Vikunjan går klädd i den finaste ullen

Från ”Vakna!”:s korrespondent i Bolivia

VAD är det som gör vikunjans ull så speciell? Och varför är ullen så sällsynt?

Du kanske har sett ett liknande djur — det makliga lastdjuret laman, som ser så värdigt ut och är så vanligt i djurparker. Ullen är grov. Du kanske också har sett kläder som är framställda av den mjuka ullen från alpackan, ett annat tamdjur från Anderna som hålls för ullens skull. Men har du någonsin sett en vikunja?

Vikunjan är annorlunda. Den är vild! Rör vid dess päls, om du kan. Den har den finaste ullen på jorden, med hår vars diameter är mindre än hälften av den finaste fårullens.

Vikunjan behöver denna isolerande päls, eftersom den lever på en höjd av mellan 3.700 och 5.500 meter på Andernas sluttningar. Där, nära snögränsen, är dagarna behagligt soliga, men när natten faller på sjunker temperaturen plötsligt till många grader under fryspunkten. Dessutom är stora områden på denna den västra sidan av Anderna torra öknar. Hur kan vikunjan överleva på sådana ställen?

Förutom att vikunjan har en speciell päls, är dess blod så välförsett med röda blodkroppar att den trots att den lever på hög höjd kan springa ett bra stycke i 50 kilometer i timmen utan att bli trött. Liksom kamelen kan den överleva under extremt torra förhållanden. Vikunjor, lamor, alpackor och guanacos hör alla till kameldjuren. Skaparen har emellertid gett vikunjan ytterligare en fördel som hjälper den att överleva.

Under det att lamor och alpackor får ungar när som helst under året, föder vikunjan i mars och april. Det är vid slutet av regntiden, då betet är som bäst. Dessutom föds ungen vanligtvis på morgonen, så att den får tid att torka innan den går sin första frostnatt till mötes. Modern avskiljer sig från resten av hjorden på ungefär 20 vikunjor, och efter mindre än en halvtimmes födsloarbete har hon fött fram en varelse som väger omkring 6 kilo. Hon gör ingenting för att hjälpa den, slickar den inte ens. Om det regnar, kommer kylan att försvaga den nyfödda ungen och göra den till ett lätt byte för världens största flygande fågel, kondoren. Men snart har ungen kommit på fötter, och inom 30 minuter är den i stånd att springa ifrån en människa.

Sorgligt nog har snikna tjuvskyttar nästan utrotat vikunjan, eftersom de ofta dödar djuren med automatvapen. Vissa år har man exporterat ända upp till 25.000 kilo ull. Nästan all ull har kommit från olagligt slaktade djur. I ett försök att rädda arten från utrotning har somliga nationer förbjudit import av ull och hudar från vikunjan.

Varför är ullen så varm?

All ull är varm, därför att den till skillnad från silke, bomull eller polyester har små, små fjäll på de ihåliga, luftfyllda fibrerna som får dem att gripa i varandra och stänga in isolerande luft. Ullen har också en naturlig vågighet, som består även efter beredning och tvätt. Detta innebär att ylle berör huden i mindre grad än fallet är med andra fibrer. Härtill kommer att ylle kan absorbera så mycket vatten som upp till 30 procent av sin vikt — utan att det känns fuktigt.

Den silkeslena vikunjaullen är påtagligt finare än någon annan ull. I allmänhet gäller att ju finare ull, desto finare kvalitet. Fin ull innebär finare garn och finare tyg — tyg som känns mjukt, lätt och varmt. En scarf tillverkad av vikunjaull är så fin att den kan dras genom en vigselring. Eftersom de fina fibrerna är mycket känsliga för kemisk behandling, låter man normalt vikunjaullen ha kvar sin naturliga gyllene färg.

Vikunjans ullbeklädnad har varit uppskattad alltsedan inkatiden, före den spanska erövringen på 1500-talet. Miljontals vikunjor levde och frodades i Anderna på den tiden. Med några års mellanrum brukade inkaindianerna organisera tusentals människor, som omringade hela berg och fångade vikunjahjordarna så att de kunde klippas. Vikunjatyg var ett respekterat tecken på rang; endast de med den högsta samhällsställningen i riket kunde använda det. I våra dagar är det nästan omöjligt att få tag i det på lagligt sätt.

Varför är det så sällsynt?

Medan en alpacka kan tillhandahålla 7 kilo ull vartannat år när man klipper den, ger en vikunja bara ett halvt kilo. Men går det inte att få fram tillräckliga mängder ull för kommersiellt bruk från tama vikunjor?

”Personligen tror jag att det är en utopi”, förklarade föreståndaren för en forskningsstation på den bolivianska högslätten. ”Lamor och alpackor är nämligen tamdjur, men vikunjorna är vilda. De hoppar över våra stängsel, så vi måste använda många timmar för att fånga dem på nytt. De kämpade så våldsamt när vi försökte tvätta dem att två dog.” Det är uppenbart att somliga djur blev skapade för att tämjas, medan det inte var så med andra. Beträffande detta säger bibeln att Gud frambringade ”boskapsdjur och kräldjur och vilda djur, efter deras arter”. (1 Moseboken 1:24) Men hur skulle det vara om man korsade vikunjor med tama alpackor?

Man har försökt sig på detta, men avkomman blir steril efter bara några generationer. ”Den enda utsikten till att få fram lagligt framställt vikunjatyg”, sade den ovan citerade föreståndaren, ”ligger i att man skyddar de vilda djuren, tills de har förökats tillräckligt för att man skall kunna driva in dem i nät. Där kan de då klippas och släppas på nytt, som på inkatiden. Några länder hoppas att snart ha nått dit.”

Det är förvisso ett värdigt mål att bättre sörja för jordens djurliv. Detta gjorde man i gångna generationer, och det kommer med säkerhet att göras i framtiden under Guds rättfärdiga regerings styre. — Jesaja 9:6; 11:6—9.