”Vårt uppdrag innebar självmord”
DET var den 15 augusti 1945. Dagen började gry, och vi var långt ute på södra Stilla havet. Jag befann mig på ubåten A-367 som medlem av den specialattackkår (självmordskår) som använde kaiten, och vi var ute på uppdrag. När kejsarens meddelande om kapitulation kom i radio, stod vi alla bara på post som bedövade. Kriget i Stillahavsområdet var slut.
Inom tio dagar hade vi kommit tillbaka till Japan. Vi som helt hade satsat på att tjäna inom marinen kunde inte förstå varför andra matroser var så glada över att få bli hemförlovade, i synnerhet som Japan förlorat kriget! Så arg man blev när man såg hur folk gladde sig över att kriget var slut — så många unga män hade ju dött för sitt land!
På självmordsuppdrag
Om jag går omkring åtta månader längre tillbaka i tiden, minns jag hur jag då hade gått ut marinens skolor för ubåtstjänst och antiubåtstjänst. Det var den 25 december 1944, och jag hade just fått order att tjäna på ubåten A-367. När vi gick ombord i Yokosuka på nyårsdagen 1945, hade vi order att ta del i specialattackmanövrer. Ordet ”specialattack” betydde självmordsattack, precis som kamikaze i luften. Vi kallades Shimbu-skvadronen inom specialattackkåren med kaiten.
Som en förberedelse för manövrerna gick vi till Kure, en stor örlogshamn i närheten av Hiroshima, för att där göra vissa ändringar på ubåten för att kunna använda kaiten. En kaiten var en omgjord torped med en trång liten styrhytt för en person midskepps. När den sändes i väg från ubåtens övre däck, skulle föraren styra den så att den träffade målet. Det var därför den kallades människotorped och bemannad torped. När den väl hade sänts i väg, fanns det ingen återvändo. Träffade man målet betydde det en hjältes död, men missade man det betydde det en hunds död, som japanerna säger då någon dör utan någon mening.
Vi trodde att det var ett ärorikt privilegium att få dö för sitt land. När vår befälhavare bad några frivilliga stiga fram för att bli medlemmar av självmordsgruppen, steg alla fram som en man. Jag var inte kaitenförare, men hela manskapet betraktades som medlemmar av självmordskåren. Vilken ära!
Vi övades för att sända i väg torpeder, kaiten, och begav oss sedan ut på vårt uppdrag med fem kaiten monterade på övre däck. Vi stävade genom Inlandshavet ut på Stilla havet, och jag stod på däck och njöt av den vackra försommaren. Jag undrade vilken rik belöning som väntade dessa fem dödsfarkoster och erinrade mig både vackra och bittra minnen från tiden som rekryt inom marinen.
Övning inom marinen
Ända sedan jag var barn ville jag bli marinsoldat, och när jag blev 18 år 1944 började jag därför i marinens minskola. Under de två första månaderna fick vi lära oss grunderna för strid till lands och fick också en snabbkurs i sjömanskap. Därefter bytte skolan namn och kallades marinens antiubåtsskola. Då började vi få undervisning om hur man sköter hydrofoner och ekolod, så att vi snabbt kunde komma ut till frontlinjen i kriget fullt utbildade.
De två första dagarna i skolan behandlades vi som gäster. Instruktörerna förklarade vänligt för oss allt som vi inte förstod. På tredje dagen kom sedan den första ”anpassningen”. Vi hann inte mer än gå och lägga oss förrän vaktofficeren gick sin runda och vi hörde en instruktör befalla: ”Upp allesammans! Uppställning på däck!” Vi visste inte vad vi skulle göra och sprang som yra höns. ”Raska på! Skynda på! Ställ er på led!” Han röt och gav oss reprimander. När vi till sist hade ställt oss på led, sade han till oss: ”Alla ni pojkar behöver lära er god moral.” Och så började ”anpassningarna”. Inom marinen betyder ”anpassning” att man blir slagen. Vi blev först uppmanade att ställa oss bredbent och bita ihop tänderna, så att vi inte skulle falla omkull eller bita oss i munnen. Sedan fick vi slag på slag i ansiktet.
