Från extrem fattigdom till de största rikedomar

BERÄTTAT AV MANUEL DE JESUS ALMEIDA

Jag föddes i oktober 1916 som det yngsta av 17 syskon. Nio av mina äldre bröder och systrar var då döda på grund av sjukdom och undernäring, så dem fick jag aldrig träffa. Vi åtta som var kvar bodde tillsammans med våra föräldrar i en liten by nära Porto i Portugal.

VÅRT enkla hem bestod av ett litet allrum och ett sovrum. Dricksvatten hämtade vi ur en brunn omkring en halv kilometer bort, och vår köksutrustning var mycket enkel.

Så snart som mina äldre bröder var stora nog började de arbeta på majsfälten. Det de tjänade bidrog till att sörja för mat åt familjen. Med deras hjälp blev jag den ende av syskonen som fick gå lite i skolan. Vårt liv var hårt, men vi var mycket hängivna katoliker och hoppades att detta på något sätt skulle göra livet lättare för oss.

Under maj månad hade man i kyrkan vad som kallades novena. Nio dagar i sträck gick vi till kyrkan tidigt på morgonen, medan det fortfarande var mörkt. Där bad vi i tron att vi därigenom skulle bli välsignade av Gud. Vi trodde också att prästen var en helig man, en Guds representant. Men vår uppfattning kom att förändras.

Jag söker efter något bättre

Prästen tog inte någon som helst hänsyn till att vi på grund av vår fattigdom inte kunde betala skatten till kyrkan. Detta gjorde oss modfällda. Min uppfattning om kyrkan förändrades totalt, och när jag var 18 år beslöt jag mig för att flytta hemifrån för att se om det inte fanns något bättre liv än att arbeta på åkrarna och tvista med kyrkan. År 1936 kom jag till Lissabon, Portugals huvudstad.

Där träffade jag Edminia, och trots att jag kände mig lurad av religionen, gifte vi oss på sedvanligt sätt i katolska kyrkan. Så började andra världskriget 1939. Jag ansvarade under den här tiden för 18 magasin med krigsmaterial, varifrån vi brukade skicka i väg så många som 125 lastbilar om dagen med sådant material.

Krigets fasor och katolska kyrkans inblandning i krig gjorde mig mycket illa berörd. Jag undrade: ”Bryr Gud sig verkligen om människorna? Hur skall vi tillbe honom?” År 1954, många år senare, kom så en äldre herre, ett Jehovas vittne, att tala med mig om de frågor jag hade. Det samtalet kom att helt förändra mitt liv.

Hänförd över Bibelns hopp

Denne vänlige man, Joshua, förklarade för mig att Guds kungarike är den enda lösningen på världens problem och att det endast är genom detta kungarikes styre som det kan bli fred och trygghet. (Matteus 6:9, 10; 24:14) Jag tyckte om det han berättade för mig, men på grund av mina tidigare erfarenheter av religion var jag skeptisk till det han sade. Han erbjöd sig att studera Bibeln med mig, och jag tackade ja till detta på det villkoret att han inte bad mig om pengar och att han inte talade med mig om politik. Detta lovade han att inte göra, och han försäkrade att det som han erbjöd var kostnadsfritt. — Uppenbarelseboken 22:17.

Mitt förtroende för Joshua växte snabbt, och därför bad jag honom skaffa mig något som jag hade önskat mig alltsedan min ungdom, nämligen en bibel. Så lycklig jag blev när jag fick en bibel och för första gången från Skaparens eget ord kunde läsa sådana löften som: ”Gud själv skall vara hos dem [människorna]. Och han skall torka bort varje tår från deras ögon, och döden skall inte vara mer; inte heller skall sorg eller skrik eller smärta vara mer. De förra tingen har försvunnit”! — Uppenbarelseboken 21:3, 4.

Särskilt trösterika fann jag Bibelns löften om hur fattigdom och sjukdom skall avlägsnas. Den trogne mannen Elihu sade om Gud: ”Han ger mat i överflöd.” (Job 36:31) Bibeln säger också att under Guds kungarikes rättfärdiga styre kommer ”ingen som har sin boning där ... att säga: ’Jag är sjuk.’” (Jesaja 33:24) Jehova Gud är verkligen kärleksfullt intresserad av mänskligheten! Jag blev alltmer intresserad av hans löften!

