Påvens besök i Mexico — Till hjälp för kyrkan?
Från Vakna!:s korrespondent i Mexico
”’EVANGELISERINGENS pilgrim’ landar i Mexico” lydde rubriken i den engelska upplagan av Vatikanens veckotidning L’Osservatore Romano för 7 maj 1990. Detta var Johannes Paulus II:s andra besök i Mexico på bara 11 år. Vad var det för budskap påven hade med sig? Vilka förväntningar hade det mexikanska folket och katolska kyrkan i Mexico? Vilka fördelar skulle det medföra för det mexikanska folket?
Enligt somliga pressmeddelanden hoppades miljontals fattiga och förtryckta att påven skulle påverka den styrande klassens samvete och åstadkomma bättre förhållanden för arbetarklassen. En artikel i den mexikanska dagstidningen El Universal hade rubriken: ”Kristenheten och Mexicos fattiga”. Den innehöll ett öppet brev till Johannes Paulus II från en stor och mångskiftande grupp mexikanska katoliker. Brevet nämnde bland annat: ”Detta folk, som är så illa behandlat och i färd med att bygga upp sin organisation och demokrati, väntar på ett ord av uppmuntran.” Man bönföll honom också: ”Vi ber er att åter bli ’deras röst som inte har någon röst’. ... Kungör budskapet om hopp och liv och kräv rättvisa, i synnerhet för de fattiga och de förtryckta.”
Hur besvarade påven maningsropet? Vid ett massmöte som hölls i staden Chalco strax utanför Mexico City, där mer än två miljoner till största delen mycket fattiga människor var samlade för att lyssna till Johannes Paulus II, framställde han denna vädjan: ”Därför inbjuder jag kristna och alla människor av en god vilja i Mexico att i solidaritet väcka sitt sociala samvete; vi kan inte leva och sova i frid medan tusentals av våra bröder och systrar som står oss mycket nära är berövade det som är nödvändigt för att leva ett värdigt mänskligt liv.”
Inte alla katolska massmedier blev imponerade av dessa ord. National Catholic Reporter i Förenta staterna hade rubriken: ”Påven passerade de fattiga i Mexico i 50 kilometer i timmen”. Artikeln hävdade att ”många av de fattiga ... stod i timtal i regnet bara för att få en glimt av påvens kortegebil, som passerade i 50 kilometer i timmen”. En dagstidning i Mexico, La Jornada, förklarade: ”Inne i basilikan? Fantasikostymer och maskeraddräkter. Utanför? Tusentals fattiga knäböjande i regnet.” Andra beklagade sig över att han talade med politiker och affärsmän men inte hade någon direkt dialog med industri- och lantarbetare.
Den viktigaste stridsfrågan — att få tillbaka makten
Men vad katolska kyrkan i Mexico främst är intresserad av och vad den mest sysslar med är att försöka återvinna en del av den makt och prestige som den förlorade för nära 150 år sedan, då Benito Juárez, en zapotekindian som fått skolutbildning och som senare blev Mexicos president, ledde en liberal reformrörelse. Kyrkan är också förtretad över vissa lagar från den perioden, ”reformlagarna”, vilka skärptes i den konstitution som antogs år 1917 och som prästerskapet menar inskränker katolska kyrkans handlingsfrihet.
Prästerskapet ogillar artikel 3, som utestänger all religion, även katolicismen, från det statliga skolväsendet. Artikel 5 förbjuder upprättandet av munkordnar. Artikel 27 tillåter inte någon religion att inneha förmögenhet eller fast egendom; alla kyrkor är statens egendom. Artikel 130 stadgar att lagen inte erkänner någon religiös grupp och att präster inte har någon särskild ställning enligt lagen. De tillåts inte att offentligen eller privat kritisera nationens grundlagar.
I betraktande av dessa restriktioner vill katolska kyrkan få konstitutionen modifierad, så att den ger kyrkan större makt och manöverutrymme. Påvens besök var ett medel för dessa strävanden. Från åskådarplats betraktar andra religioner misstänksamt denna katolska kurtis med regeringen och frågar sig om större frihet för katolska kyrkan skulle innebära större frihet för alla religioner i landet. I mars 1990 förklarade emellertid en representant för regeringen, Fernando Gutiérrez Barrios, mycket tydligt att åtskillnaden mellan kyrka och stat skulle fortsätta, liksom också respekten för alla trosåskådningar och tänkesätt.
Att påven togs emot på flygplatsen av Mexicos president, Carlos Salinas de Gortari, och blev inbjuden till hans palats betraktas likväl av många katoliker som ett gynnsamt tecken. De har en känsla av att påvens närvaro såväl som de väldiga offentliga religiösa mötena som tilläts föreföll tyda på att myndigheterna erkände behovet av en förändring. Vatikanens L’Osservatore Romano kommenterade att närvaron av Mexicos president på flygplatsen ”vältaligt [gav uttryck åt] de förbättrade relationerna mellan kyrka och stat i Mexico”.