”Anpassningen” skedde på grundval av ett slags kollektivt ansvar. Om någon i en division gjorde ett misstag, fick hela divisionen ta emot ”anpassning”. Ofta tog man då en käpp som liknade ett basebollslagträ och slog oss i baken. Den kallades ”käppen som ingjuter soldatanda”. ”Anpassningen” hade förmodligen det syftet att den skulle fostra oss till att få en laganda, som verkligen behövs på sjön. Men varje gång jag fick mig en ”anpassning” undrade jag om den egentligen skulle kunna vara till hjälp i en verklig strid.
När jag hade gått ut antiubåtsskolan, började jag i ubåtsskolan. Nu fick vi lära oss hur det var att vara på andra sidan, och vi fick höra föreläsningar och fick öva oss i hur man från en ubåt kan uppfatta ljudet av ett fartyg uppe vid vattenytan och så anfalla det. Här var det ännu hårdare övningar, och man följde den rutin som den japanska marinen kallade ”mån-mån-tis-ons-tors-fre-fre”-rutinen. Det vill säga — ingen ledighet under veckosluten.
Självmordsattacken
”Vi har nu passerat Bungosundet”, skrällde det i högtalaren, och jag rycktes upp från mina minnen. ”Vi skall gå i ytläge till i morgon bitti. Vi förväntar att ni skall fullfölja detta uppdrag som Shimbuskvadronen inom specialattackkåren med kaiten. Gör ert bästa på era anvisade poster.” Vårt uppdrag var att lägga oss i bakhåll och förstöra fartyg som gick på sina förrådsturer mellan Okinawa och Guam. I fyra dagar gick vi ner under ytan vid gryningen och upp till ytan i skymningen.
Klockan 14.00 den femte dagen upptäckte vi en ljudkälla. Vi låg på 14 meters djup och gick närmare och närmare, medan vi iakttog målet genom periskopet. Plötsligt kom den ena befallningen efter den andra.
”Alle man på post!”
”Gör torpederna klara!”
”Förarna till torpederna!”
När förarna rusade genom de trånga korridorerna och knöt på sig huvudbindlarna med den uppgående solen, tryckte resten av besättningen upp sig mot väggarna och sade farväl.
Förarna sprang uppför stegen till den trumma eller gång som inifrån ubåten ledde in till styrhytterna på torpederna, vände sig om vid luckan, gjorde honnör och ropade: ”Tack allesammans för att ni har tagit så god vård om oss. Vi skall lyckas!” De som stod nedanför var tysta och såg allvarliga ut.
”Torpederna klara för ivägsändning!” Rösten hos den som vidarebefordrade kaptenens befallning darrade.
”Mål: ett stort förrådsfartyg och en jagare”, förklarade kaptenen. ”Torped nr 1 är ur funktion, så nr 2 och nr 3 får försöka träffa målen. De andra hålls klara.”
”Frigör torped nr 2!”
”Frigör torped nr 3!”
”Duns! Duns!” Linorna som höll fast torpederna hade lossats och dunsat ner på däcket. Torped nr 2 var fri och for i väg, och medan dånet fortfarande hördes, for också torped nr 3 i väg. Förarnas pojkaktiga ansikten blixtrade förbi mig i mitt sinne. Jag koncentrerade mig på mitt arbete med att följa torpederna med hjälp av hydrofonerna.
”Det är på tiden att de träffar målen”, mumlade någon. Torpederna hade sänts i väg bara 15 minuter tidigare, men det kändes som om det var för minst en timme sedan. ”Boo — oom!” lät det av explosionerna som följde tätt på varandra.
”Sergeant Chiba träffar målet!”
”Sergeant Ono träffar målet!”
Det blev alldeles tyst. Inte ett ljud hördes, inte ens en hostning. Några tryckte samman händerna och bad, vända mot explosionen. Tårar föll nerför kinderna på besättningen som stod där helt tyst. En otroligt lugn scen med tanke på ett så strålande resultat.
Vi fann en avskedsdikt gömd bland sergeant Onos personliga tillhörigheter, en dikt han själv hade skrivit i enlighet med den japanska seden att efterlämna en egenhändigt författad dikt då man står inför döden. Han skrev: ”När körsbärsträden i det gamla Japan blommar och kronbladen förs bort av vinden, blåser de bort och försvinner djupt ner i havet.” Han blev 19 år.
