Jag såg krigets meningslöshet
Berättat av en förutvarande amerikansk fältsjukvårdare, Russell Dixon
DET var år 1944 på den filippinska ön Leyte. Vi befann oss ute i den ångande heta djungeln i en rekognosceringspatrull på spaning efter fienden — japanska soldater som gömde sig i träden och i undervegetationen. Jag var en 19-årig fältsjukvårdare och vanligen bland de sista i ledet, redo att rusa fram med bandage och ge hjälp under strid. På något sätt hade jag vid det här tillfället hamnat först i ledet — gick i spetsen. Nerverna var på helspänn, eftersom vi kunde vänta oss försåtminering och bakhåll. Sedan hände plötsligt något otroligt.
En japansk officer hoppade upp några meter framför mig, viftade med ett vitt tygstycke och skrek: ”Skjut inte! Skjut inte! Jag är från Chicago! Jag är från Chicago!” Våra avtryckarfingrar var så spända att en reflexrörelse inte gick att undvika. Soldaten bakom mig avlossade flera skott med sitt gevär — och bommade. Vi andra avhöll oss från att skjuta, eftersom officeren fortsatte att ropa: ”Jag är från Chicago!”
Han drog kvickt fram några foton ur fickan, medan han berättade sin historia på tydlig amerikansk engelska. Jag var förbluffad. Här befann vi oss mitt inne i djungeln, och den här japanske kaptenen visade oss foton på sin hustru och sina barn i Chicago. Det var verkligen sant — han var japansk-amerikan!
”De kommer inte att ge sig”
Det visade sig att han hade rest från Chicago för att besöka sina föräldrar i Japan strax innan Japan förklarade krig. Han inkallades i den japanska armén, och här kämpade han nu i kriget mot Förenta staterna. Vi frågade honom: ”Har du flera med dig?” Han pekade på en som låg gömd i undervegetationen några meter bakom honom. Vi beordrade denne att komma fram omedelbart! Fram kom en ung japansk soldat i ungefär min egen ålder. ”Och var är de övriga?” ”Där bakom oss.” Kaptenen pekade på djungeln bakom sig.
Vi började förhandla med kaptenen. ”Vi skall ta dig till fånga, om du får de övriga av dina män att ge sig åt oss. Om inte, kommer vi att döda dig!” sade vår sergeant. Officerens svar bekräftade vad vi redan visste: ”De kommer inte att ge sig. De kommer att döda oss, om vi försöker få dem att göra det.”
Vi tvingade honom att sända den unge soldaten tillbaka till hans män. Inom en minut eller så hörde vi ett skott. Vi tittade på den japanske officeren, och han sade: ”De har dödat honom.” I mitt innersta kände jag sorg över den unge soldaten. Det var samma känsla som jag hade haft så många gånger förut och som jag skulle uppleva många fler gånger: känslan att krig är så meningslöst.
Medan ett par av våra män förde officeren tillbaka till vårt basläger, fortsatte de övriga av oss framåt på stigen. Som sjukvårdare höll jag mig längst bak i gruppen, så att jag kunde vara beredd att lappa ihop dem av våra män som blev träffade. Efter ytterligare några meter träffade vi på den övriga delen av fiendestyrkan. Under den korta eldstrid som följde blev de alla dödade.
Men vi hade lyckats med någonting nästan unikt — vi hade tillfångatagit en japansk-amerikansk officer — en av de relativt få som togs levande. Men jag kände mig sjuk i hjärtat över det ständiga dödandet.
Ofta frågade jag mig vad jag, son till en provinsialläkare från Oklahoma, egentligen hade där ute i djungeln på en ö att göra. Sanningen är den att om jag hade följt min fars principer, skulle jag inte alls ha befunnit mig där. Jag skulle troligen ha hamnat i fängelse. ”Hur är det möjligt?” kanske du frågar.
