En sångkarriär som ger bestående lycka
TIDIGT i livet inriktade jag mig på en sångkarriär. Så småningom etablerade jag mig som fadosångerska i Lissabon. Fado är ett slags nostalgisk musik som är unik för Portugal. Snart uppträdde jag i andra portugisiska städer och också på landets ledande radiostation, ”Emissora Nacional”.
Sedan arrangerade min manager en turné i Spanien till städer som Madrid, Barcelona, Zaragoza och Bilbao. Efter att ha uppträtt i Frankrike tillbringade jag mer än två år i Angola i Afrika. Där sjöng jag i den ena staden efter den andra, och 1972 valdes jag till ”fadodrottning”.
Men eftersom jag var sopran, var klassisk musik mitt huvudintresse. När jag återvänt till Lissabon, började jag studera detta slag av musik. Jag var fullt upptagen av min sångkarriär, men ändå var jag inte riktigt lycklig. I mitt inre fanns en andlig tomhet. Jag ville känna att jag var nära Gud, men jag visste inte hur jag skulle kunna närma mig honom.
År 1973 var jag i Brasilien på turné. En kväll efter ett TV-framträdande blev vi som uppträtt bjudna på ett cocktailparty. Det dröjde inte länge förrän hustrun till min brasilianske manager fått oss att uttrycka våra tankar om svåra sociala förhållanden och världshändelser. Jag blev imponerad av hur öppet hon framlade tanken att Gud kanske kunde ha en lösning som var värd att beakta. Jag talade då om att jag trodde på Gud. Innan kvällen var slut erbjöd hon mig vänligt en bok med titeln Sanningen som leder till evigt liv. Inte förrän senare förstod jag att hon var ett Jehovas vittne.
Min sista skiva
Kort därefter återvände jag till Portugal för att spela in min tredje skiva, och min avsikt var att sedan återvända till Brasilien för att fortsätta turnén. Föga anade jag att det här skulle bli min sista skiva.
När jag var i Lissabon ringde en ung kvinna på min dörr. Hon började tala med mig om de välsignelser som Guds rikes styre skall skänka vår jord. Jag lyssnade uppmärksamt när hon läste i bibeln om de intressanta och efterlängtade förändringar som Gud har lovat dem som längtar efter rättfärdighet.
Det jag fick höra gjorde ett oerhört intryck på mig. Jag hade längtat efter just de förhållanden som hon beskrev från bibeln. Det var en stor tröst för mig, för även om jag fortfarande var ung, var jag redan frånskild. Min man hade gett sig i väg med en annan kvinna.
Föreställ dig hur förvånad jag blev när den här kvinnan erbjöd mig just en sådan bok som jag hade fått i Brasilien! De samtal som vi sedan hade gav mig insikt om att det fanns värdefullare saker i livet än berömmelse och rikedom. Jag beslutade mig för att lära mig mer om bibelns underbara löften.
Ett viktigt beslut
Det var en trevlig stund när jag varje vecka hade mitt bibelstudium. Jag började snabbt bygga upp ett nära, personligt förhållande till min Skapare, Jehova Gud.
Jag ställdes inför många prövningar när jag väl beslutat att lämna min framgångsrika karriär som professionell sångerska. Jag utsattes för många påtryckningar som gick ut på att jag skulle återvända till Brasilien. Sedan blev jag erbjuden ett kontrakt för att uppträda i Porto i norra Portugal. Tanken var att om jag kom bort från Lissabon, skulle jag ändra mig och fortsätta min sångkarriär.
Men jag hade beslutat mig. Jag bestämde mig för att åka till Frankrike för att bo hos min gifta syster, så att jag helt skulle slippa alla försök att locka mig tillbaka till nöjesvärlden. Men det visade sig att hon och hennes man var hårda motståndare till min nya tro. De tillät inte ens att jag hade mitt varje vecka återkommande bibelstudium i deras hem. Men jag lät mig inte avskräckas, utan åkte 30 kilometer fram och tillbaka för att inte missa mitt studium. Till slut bad de mig flytta därifrån.
