Min cancer var en hemlighet
EN DAG i maj 1987 tog jag fram Vakna! för 8 juni och började läsa ”Från våra läsare” (på svenska i numret för 22 juli). Jag lade genast märke till ett bidrag från Japan som löd:
”Vi skulle vilja tacka er för de artiklar ni publicerade om cancer. (8 och 22 oktober 1986) Vår dotter, som aldrig varit sjuk en enda dag på 16 år, fick helt plötsligt förra året diagnosen att hon hade tuberkulos och blev inlagd på sjukhus i sex månader. Då man inte fann någon tuberkelbacill, skrevs hon ut från sjukhuset.”
”Så märkligt!” tänkte jag. ”Den här flickan har varit med om samma sak som jag.” Och jag fortsatte att läsa:
”Men följande månad fick vi veta att hon hade cancer i sköldkörteln och att cancern hade spritt sig till lungorna. Hon fick omedelbart genomgå en operation för att ta bort sköldkörteln och omgivande lymfkörtlar, och hon fick också en del av lungan bortopererad. Hon får nu koboltbehandlingar.”
Jag hade gått igenom samma operation. Jag blev misstänksam. ”Kunde det här handla om mig?” undrade jag. ”Men jag har väl inte cancer?” Hjärtat bultade medan jag ögnade igenom fortsättningen:
”Operationen blev framgångsrik, och hon lever nu ett normalt liv. Men som föräldrar har vi hela tiden varit bekymrade och oroliga för vad vi skall göra för att hjälpa vår dotter. Genom era artiklar blev vi lugnade och återfick sinnesfriden. Artiklarna gav god vägledning i fråga om hur vi kan uppmuntra vår dotter i framtiden. — H. K., Japan.”
Det är pappas initialer! Är jag alltså den flickan? Jag rusade till mamma. ”Du förstod att det handlade om dig, eller hur?” sade hon och log. Hon försökte tolka mitt ansiktsuttryck. Det var så jag fick veta att jag hade cancer.
Varför jag inte fick veta det tidigare
I Japan brukar man inte tala om för patienten om man har ställt diagnosen cancer. Mina läkare sade till mina föräldrar att de borde understödja detta tillvägagångssätt. Min mamma ville egentligen tala om det för mig, men pappa ville inte. Han var orolig för att jag skulle kunna bli förtvivlad och tvekade därför. Så de slets mellan att vilja berätta för mig om sjukdomen och att låta bli.
Så publicerades en rad artiklar om cancer i Vakna! för 8 och 22 oktober 1986. När mina föräldrar läst dem, beslöt de att vid ett lämpligt tillfälle berätta för mig om min cancersjukdom. Men först skrev pappa ett brev till Sällskapet Vakttornet i Japan för att tacka för artiklarna. När hans brev publicerades i Vakna! kände mina föräldrar det som om Jehova, bibelns Gud, låg bakom händelseutvecklingen. Det var ett milt sätt att låta mig få veta att jag hade cancer, eftersom överraskningen över att se pappas brev vid det tillfället var starkare än alla andra känslor.
Jag kände inte fruktan, för jag trodde uppriktigt på vad bibeln lär om de dödas tillstånd. Den säger att de ”vet alls ingenting”. (Predikaren 9:5) Jag litar också på bibelns löfte att ”alla som är i minnesgravarna” skall komma tillbaka i en uppståndelse. — Johannes 5:28, 29.
Å andra sidan var det en viss tanke som gjorde mig nedstämd: ”Om jag dör, kommer mina föräldrar att bli så ensamma i väntan på uppståndelsen.” Jag är ju deras enda barn. ”Men det är säkert att Jehova kommer att stödja mina föräldrar under deras år av ensamhet”, resonerade jag och slog bort denna nedslående tanke.
Medan jag låg på sjukhus
I april 1985, bara två år innan jag tog fram det nummer av Vakna! som innehöll pappas brev, började jag på gymnasiet. Då var jag 15 år. Efter en läkarundersökning fick jag i maj ett meddelande som löd: ”Bronkiektasi — behöver noggrann undersökning.”