Den 17 april 1954 var jag med vid mitt första möte hos Jehovas vittnen. Det var ett speciellt möte, högtidlighållandet av minnet av Kristi död. Från och med då var jag regelbundet med vid mötena. Jag började snart tala med andra om allt det goda jag fick lära mig. På den tiden hade Jehovas vittnen i Portugal varje månad en picknick nere vid havet, och därefter var det dop. Sju månader efter det att jag hade träffat Joshua överlämnade jag mig åt Jehova Gud och blev som ett tecken på detta döpt i havet.

I början av 1954 fanns det endast omkring hundra vittnen i Portugal. Det rådde därför ett stort behov av män som tog ledningen i predikoarbetet. Jag tillväxte snabbt i andligt avseende och fick snart uppgifter i församlingen. År 1956 förordnades jag som församlingstjänare — så kallades den presiderande tillsyningsmannen på den tiden — i den andra församlingen av Jehovas vittnen i Lissabon. Nu finns det över hundra församlingar i den staden med förorter.

Välsignelserna av att visa gästfrihet

Trots att Edminia och jag inte hade det så gott ställt ekonomiskt, stod vår dörr alltid öppen för våra kristna bröder. År 1955 stannade en pionjär (som heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen kallas) till i Portugal på sin väg från Brasilien till den internationella sammankomsten ”Triumferande Riket” i Tyskland. På grund av problem med transporten fick han bo hos oss i en hel månad, och vi blev verkligen rikt välsignade av hans besök!

Andra som på den tiden besökte vårt hem var sådana medlemmar av familjen vid Jehovas vittnens högkvarter i Brooklyn i New York som Hugo Riemer och dennes rumskamrat, Charles Eicher. De åt middag hos oss och höll tal till de portugisiska bröderna. Vi satt likt nykläckta kycklingar med öppet gap och väntade ivrigt att få del av de andliga godbitar som de kom med.

Resande tillsyningsmän för Jehovas vittnen bodde också hos oss när de var på besök. Ett minnesvärt besök var besöket 1957 av Álvaro Berecochea, tillsyningsmannen för avdelningskontoret i Marocko, som hade skickats till Portugal för att uppmuntra bröderna. Han var med vid bokstudiet i vårt hem, och vi insisterade då på att han skulle bo hos oss under resten av sin vistelse i Portugal. Denne broders månadslånga besök var till rik andlig välsignelse för oss, och Álvaro för sin del gick upp i vikt som en följd av den goda mat som min kära Edminia lagade.

Extrem fattigdom, sådan som jag hade upplevt i min barndom, kan sätta djupa spår hos en människa. Jag kom emellertid att inse att ju mer vi ger åt Jehova och hans trogna tjänare, desto mer välsignar han oss. Detta faktum blev jag gång på gång medveten om när vi visade gästfrihet mot alla vi kunde.

Vid vår sammankomst i Porto 1955 meddelades det att Jehovas vittnen skulle ha en internationell sammankomst på Yankee Stadium i New York 1958. En bidragsbössa sattes upp i de få Rikets salar som då fanns i landet för att få in medel till att bekosta resan för sammankomstdelegater från Portugal. Du kan föreställa dig hur glada min hustru och jag blev, när vi blev utvalda att vara bland dessa delegater! Vi gladde oss mycket åt att få besöka Jehovas vittnens världshögkvarter i Brooklyn när vi var i USA för sammankomsten!

Vi uthärdar förföljelse

År 1962 förbjöds Jehovas vittnens predikoarbete i Portugal, och missionärerna, däribland Eric Britten, Domenick Piccone och Eric Beveridge med fruar, utvisades. Därefter fick vi inte hålla våra möten i Rikets salar, och därför höll vi dem i hemlighet i privata hem. Vi kunde inte heller ha stora sammankomster i Portugal, och jag fick ansvaret att ordna med transporter av våra kristna bröder och systrar till sådana sammankomster i andra länder.

Det var inte så lätt att ordna med resor till andra länder för ett så stort antal vittnen. Men med tanke på den stora andliga nytta som de portugisiska bröderna fick av dessa sammankomster var det mödan värt. Det var en uppbyggande erfarenhet för dem att få vara med vid sammankomster i Schweiz, England, Italien och Frankrike! Sådana sammankomster gav dem också tillfälle att ta med sig litteratur hem till Portugal. Under dessa år ansökte vi många gånger om att bli registrerade som en religiös organisation i Portugal, men alla sådana ansökningar avslogs.