Nu när jag var ensam tog jag anställning hos en rik kvinna. Hon planerade en tre månader lång semester på sin egen privata grekiska ö, och jag blev inbjuden att följa med och hålla henne sällskap. Men jag insåg de eventuella faror som var förbundna med att vara borta från Jehovas folk, så jag beslutade att inte resa.
Den sommaren var jag i stället med vid Jehovas vittnens områdessammankomst för portugisisktalande i Toulouse i Frankrike. Det var år 1974. Över 12.000 var närvarande. Där blev jag döpt som symbol av mitt överlämnande åt Jehova Gud. Det var min första sammankomst, och det är intressant att det var den sista sammankomsten som de portugisiska vittnena var tvungna att ha utomlands på grund av att deras stora sammankomster var förbjudna i Portugal. Efter det året fick de tillåtelse att ha sina sammankomster i Portugal.
En ny levnadsbana
Förarbetet under månaden före sammankomsten i Toulouse hade djup inverkan på mig. Vilket unikt privilegium det var att dagligen få umgås med trogna kristna bröder och systrar som hade bevarat sin ostrafflighet i så många år under Salazars diktatur i Portugal!
Ett nära samarbete med sådana som var i heltidstjänsten gjorde att jag fick stark längtan efter att bli heltidsförkunnare som de. Sex månader efter mitt dop började jag således i heltidstjänsten i Portugal. Kort därefter blev jag inbjuden till ett speciellt förordnande. Och vem skulle komma att bli min kamrat? Maria Eulalia da Luz, det vittne som erbjudit mig Sanningsboken i Lissabon!
Ett omvälvande distrikt
Det första distriktet vi förordnades till var i södra Portugal. Det var ett område som hade styrts av kommunistpartiet efter revolutionen 1974. En hysterisk stämning genomsyrade småstäderna i provinsen Baixo Alentejo där vi predikade. Snart blev vi föremål för hårt motstånd.
I försöken att skrämma oss hände det ofta att män kastade sten på huset som vi hyrde, och det resulterade i många sömnlösa nätter. Sedan exploderade en bomb som förstörde låset på ytterdörren. Men otroligt nog erbjöd en man som varit motståndare till vårt arbete oss att hyra ett bättre hus, för han förstod att det var farligt för oss att bo så isolerat. En dag slog några motståndare in ytterdörren när vi var borta. Föreställ dig hur förvånade vi blev när vi återvände och fann att vår nye värd vaktade huset! Vi tackade Jehova för hans beskydd. — Psalm 145:18, 19.
Trots sådant motstånd visade sig vårt arbete där vara mycket fruktbärande. När vi lämnade det distriktet, var vi lyckliga över att ha sett två nya församlingar av Jehovas vittnen bildas — var och en med sin egen vackra Rikets sal.
En verklig utmaning
År 1977 blev vi förordnade till ön Madeira. Även om landskapet är hissnande vackert i detta subtropiska område, fann vi att den bergiga terrängen var fysiskt krävande.
På det här distriktet mötte vi människor som var raka motsatsen till dem som fanns på vårt tidigare distrikt. Den religiösa hängivenheten kretsade kring ”helgonen”. Analfabetismen var utbredd, och vidskepelse hade stort inflytande i människors liv. Vi fick verkligen se resultatet av de andligt sett tunga bördor som falska religiösa ledare lägger på människornas skuldror. Detta gav oss stark motivation till att till varje pris ge andlig vederkvickelse till dessa som ”arbetar hårt och är tyngda av bördor”. — Matteus 11:28, 29; 23:4.
Ofta sade folk att de var katoliker och därför inte behövde något från oss. Jag frågade då om de fortfarande kom ihåg den underbara bönen ”Fader vår”. Om de svarade ja, talade jag om hur vi alla längtar efter att Guds vilja skall ske på jorden, eftersom människor inte åstadkommer så mycket gott i dessa dagar. Om de höll med om det, frågade jag om de undrade vad Guds vilja innebär för oss. Ofta vann den här metoden ett hörande öra, så att ett vänligt samtal kom i gång.
