Jag skall inte lära mig att kriga mer
SOUTH DAKOTA i Mellanvästern i Förenta staterna är en jordbrukarstat. Boskap går och betar på dess vackra slätter. På fälten växer det rikligt med vårvete, korn, havre, majs och råg. Här, i staden Aberdeen, började jag mitt liv den 10 juli 1921 — ett liv där jag skulle få uppleva sådana ytterligheter som krig och fred och hat och kärlek.
Mina föräldrar var arbetsamma tyskar, som trodde på religion och utbildning. Jag döptes och uppfostrades därför i den lutherska tron. På våren 1939 slutade jag skolan. Mina föräldrar var skilda, och min far hade dött. Vilken väg skulle jag nu välja i livet?
Jag hade djup uppskattning av bibeln och Gud, och därför ansökte jag om att få komma in vid ett lutherskt prästseminarium för att bli präst. Så bröt andra världskriget ut i Europa, och eftersom jag inte hade hört någonting från prästseminariet tog jag i juli 1940 värvning vid amerikanska marinen. Så var tärningen kastad för en krigisk snarare än en fredlig karriär.
Efter förberedande utbildning valde jag att tjänstgöra inom marinens flygstridskrafter. Den första flygbas utomlands som jag anvisades till var i Olongapo, inte långt från Manila på Filippinerna. Förenta staterna var ännu inte indraget i kriget, och våra uppdrag bestod därför i huvudsak i att bedriva spaningar efter den japanska flottan i Stilla havet.
Det japanska anfallet
Den 7 december 1941 hade jag jourtjänstgöring under veckoslutet, vilket var en lätt, ensam radiovakthållning — vanligtvis en tid att koppla av. Plötsligt började radion stamma fram ett alarmerande budskap på morsealfabetet: ”Pearl Harbor håller på att anfallas av japanerna!” Jag hoppade upp från stolen och sprang bort till alarmapparaten. Jag förstod att det inte skulle dröja länge förrän japanerna också skulle anfalla Filippinerna.
Och mycket riktigt — i gryningen bombade de också oss. Många av våra plan förstördes på marken. De som lyckades komma upp i luften bombade och torpederade de japanska krigsfartygen. Nya besättningar ersatte de gamla så snart som planen kom in. När turordningen kom till mig, utförde jag också dessa riskfulla uppdrag, som aldrig verkade ta slut.
Vi kämpade en hopplös kamp. De japanska jaktflygplanen gjorde sina störtdykningar mot oss med samma lätthet som när en hök slår ner på en nykläckt fågelunge. Inom några dagar var alla våra plan förstörda, och av de 500 männen vid vår bas fanns det bara omkring 50 kvar. Vi måste fly från öarna. Vi kommenderade därför ett litet franskt passagerarfartyg att bryta den japanska blockaden och flydde så till Ostindiska öarna omkring 320 mil längre bort.
Vi gick i land i Surabaja i det som nu kallas Indonesien. Men japanerna omringade oss snart, och vi måste retirera till Port Darwin i Australien, där vi trodde att vi skulle kunna vara utom skotthåll ett tag. Men innan vi visste ordet av dök japanska transportflygplan plötsligt upp och förvandlade hamnen till ett brinnande inferno. Omkring 20 fartyg sänktes. Vårt fartyg, Willie B. Preston, en jagare som gjorts om till ett hjälpfartyg för flygplan, bombades och besköts med kulsprutor tills det sattes i brand. Vi lyckades på något sätt släcka bränderna, och i skydd av mörkret tog vi oss med svårighet ut ur hamnen och ner längs Australiens västkust till Fremantle.
Den natten sveptes de döda, bland dem många av mina nära vänner, in i segelduk med tyngder i, och efter det att det sagts några ord som inte skänkte stor tröst lät vi liken gå överbord ner i det gråa havet. Kriget hade redan lärt mig att hata fienden. Denna fasansfulla massaker fick mig att känna ännu större bitterhet.
En ny stridszon
Efter en 30 dagars permission blev vi anvisade att fara till Aleuterna, som går ut i en krök sydväst om Alaska. Vi hade ständiga uppdrag att leta reda på och förstöra japanska fartyg.