Prästerskapet och katolska propagandister försöker slå mynt av detta offentliga stöd åt påvens besök. Alamilla Arteaga, ordförande för Biskopskommissionen för sociala förbindelser, framhöll: ”Denna händelse, påvens besök, är en nationell folkomröstning. Och nationell folkomröstning innebär en massiv, spontan mobilisering av massorna för att understödja en längtan ... , ett helt folks längtan, eftersom vi redan vet att det katolska samhället utgör nationens stora flertal.”
Evangelisering och fruktan för sekterna
Under sin vistelse i Mexico gav påven eftertryck åt temat om evangelisering. Ett av ändamålen med besöket var i själva verket att ge förnyad stimulans åt mexikanska kyrkan, ”en uppryckning på andlig nivå”, som den apostoliske delegaten Girolamo Prigione uttryckte saken. Johannes Paulus II sade i sitt tal på ankomstdagen, den 6 maj: ”Herren ... har önskat att jag under min tid som påve skall vara en vallfärdande evangeliseringspåve, som vandrar fram på världens vägar för att överbringa budskapet om frälsning till alla områden. ... Jag riktade en vädjan till alla kyrkor som finns på denna ’hoppets kontinent’ att åta sig en ny evangelisering.”
Han uppmanade också sina biskopar: ”Ni får inte heller ägna mindre uppmärksamhet åt problemet med ’de nya religiösa grupperna’, som sår förvirring bland de troende. ... Deras metoder, deras ekonomiska resurser och den ihärdighet varmed de bedriver sin proselytvärvning påverkar framför allt dem som flyttar från landet in till städerna. Men vi får inte glömma att deras framgång mycket ofta beror på ljumheten och likgiltigheten hos kyrkans söner och döttrar, som inte når upp till sitt uppdrag att evangelisera, med tanke på det svaga vittnesbörd de bär om ett konsekvent kristet levnadssätt.”
Hur försökte påven få tillbaka dem som hade lämnat kyrkan? Var det genom att uppmuntra dem att studera bibeln? I sitt tal i Villahermosa sade han: ”Kom tillbaka till kyrkans hjärta, till modershjärtat! Jungfrun av Guadalupe har med sin ’ömma blick’ längtat efter att få framställa er för sin Son.” I stället för att vädja med utgångspunkt från Guds ord tog han alltså sin tillflykt till religiös känslosamhet i ett fåfängt försök att återvinna förlorade katoliker.
Såsom på nästan alla sina resor återkom alltså Johannes Paulus II till sin treenighetsbaserade fixering — vördnad för Maria, ”Guds moder”. Han framhöll i sitt inledande tal: ”Påven kommer för att falla ner inför den mäktiga bilden av jungfrun av Guadalupe för att nedkalla hennes moderliga hjälp och beskydd över själva påveämbetet ... och för att i hennes händer lägga den latinamerikanska evangeliseringens framtid.”
Somliga har emellertid frågat sig om dessa likalydande budskap som påven uttalade i själva verket var ämnade att betona evangelisering. En del människor rycktes visserligen med av påvens närvaro och av hans ord, men andra tyckte att kyrkans högsta instans mest talade om ekonomi, politik och mänskliga rättigheter och mycket lite om Guds ord. Det var kanske därför som dagstidningen El Universal för 8 maj 1990 skrev: ”Tänkande människor undrar om den mexikanska katolicismen skall få skörda det mycket rika gagn som skulle kunna uppnås genom påvens andra besök” eller om det, liksom det första besöket, inte kommer att påverka katolsk livsinriktning i någon nämnvärd grad.
Kommer människornas andliga behov att tillfredsställas? Redan finner hundratusentals uppriktiga mexikaner andlig tillfredsställelse genom Jehovas vittnens evangeliseringsarbete. För att använda en påvefras håller människornas ”törst efter Gud” på att tillfredsställas genom att de från bibeln vinner exakt kunskap om den sanne Guden, Jehova, och om hans Son, Kristus Jesus. Förbundna med över 8.000 församlingar av Jehovas vittnen i Mexico sätter de sin tillit, inte till människans falska löften, utan till det löfte Gud gett om sitt rikes styre över mänskligheten på en paradisisk jord. — Matteus 6:9, 10; Johannes 17:3; Uppenbarelseboken 21:1—4.
[Bilder på sidan 15]
Påven Johannes Paulus II välkomnas av Mexicos president, Carlos Salinas de Gortari
Gatuförsäljare som bjuder ut souvenirer med anknytning till påven Johannes Paulus II