En dag då jag samtalade med en dam som visade intresse för Rikets budskap, blev jag plötsligt omskakad av att smällare exploderade runt omkring mig. Mannen som angrep mig var den intresserade damens illasinnade son. Rasande slängde han en bok emot mig, och den träffade mig på benen. Han tog sedan en skära som används i bananskörden och svingade den över huvudet på mig och hotade att döda mig. Plötsligt kom en annan man ut från bananplantagen; den enda person han kände respekt och fruktan för. Han ropade med myndig ton: ”Vad gör du?” och hindrade den vildsinte mannen från att angripa mig.
Vid två andra tillfällen på det här distriktet blev jag hotad till livet, och varje gång märkte jag hur Jehovas hand beskyddade mig. (Psalm 68:20, 21) Det här distriktet visade sig vara mycket mottagligt för de goda nyheterna om Guds rike, och när vi reste därifrån var det många fler som besökte våra möten.
På en annan del av Madeira började jag studera bibeln med en dam vars man inte var vänligt inställd till oss. Men han hade stor respekt för bibeln. Han var bagare och arbetade på nätterna, och utan att vi visste om det brukade han tjuvlyssna på vårt studium efter det att han vaknat. Hans intresse blev större för varje studium, men han var förbryllad över att Guds namn är Jehova.
Han beslutade att själv undersöka saken i sin egen bibel, men han kunde inte hitta bibeln. Han ville få reda på sanningen om Guds namn och var angelägen om att hitta sin ”gamla, hederliga bibel” för att få saken avgjord. Inte så lång tid därefter hittade han sin kära bibel, när han gjorde en noggrann städning av bageriet. Full av iver slog han upp flera bibelställen, och där fanns det. Guds eget namn var otvivelaktigt Jehova! (Psalm 83:19, NW) På kort tid gjorde han stora framsteg och blev döpt. I dag tjänar han troget i församlingen.
Det senaste förordnandet
För närvarande tjänar jag i staden Braga i norra Portugal. I åratal har här varit ett religiöst centrum med en framträdande katolsk helgedom och ett universitet. Vem hade kunnat ana att den dagen skulle komma då många kyrkor skulle få se medlemsantalet sjunka? Ändå är detta vad som nu händer.
Vi träffar många som tror på evolutionen och som bekänner sig vara agnostiker. Boken Liv — ett resultat av evolution eller skapelse? med fakta till stöd för skapelsen är en stor hjälp till att riva ner ”tankebyggnader och allt högtsträvande som häver sig upp mot kunskapen om Gud”. — 2 Korintierna 10:5.
Den bästa levnadsbanan
När jag ser tillbaka på de gångna 15 åren, finns det inget tvivel om att jag valde den bästa levnadsbanan: att inte använda min röst för att roa människor, utan till att tala med andra om Guds underbara löften. Den varma inbjudan till att använda rösten för att förkunna dessa ”goda nyheter” kommer från Jehova själv och står öppen för alla som vill ta emot den. — Matteus 24:14; Romarna 10:13—15.
Vilket enastående tillfälle vi har att försöka nå hjärtat hos dem som arbetar hårt och är nertyngda av bördor för att uppmuntra dem att komma och ”fritt ta av livets vatten”! (Uppenbarelseboken 22:17) Det är själva budskapet från Guds ord som berör mottagliga hjärtan hos ödmjuka människor. Min kamrat i heltidstjänsten och jag själv känner oss privilegierade genom att vi får fortsätta att använda våra röster, inte för att bli berömda och rika, utan för att lovsjunga Gud och kunna skänka det som ger eviga välsignelser åt andra.
Jag känner att den ”sångkarriär” som jag nu har är vida överlägsen min tidigare sångkarriär, för jag gör som psalmisten sade: ”Sjung till Jehova, välsigna hans namn. Kungör från dag till dag de goda nyheterna om räddning genom honom.” (Psalm 96:2, NW) — Berättat av Madalena Ferraz Martins.
[Bild på sidan 24]
Madalena Ferraz Martins och hennes kamrat i heltidstjänsten, Maria Eulalia da Luz