Den 8 augusti 1942, vid striden om Attu, sköt man vilt på oss, och vår radar sattes ur funktion. När vi var på väg tillbaka till basen, kom vi in i tät dimma och tappade orienteringen. Det sista jag kommer ihåg var när kaptenen skrek: ”Vi kommer att kraschlanda!”
När jag återfick medvetandet, kunde jag se att vårt plan fortfarande brann. Vi hade törnat emot en bergssida, och jag hade kastats ut ur vraket. Stjärtdelen hade brutits loss vid nedslaget, och om någon var vid liv, så måste han finnas där. Varje fiber av min kropp var plågad av värk, men på något sätt lyckades jag kravla mig till stjärtdelen, och där fann jag min bäste vän fortfarande vid liv. Hans tillstånd var mycket kritiskt. Jag lyckades släpa honom bort från det brinnande vraket och gled därefter återigen in i medvetslöshet.
Det måste ha varit det kraftiga motorbullret från spaningsplanen som svepte ner över vrakdelarna som väckte mig till liv följande dag. När planet passerade över oss, lyckades jag vinka med en flygjacka och gled sedan åter in i medvetslöshet.
Nästa gång jag vaknade, låg jag på marinens sjukhus med min kompis i sängen bredvid mig. Han levde bara några dagar. Det lämnade mig som den ende överlevande av en besättning på nio. Jag hade sett män dö förr, men nu var alla mina närmaste kamrater döda. Jag frågade hela tiden mig själv: ”Men varför jag? Varför skulle jag få överleva?” Jag slutade nu att läsa bibeln och nådde min andliga botten.
En ”harpa” förändrade mitt liv
Jag fördes med marinens lasarettsfartyg från Dutch Harbor på Aleuterna till marinens sjukhus i Bremerton i staten Washington. Mina käkar hade brutits på flera ställen, och brottytorna hade inte fogats ihop rätt, och därför måste man bryta upp dem igen och sätta dem rätt. Jag tillbringade omkring sex månader med att repa mig från alla mina skador.
När jag kom ut från sjukhuset, besökte jag min äldre syster i Kalifornien. En dag såg jag hennes granne kasta bort böcker som såg nya ut. En hette Profetiorna. Jag frågade om den handlade om bibeln. Han sade: ”Ja, det gör den, och det finns fler. Du kan ta dem allesammans.” Det var på så sätt jag också fick Guds Harpa och flera andra böcker utgivna av Sällskapet Vakttornet.
Det verkade som om mitt andliga intresse hade tänts på nytt. Jag önskade förstå bibeln bättre. Jag tog boken Profetiorna och läste den från pärm till pärm men kunde inte förstå den. Därför kastade jag alla böckerna utom Guds Harpa, som jag stoppade ner i min flygbag.
Under några månader flög jag tillsammans med en högre marinofficer och inspekterade flottbaser på Förenta staternas västkust. Detta gav mig mycket tid över till de så kallade nöjena i detta livet, men till slut fick de mig att känna mig tom och rastlös. Jag anmälde mig frivilligt att återvända till stridstjänstgöring. Min nya division med snabba medeltunga bombplan skickades till Saipan och Tinian i Stilla havet. Mitt uppdrag var att sköta radarbombningen i divisionens ledarplan. Varje besättning flög ett stridsuppdrag varannan dag, vilket gjorde att man hade mycket fritid vid basen.
En dag när jag sökte igenom min flygbag och letade efter en kortlek drog jag upp boken Guds Harpa. Jag började läsa den. Till min stora förvåning började jag förstå att ”helvetet” är graven, att människan är en själ och inte är odödlig och att det inte finns något stöd i bibeln för treenighetsläran. Denna grundläggande förståelse slog mig med häpnad.
Jag tog kvickt fram min bibel och började slå upp alla de skriftställen som det hänvisades till. Jag kunde knappast tro mina ögon. Allt var så klart och enkelt. Jag blev hänförd över det jag fick lära mig. Men när jag sedan hade tänkt över saken, beslöt jag mig för att gå till både den protestantiske och den katolske prästen och be dem bevisa för mig från bibeln att helvetet inte var graven.