Efter det att missionärerna hade blivit utvisade i början av 1962 började den hemliga polisen intensifiera sin kampanj för att stoppa vårt predikoarbete. Många av våra bröder och systrar arresterades och ställdes inför rätta. Dokumenterade rapporter om några av dessa händelser publicerades i den här tidskriften och dess följeslagare, tidskriften Vakna!a

Bland dem som fängslades för att ha predikat var en pionjär för vilken jag hade förkunnat de goda nyheterna om Guds kungarike. Eftersom polisen fann min adress bland hans tillhörigheter, blev jag inkallad till förhör.

Senare besökte två poliser vårt hem. De konfiskerade vår bibliska litteratur samt 13 exemplar av Bibeln. De fortsatte sina trakasserier och kom tillbaka sammanlagt sju gånger för att söka igenom vår bostad. Varje gång bombarderade de oss med frågor.

Jag blev flera gånger inkallad att vittna för andra vittnen i rättegångar. Jag hade mycket lite världslig utbildning, men Jehova gav mig en ”vishet” som alla ”motståndare tillsammans” inte kunde ”stå emot eller motsäga”. (Lukas 21:15) Vid ett tillfälle blev domaren så imponerad av mitt vittnesmål att han frågade vad jag hade för skolutbildning. Alla i rättssalen skrattade när jag sade att jag inte hade gått mer än fyra år i skolan.

När förföljelsen ökade, ökade också antalet av dem som tog emot budskapet om Guds kungarike. De mindre än 1.300 vittnena i Portugal 1962 hade 1974 ökat till över 13.000! År 1967 blev jag tillfrågad om jag ville tjäna som resande tillsyningsman. I den verksamheten besökte jag Jehovas vittnens församlingar och styrkte dem andligen.

De största rikedomarna

I december 1974 hade jag privilegiet att vara med i samband med att Jehovas vittnens verksamhet i Portugal blev lagligen erkänd och inregistrerad. Följande år blev min hustru och jag medlemmar av Jehovas vittnens Betelfamilj i Estoril. Jag blev också förordnad att tjäna som medlem av avdelningskontorets kommitté i landet.

Det har varit en stor glädje att få se predikoverket växa i Portugal och i de områden över vilka vårt avdelningskontor övar tillsyn! Det är Angola, Azorerna, Kap Verde, Madeira samt São Tomé och Príncipe. Det har under årens lopp varit hänförande att se missionärer från Portugal sändas till dessa länder, där man har visat ett så stort intresse för budskapet om Guds kungarike. Föreställ dig hur glada vi är över att det nu finns över 88.000 förkunnare av Guds kungarike på dessa ställen, däribland mer än 47.000 i Portugal! År 1998 var antalet närvarande vid Åminnelsen i dessa länder över 245.000, jämfört med de knappt 200 som var närvarande 1954, det år då jag blev ett vittne.

Edminia och jag instämmer helhjärtat i psalmistens ord: ”En dag i dina [Jehovas] förgårdar är bättre än tusen på annat håll.” (Psalm 84:10) När jag tänker tillbaka på de ringa förhållanden jag kommer från och jämför dem med de andliga rikedomar som jag sedan dess har haft, känner jag mig som profeten Jesaja: ”O Jehova, du är min Gud. Jag upphöjer dig, jag prisar ditt namn, ty du har gjort underbara ting. ... Ty du har blivit ett fäste för den ringe, ett fäste för den fattige.” — Jesaja 25:1, 4.

[Fotnoter]

[Bilder på sidan 24]

Överst: Broder Almeida meddelar i Lissabon att det skall skickas delegater från Portugal till sammankomsten i New York 1958

I mitten: Demonstration av hur ett tjänarmöte skall ledas vid den internationella sammankomsten ”Fred på jorden” i Paris

Längst ner: Chartrade bussar görs redo för att fara till en områdessammankomst i Frankrike

[Bild på sidan 25]

Leder morgontillbedjan vid avdelningskontoret i Portugal

[Bild på sidan 25]

Avdelningskontoret i Portugal som överlämnades 1988

[Bild på sidan 26]

Vi blev uppmuntrade av det tal som broder Hugo Riemer vid Betel i Brooklyn höll för oss när han var på besök

[Bild på sidan 26]

Min hustru och jag