Även om jag inte tyckte att det var något fel på mig, hade det svåra ordet en allvarlig inverkan på mig. Jag hade aldrig haft någon svår sjukdom, och jag ansågs allmänt som mycket frisk och sund. Jag genomgick emellertid en grundlig undersökning på sjukhuset. Där ställdes diagnosen tuberkulos, och jag blev omedelbart inlagd på sjukhuset.
Vistelsen på tuberkulosavdelningen var långt ifrån angenäm. Under sex månader fick ingen utom mina föräldrar besöka mig. Brev från kristna vänner och bandinspelningar från kristna möten styrkte mig och hjälpte mig att kämpa mot min nedstämdhet. Att jag läste Sällskapet Vakttornets publikationer hindrade mig dessutom från att bli självupptagen. Främst av allt var det ett personligt förhållande till Gud som hjälpte mig att hålla fast vid ett positivt tänkesätt.
Mitt beslut att tjäna Gud
Mina föräldrar började studera bibeln när jag var fyra månader gammal, och de uppfostrade mig till att acceptera bibelns läror som sanning. När jag blev äldre lärde jag mig, tack vare mina föräldrars uppfostran, att uppskatta mitt förhållande till Jehova, och jag uppodlade av eget initiativ min tro på honom. Jag överlämnade mig åt Jehova och symboliserade mitt överlämnande genom vattendop den 4 december 1982, när jag var 13 år.
Efter nära sex månader på sjukhuset kom jag därifrån i oktober 1985. För första gången i mitt liv insåg jag hur skönt det är att andas när man kan röra sig fritt. För att visa min uppskattning beslöt jag att tjäna som hjälppionjär. I både november och december gjorde jag 60 timmar i den kristna förkunnartjänsten. Men i december fick jag veta att jag måste återvända till sjukhuset för operation av sköldkörteln. Jag grät när jag tänkte på att jag skulle bli instängd igen.
Blodfrågan
Guds ord säger att de kristna skall ”avhålla sig från ... blod”, och som överlämnad tjänare åt Jehova ville jag göra allt för att behaga honom. (Apostlagärningarna 15:29) Jag skulle opereras, och därför talade jag med doktorn och förklarade varför jag inte kunde ta emot någon blodtransfusion. Han respekterade min ståndpunkt och sade att jag inte behövde vara orolig.
Men dagen före operationen blev jag visad till ett rum på sjukhuset där mer än ett dussin läkare väntade på mig. Dessa kirurger, som jag aldrig tidigare träffat, skulle vara närvarande under min operation. Hjärtat bultade i bröstet på mig när jag ställdes inför alla dessa experter.
”Vi skulle vilja diskutera morgondagens operation med dig”, inledde den huvudansvarige läkaren. ”Vi kommer att öppna lungorna såväl som sköldkörteln. Beträffande vad du har sagt om blodtransfusioner — är du säker på att du vill hålla fast vid vad du sagt även om det inträffar en oförutsedd nödsituation?”
”Ja, det är jag”, svarade jag, och läkarna lyssnade uppmärksamt. ”Jag vill att ni gör så som jag har begärt.”
Då började några av dem ställa sådana frågor som: ”Varför vill du inte ta emot blod?” ”Är detta vad du själv vill?” De lyssnade allesammans uppmärksamt på mina svar. Den nervositet jag kände i början gav så småningom med sig, och jag förklarade hur jag hade kommit att godta Guds synsätt beträffande blodet. Jag klargjorde också att det var min egen uppskattning av Guds lag och inte påtryckningar från mina föräldrar som fått mig att begära en operation utan blod. Läkarna respekterade min inställning och sade till mig att inte vara orolig, eftersom de skulle göra noggranna förberedelser för operationen.
Operationen och koboltbehandlingen
Operationen omfattade ett ingrepp i halsen, varvid sköldkörteln, lymfkörtlarna och ett stycke av lungorna skulle avlägsnas. Läkarna fann att vad de ursprungligen hade diagnostiserat som tuberkulos i själva verket var cancersvulster som spritt sig genom metastaser från sköldkörteln. Man berättade dock inte för mig att operationen bekräftat att jag hade cancer.