En prästs råd
Detta kunde de naturligtvis inte göra. En gav mig ett råd som jag minns än i denna dag. Han sade: ”Miller, du har en fantastisk meritlista inom marinen och du är mycket respekterad. Din framtid inom marinen är tryggad. Du är en av de yngsta sergeanter som någonsin förordnats. Gör inte det hemska misstaget att du ansluter dig till Jehovas vittnen, som varken hälsar flaggan eller kämpar för sitt land.” De här båda prästerna vägrade att besvara några av mina bibliska frågor, och deras enda svar var att angripa välkända vittnen, som då var döda.
Deras kommentarer gjorde mig avogt inställd mot Jehovas vittnen. Men ingen av dem slog upp bibeln för att vederlägga mina nya trosuppfattningar. Jag tänkte: ”Ja, detta är sanningen. Jag måste göra vad jag kan för att hjälpa andra att också fatta den.” Följande dag började jag tala med de andra männen om det jag hade lärt mig. De tyckte alla att detta skilde sig rätt mycket från mitt tidigare tänkesätt.
Befälhavaren fick höra talas om mitt predikande, och han kallade in mig på sitt kontor och sade: ”Miller, vi har gått igenom en hel del tillsammans, och bara inom några dagar skall vi utföra ett av våra värsta uppdrag, Iwo Jima! Vad det här predikandet handlar om angår mig inte. Men jag ber dig att låta bli det tills det här uppdraget är över.” Jag gick med på detta, eftersom jag tyckte att det var en rimlig begäran.
Striden om Iwo Jima
Som vid alla uppdrag hölls en briefing. Man beräknade hur många som skulle komma att dö för att man skulle kunna inta Iwo Jima. Jag blev kall när jag hörde den siffran. De döda och sårade var inte längre bara siffror på ett papper, utan människoliv.
Japanerna gjorde stora ansträngningar för att behålla denna viktiga ö. De hade gömt sig bland korallklipporna längs stranden för att få skydd, vilket gjorde det nästan omöjligt att få fram dem. Det fanns bara ett säkert sätt — att flyga in lågt och fälla fullt av dödsbringande napalmbomber över klipporna. När de slog ner rann deras flytande eld ner i sprickor och skrevor och förvandlade stället till ett brinnande inferno.
Efter några dagar intog vi Iwo Jima och kunde slutligen landa på flygfältet. När jag gick ut ur bombplanet såg jag död överallt. Jag gick tillbaka längs korallstranden för att se resultatet av anfallet. Det jag såg var så fasansfullt att det inte går att beskriva — förkolnade kroppar överallt. Det var förödande. Jag kände mig beklämd.
Slutresultatet vid Iwo Jima har rapporterats som 8.000 dödade och 26.000 skadade amerikaner. Japanerna förlorade 22.000 i döda. Allt detta för en ö på 20 kvadratkilometer!
I augusti 1945 fälldes atombomberna över Japan. Japanerna kapitulerade inom en vecka, och kriget var över.
Min första kontakt med vittnena
När jag kom tillbaka till Förenta staterna, for jag till Portland i Oregon för att besöka min familj. De var bittra motståndare till min nya tro. Men de kände Howard Meier, som var ett Jehovas vittne. Jag kontaktade honom omedelbart och bad honom förklara det som prästerna hade berättat för mig om vittnena. Han redde snart ut det där förtalet. Jag började därför vara med vid mötena i Rikets sal och ta del i predikoverksamheten.
När jag studerade bibelns principer om krig och fred, insåg jag att jag inte längre kunde delta i militär verksamhet och att en militär karriär inte gick att förena med ett sant kristet liv. (Jesaja 2:4; Matteus 22:37—40) Jag måste bestämma mig för vad jag skulle göra, för snart skulle jag inställa mig till tjänstgöring igen.
