16]
Utan hjulets hjälp flyttade inkaindianerna stora, handhuggna stenblock, som de använde för sina byggnader
[Bild på sidan 17]
Ett bostadshus i typisk inkastil med trapetsoidiska former, avsmalnande upptill
[Bild på sidan 17]
En ensam lama bland ruinerna av Machu Picchu
[Bild på sidan 18]
Urubambafloden, 600 meter nedanför Machu Picchu