Flyganfall!
Vi fortsatte att söka fiender och gick ner under ytan före gryningen och gick upp till ytan efter solnedgången. Efter två veckors fruktlöst sökande meddelade kaptenen att vi omedelbart skulle återvända till Kure. Hela besättningen kände sig upprymd. Medan ubåten låg förankrad i Kure för reparation och för påfyllning av proviant av olika slag, gick besättningen omkring och latade sig på badorter.
Det var den 15 juni 1945. Vi låg förtöjda vid kajen i närheten av marinens vapenförråd, medan vi beredde oss på att ge oss ut på nästa uppdrag. Flyglarmet gick. Det fanns ingen tid att göra sig beredd. En stor formation av B-29-or var på väg mot vapenförrådet. Jag hoppade från övre däck ner på kajen för att lossa den förliga förtöjningen. Jag skrek till sergeant Mohri, som just hade kommit tillbaka, att lossa förtöjningen akterut. Ubåten gled ut från kajen, och vi blev kvar i land.
Vi sökte skydd i ett skyddsrum nära kajen, men det var packat med arbetare från vapenförrådet. Medan vi stod vid ingången föll en bomb, och vi blåstes ut av luftdraget. Vi förstod att det skulle vara farligt att stanna där och beslöt därför att springa till en grotta utgrävd i en kulle bakom vapenförrådet. Vi räknade ut att bombanfallen kom med tre minuters mellanrum. Så snart som en grupp bombplan hade passerat, rusade vi ut och sprang bort mot kullen. En bomb exploderade bakom mig, då jag var framme vid grottan, och jag blåstes in i den. Som tur var blev jag inte skadad. Sergeant Mohri, som hade följt efter mig, kunde jag inte se någonstans. När flyganfallet var över, sökte jag efter honom och gick tillbaka till kajen. Det hade blivit många stora hål på vägen efter bomberna. Jag letade överallt efter min kamrat, men kunde inte hitta honom.
Jag hade aldrig sett så många döda och skadade. Krigets meningslöshet och den bedrövelse det medför berörde mig mer illa än någonsin tidigare. Varken Gud eller Buddha kan existera, tänkte jag, för om de gjorde det, skulle de aldrig ha tillåtit sådana här grymheter.
Finner den trovärdige Guden
Bara två månader efter flyganfallet var jag tvungen att acceptera det japanska kejsardömets nederlag den där sommardagen ute på Stilla havet. Efter att ha tagit en del ströjobb återvände jag hem den 20 november 1945. Två dagar senare fick jag arbete vid japanska järnvägen. Under de 30 följande åren arbetade jag som konduktör och stationstjänsteman i flera städer på ön Shikoku. På grund av det jag upplevt under kriget hade jag blivit ateist.
År 1970 fick jag i uppdrag att arbeta vid stationen i Sako, tre timmars resa hemifrån i grannprefekturen. Jag pendlade fram och åter med tåget och läste då tidningar och tidskrifter. Varje morgon hittade jag Vakttornet och Vakna! överst i min väska. Min hustru hade just blivit ett Jehovas vittne, och hon lade dem där. Till att börja med blev jag arg när jag såg dem och kastade upp dem på bagagehyllan. Jag hade en fientlig inställning till religion och ogillade i högsta grad min hustrus kristna religion. ”Du lägger inte ner de där tidskrifterna i min väska en gång till”, brukade jag skrika åt henne när jag kom hem. Men dagen därpå låg sådana där tidskrifter där igen.
En dag fick jag se en person ta ner tidskrifterna från hyllan och börja läsa dem. ”Vad är det som är så intressant i de där tidskrifterna”, undrade jag. När jag hade sett det här hända några gånger, tittade jag lite flyktigt igenom Vakttornet, när jag hade läst färdigt dagstidningen. Jag förstod inte mycket av Vakttornet, men Vakna! tyckte jag var intressant. Efter att ha läst dem bara en enda gång tyckte jag att de var annorlunda än andra tidskrifter, och jag har läst båda tidskrifterna sedan dess, men märk väl — jag läste dem aldrig hemma, eftersom jag betraktade mig som motståndare. Likväl kom jag mer och mer att förstå varför min hustru gick ut och predikade varje dag.