Under operationen hade läkarna kommit åt mina stämband, och man meddelade mina föräldrar att jag kanske måste opereras ännu en gång för att kunna tala. Därför blev både läkarna och mina föräldrar glatt överraskade när jag vaknade ur narkosen och frågade: ”Ni använde väl inget blod?”
Tack vare läkarnas allvarliga ansträngningar lyckades operationen, och jag kunde behålla ett rent kristet samvete. Läkarna sade emellertid till mina föräldrar: ”Hon kan kanske bara leva i ytterligare fyra år. Kanhända dör hon inom ett år. Till slut kommer hon att få svårt att andas, och hon kommer att dö i plågor. Hon kommer från och med nu att gå ner i vikt oavsett hur mycket hon äter. Ni måste vara beredda på sådana följder.” Jag själv visste naturligtvis ingenting om den här dystra prognosen. Men mina föräldrar fick en chock, och deras sorg var oerhörd.
Efter operationen i januari 1986 låg jag på sjukhuset för koboltbehandling i februari och på nytt i november samma år. Den läkare som utförde behandlingen kom in i behandlingsrummet iförd ett speciellt förkläde och handskar. Han tog två ampuller från en liten rund metallbehållare och bad mig svälja dem. Jag intog radioaktivt material som skulle verka inne i kroppen. Men därigenom avgav jag själv strålning och måste vistas i enskilt rum under en vecka varje gång. Med undantag av sköterskorna som kom för att ge mig mat var jag avskuren från alla kontakter med omvärlden.
Jag måste säga att jag var förvånad över de omständliga förberedelserna och över att behandlingen föreföll vara så allvarlig. Men så som seden är i Japan hölls jag helt ovetande om att jag hade cancer.
Rummet låg till hälften under markytan och var omgivet av en strålskyddsbarriär, och därför kunde jag nästan inte se någonting genom fönstren. Det värmde mitt hjärta då mina kristna vänner kom och vinkade till mig. Jag kände att de älskade mig, och det höll mig uppe under min isolering.
Jag förverkligar målet i mitt liv
Under koboltbehandlingen frågade en sköterska vad som gjorde mig så gladlynt. Jag svarade att jag genom att studera bibeln hade fått sinnesfrid. (Psalm 41:4) Vårt samtal väckte hennes intresse, och hon började studera bibeln.
Att tala med andra om Gud har alltid gjort mig glad. Ända sedan jag var liten har jag haft som mål att bli heltidsförkunnare. För att nå det målet måste jag skapa balans mellan skolarbetet, förkunnartjänsten och kampen mot cancer. Vad lycklig jag var när jag förordnades till reguljär pionjär så snart jag slutat skolan i mars 1988!
Jag har naturligtvis inte blivit helt botad från min sjukdom. Fastän jag inte känner mig särskilt svag, måste jag vistas på sjukhus för kontroll tid efter annan. Men även på sjukhuset kan jag tala med läkare, sköterskor och medpatienter om det hopp som Gud ger om evigt liv i en ny värld. — Uppenbarelseboken 21:3, 4.
En person som arbetar på sjukhuset sade en gång till mina föräldrar: ”Med tanke på att hennes lungor är så svårt angripna borde hon flämta och plågas när hon andas och bara sitta och inte göra någonting. Men Rie springer omkring. Jag förstår inte hur hon kan. Är det er religion som gör henne så aktiv och gladlynt?”
Jag har verkligen en hemlighet som uppehåller mig, så att jag inte tappar modet. Det är mitt förhållande till Jehova Gud. Han ger mig kraft så att jag inte ger efter för sjukdomen. (Filipperna 4:13) Det är därför jag har sinnesfrid och inte förlorar hoppet, fastän jag har cancer. Jag önskar naturligtvis få leva in i Jehovas nya ordning, där ”ingen som har sin boning ... kommer att säga: ’Jag är sjuk.’” (Jesaja 33:24, NW) Men vad som än händer, även om jag skulle ryckas bort i döden, förtröstar jag på att Jehova inte kommer att glömma mig om jag fortsätter att behaga honom. — Berättat av Rie Kinoshita.
[Bild på sidan 23]
Jag har tjänat som heltidsförkunnare sedan mars 1988