Den gången gav Howard Meier mig ett råd som jag alltid skall vara tacksam för. Han sade: ”Du är fortfarande ett andligt spädbarn. Varför inte fara tillbaka till din bas, vara med vid mötena i Jehovas vittnens Rikets sal där i närheten och allteftersom du växer till i kunskap och förståelse be om Jehovas vägledning i stället för att just nu bestämma dig för vad du bör göra.”
Jag anmälde mig vid flygbasen på Whidbey Island i staten Washington. Jag började omedelbart vara med vid mötena i Jehovas vittnens församling i Anacortes. Snart predikade jag från hus till hus och annonserade de offentliga föredragen på gatorna. Inom kort ledde jag mellan åtta och tio bibelstudier vid flygbasen.
Det började komma in klagomål per telefon till flygbasen angående en sergeant som annonserade bibliska föredrag på gatorna. Jag blev inkallad till prästen och fick i otvetydiga ordalag order om att ”SLUTA med de här dumheterna!” Jag vägrade naturligtvis.
Jag arresteras och ställs inför krigsrätt
Medan jag predikade på gatan arresterades jag av marinens polis. Anklagelserna? Jag vanhedrade marinens uniform. Det här åtalet resulterade i att jag ställdes inför krigsrätt, som kunde ha inneburit militärfängelse och/eller avsked efter krigsrättsutslag. Jag tackade nej till att använda en av marinens advokater, eftersom jag tyckte att jag själv bäst kunde förklara min ståndpunkt och min på bibeln grundade nya tro.
Man förde mig inför marinens krigsrättsdomare, och anklagelserna lästes upp. Efter en lång diskussion och många frågor om min tro frågade man mig om det var någonting jag ville säga som avslutning.
”Ja, det är det”, sade jag. Jag pekade på den amerikanska flaggan och frågade: ”Är det som den flaggan symboliserar en parodi?”
”Va, va menar ni med det, Miller?” for en av befälhavarna ut när han hoppade upp från stolen.
”Ja, mina herrar, ni har alla mina papper om min tid inom marinen framför er. Ni vet att jag anmälde mig frivilligt och kämpade långt utöver vad som var min plikt för det som den flaggan representerar. Jag trodde att den representerade frihet att tillbedja, yttrandefrihet och religionsfrihet. Jag såg mina vänner sprängas i luften inför mina ögon, därför att de också kämpade för dessa friheter. Jag såg tusentals ligga döda på Filippinerna, i Australien, på Nya Guinea, Saipan, Tinian, Aleuterna och Iwo Jima. Jag har haft över hundra stridsuppdrag och många riskfyllda patrulleringar. Jag har fått fler medaljer och hedersomnämnanden än praktiskt taget någon av de tusentals andra männen på den här basen. Tänker ni förvägra mig just de ting som jag kämpade för och som flaggan representerar — religionsfrihet och yttrandefrihet?”
Det rådde fullständig tystnad i hela rättssalen, när jag satte mig ner. Domarna gjorde ett uppehåll, men de kom snart tillbaka och rapporterade att de inte kunde träffa ett avgörande i mitt fall och att det skulle skickas till Washington, huvudstaden. Senare kom slutdomen in från Washington. Jag skulle fullgöra de tre månader som var kvar av min värvningsperiod och skulle få sådan tjänstgöring som var förenlig med mitt samvete. Den 14 juli 1946 fick jag avsked med goda vitsord. Vad skulle nu bli nästa steg i mitt liv?
Från krig till fred
Enligt veteranprogrammet hade jag chansen att få gå på college eller universitet för att studera för den karriär jag själv valde. Jag tackade nej till detta. Nu när jag hade kunskap om sanningen och bibelns hopp om evig fred på jorden, så ville jag hjälpa andra att få liv. Jag önskade byta ut krigets mardröm och dödande mot ett livgivande arbete. — Psalm 46:9, 10; Jesaja 9:6, 7.
Jag blev döpt i augusti 1946 vid konventet ”Glada nationer” i Cleveland i Ohio. Jag återvände till Anacortes och började i heltidstjänsten. År 1947 ansökte jag om att få tjäna vid Vakttornets världshögkvarter i Brooklyn i New York. Jag blev antagen och inställde mig vid Betel den 29 mars 1948. Jag arbetade på många olika avdelningar innan jag blev anvisad att arbeta på avdelningen för tjänsten på fältet. Det var här jag hade privilegiet att få arbeta som sekreterare åt broder T. J. (Bud) Sullivan, som senare tjänade som medlem av den styrande kretsen.