År 1975 började mitt hälsotillstånd försämras, och jag pensionerades i april det året. Läkarna fann att jag hade cancer i svalget. Medan jag låg inne på sjukhuset, kom ett manligt vittne och besökte mig och gav mig Nya Världens översättning av de kristna grekiska skrifterna och boken Är detta livet allt vi kan vänta oss? som gåva. Eftersom jag hade så långtråkigt och dessutom hade fått bibeln som present, hade jag nu en ursäkt att läsa den helt öppet.
När jag kom hem från sjukhuset, besökte mannen mig omedelbart. De två första gångerna blev det bara helt vänskapliga samtal. Vi talade om upplevelser under kriget, men tredje gången erbjöd han mig bibelstudium, vilket jag tackade ja till. Jag övervann mina ateistiska tankegångar, som var en följd av mina upplevelser under kriget, och lät till sist döpa mig vid en områdessammankomst år 1980. Sedan dess har jag haft glädjen och privilegiet att få tjäna andra, och för inte så länge sedan blev jag förordnad att tjäna som äldste i vår församling.
När jag ser tillbaka, förstår jag varför politiska och militära ledare kan utbilda unga män till att offra sitt liv helt osjälviskt för sitt land. De mäktiga krafterna under Satan, djävulen, drev dem till det, något som mitt studium av Guds ord, bibeln, avslöjade. Nu kan jag se Satans sadistiska syfte bakom självmordsuppdragens masshysteri. I Uppenbarelseboken 12:7—9, 12 hade följande förutsagts: ”Och krig bröt ut i himmelen: Mikael och hans änglar drabbade samman med draken; och draken och dess änglar krigade, men den fick inte övertaget, inte heller fanns det längre en plats för dem i himmelen. Så blev den store draken nerslungad, den ursprunglige ormen, han som kallas Djävul och Satan, han som vilseleder hela den bebodda jorden; han slungades ner till jorden, och hans änglar slungades ner med honom. Gläd er fördenskull, ni himlar och ni som bor i dem! Ve jorden och havet, eftersom djävulen har kommit ner till er i stor förbittring, då han vet att han har en kort tidsfrist.”
Mitt sinne hade länge förblindats till att tro att självmordsuppdrag var något ärofullt, men nu kan jag se sanningen obeslöjad. Nu ser jag vem som låg bakom min blindhet. Aposteln Paulus’ ord i 2 Korintierna 4:3—6 klargör detta: ”Om nu de goda nyheter vi förkunnar verkligen är beslöjade, så är de beslöjade bland dem som är på väg att förgås, bland vilka denna tingens ordnings gud har förblindat de icke troendes sinnen, för att det upplysande ljuset från de härliga goda nyheterna om den Smorde, som är Guds avbild, inte skall stråla igenom. Vi predikar nämligen inte oss själva, utan Kristus Jesus såsom Herre och oss själva såsom era slavar för Jesu skull. Ty det är Gud som har sagt: ’Låt ljuset lysa fram ur mörkret’, och han har lyst på våra hjärtan för att upplysa dem med den härliga kunskapen om Gud genom Kristi ansikte.”
Att lära känna sanningen och den ende levande och sanne Guden kan jämföras med den ljuvliga friska luft man känner då man går upp till ytan och öppnar luckan på ubåten. Ingen kunde ha uppskattat denna ljuva friskhet mer än vi. Jag är djupt tacksam mot Jehova för att jag har fått denna andliga vederkvickelse. Och jag tackar också min hustru för att hon så outtröttligt försökt dela med sig av bibelns sanning åt mig och inte gav upp under de tio år som gick innan jag till sist överlämnade mig åt Gud. Detta har lett till att jag nu tar del i den kristna tjänsten, ett livsfrälsande uppdrag för den levande Guden. — Berättat av Yoshimi Aono.
[Bild på sidan 10]
Tack vare min hustrus outtröttliga ansträngningar har jag nu gett mig ut på ett livsfrälsande uppdrag för den levande Guden