Han var full av visa råd och erfarenhet och ett föredöme i fråga om att behandla andra med vänlighet. Jag kommer ihåg att när Bud behandlade ett svårt fall, så kunde han säga: ”Om vi skall göra ett misstag, så låt oss göra det på den barmhärtiga sidan, eftersom Jehova är en barmhärtighetens Gud.” ”Vilket fint drag!” tänkte jag. — Psalm 116:5.
År 1953 förordnade N. H. Knorr, den dåvarande presidenten för Sällskapet Vakttornet, mig helt oväntat som den nye tillsyningsmannen för avdelningen för tjänsten på fältet. Detta innebar att ha tillsyn över all tjänsteverksamhet i Förenta staterna. Med Jehovas hjälp utförde jag det ansvarsfulla arbetet i 22 år. Sedan år 1975 har ansvaret för den avdelningen vilat på en kommitté.
I mars 1952 kom det en förtjusande ung syster till Betel. Hon hade varit i heltidstjänsten sedan år 1947. Hennes namn var Brook Thornton. Vi blev kära i varandra och gifte oss i maj 1957. Brook har berikat mitt liv, och vi har varit oerhört lyckliga tillsammans i vårt arbete på Betel.
Fred medför förändringar
År 1969 hade jag en erfarenhet som påverkade mig djupt. Min fru och jag hade privilegiet att få vara med vid Jehovas vittnens internationella konvent ”Fred på jorden” i Tokyo i Japan. Jag måste medge att jag hade blandade känslor inför besöket i Japan. Det var mycket svårt att utplåna minnena från kriget. Trots att jag hade accepterat det bibeln lär, undrade jag ändå hur jag skulle komma att reagera i Japan.
Våra få dagar i det landet blev till något jag aldrig hade kunnat drömma om! Jag upptäckte att jag stod öga mot öga med ett vänligt, ödmjukt och fredsälskande folk som nu, precis som jag, hatade krig. De hade också förändrats sedan år 1945. Jag var djupt gripen.
Jag drabbas av sjukdom
År 1979 fick jag ett slaganfall som gjorde att jag blev delvis blind och fick problem med hjärtat. Sedan, år 1981, blev jag invalidiserad på grund av diskbråck. Även om dessa motgångar har varit svåra att gå igenom, så har de lärt mig att ännu mer inse vikten av att förstå andra människors problem och förhållanden.
Jag kan inte längre göra det jag brukade göra. Jag har en kortare arbetsdag, men jag har fortfarande privilegiet att få tjäna som medlem av kommittén vid avdelningen för tjänsten på fältet. Jag har sett antalet verksamma förkunnare i Förenta staterna växa från omkring 66.000 år 1946 till över 640.000 år 1983. Alla dessa arbetar precis som jag för fred under Guds rike. Till min stora glädje var en av dem som döptes år 1975 min mor. Hon predikar fortfarande, trots att hon är 86 år.
Nu längtar jag efter den dag, som snart är här, då Jehova Gud skall införa sin rättfärdiga nya ordning, där krig, smärta och död aldrig mer kommer att finnas. Bibeln förklarar: ”Det finns nya himlar och en ny jord som vi väntar på enligt hans löfte [Guds eget tillförlitliga ord], och i dessa skall rättfärdighet bo.” (2 Petrus 3:13) Och det är min innerliga önskan att få ha en del i denna ”nya jord” och att för evigt få glömma fasorna i det krig som jag deltog i.
[Karta på sidan 26]
(För formaterad text, se publikationen)
CANADA
ALASKA
ALEUTERNA
Attu
BERINGS HAV
SIBIRIEN
[Bild på sidan 25]
Harley Miller som sergeant i amerikanska marinen år 1945
[Bild på sidan 30]
I Japan blev jag djupt gripen av ett vänligt, ödmjukt och fredsälskande folk