När allt var fridfullt
Jag föddes år 1925 som den fjärde av fem söner och växte upp i den fridfulla lantbruksmiljön i sydvästra Förenta staterna i en liten stad som heter Mooreland i Oklahoma. Våra föräldrar var fredsälskande bibelforskare, vilka sedan år 1931 är kända under namnet Jehovas vittnen. De brukade regelbundet ta med oss pojkar till de bibliska mötena, och jag kommer ihåg att jag vid några tillfällen följde med min far från hus till hus med en grammofon och vittnade för våra grannar. Vi tog också del i något som vi kallade informationsmarscher genom de kringliggande städerna och annonserade offentliga bibliska tal. Men jag hade andra intressen i livet.
Jag älskade idrott, i synnerhet basketboll och baseball. Inte så att det var något särskilt med mig, men jag tyckte om dessa idrotter på det sätt som är typiskt för pojkar. Följden blev att jag vid 16 års ålder i likhet med mina bröder slutade att vara tillsammans med vittnena och gå på deras möten. På den tiden uppskattade vi inte andliga värden. Det måste ha varit till stor sorg för mina föräldrar.
Krigets verkligheter
År 1943, när jag var 18 år, inkallades jag till militärtjänst i USA som värnpliktig i USA:s krigsmakt. Eftersom jag hade slutat umgås med vittnena, hade jag ingen stark övertygelse i fråga om kristen neutralitet, och därför undvek jag den konfliktsituation som kunde ha lett till fängelse. Så småningom blev jag placerad vid Fort Bliss i El Paso i Texas, där jag skulle utbildas till fältsjukvårdare. Ännu i denna dag har jag ingen aning om varför de valde den utbildningen för mig. Det kanske hade att göra med att min far var läkare.
Efter sjukvårdsutbildningen sändes jag till Nya Kaledonien, en ö i södra Stilla havet, till en ”reservdepå” för amerikanska soldater. Min första placering i de stridande styrkorna var vid ett förband från New York, 77:e infanteridivisionen på Guam. Denna strategiska ö, ungefär halvvägs mellan Australien och Japan, var ockuperad av japanerna. Vi steg i land där den 21 juli 1944 tillsammans med 3:e marinkårsdivisionen. Vi hamnade omedelbart i strid. Jag fick snabbt min första erfarenhet av verklig strid.
Mitt främsta intryck av Guam var regn, knädjup lera och kaos. Sedan kom min första erfarenhet av att utsättas för tung artillerield och granatkastareld. Först kom mullret från vapnet, och sedan hörde man det kusliga visslandet från granaten på dess väg genom luften. Jag väntade på att få se hur nära varje granat skulle ta mark. Jag måste vara uppriktig — i likhet med de flesta soldater var jag rädd vid många tillfällen. Jag bad till Gud och försökte löjligt nog köpslå mig ut ur denna röra. Om han ville ta mig därifrån, skulle jag tjäna honom! Ja, jag var inte ett dugg bättre än alla andra som i nödens stund ropade på Gud ute i skyttegravarna!
Mest av allt fruktade jag nätterna. Man var tvungen att gräva en 50 till 60 centimeter djup skyddsgrop åt sig, om marken inte var för stenig. Tanken var att man skulle sova där (vilken fåfäng förhoppning!) utan att vara synlig för fienden eller för sina kamrater. Det här var viktigt, eftersom regeln under natten var: ”Om något rör sig, döda det. Fråga sedan.” Jag såg därför till att jag befann mig under marknivå, även om det innebar att jag kunde bli tvungen att sova i regnvatten och lera, vilket jag också ofta fick göra.
Vilka var våra grundläggande instinkter under de här blodiga slagen? Jag kan försäkra dig om att det i de flesta fall inte handlade om ”Gud och fosterlandet”. I likhet med så många andra pojkar såg jag hur liv utsläcktes genom gevärseld, eldkastare, granater från granatkastare och kanoner, självmordsattacker, knivar och bajonetter. Jag blev snart medveten om hur meningslöst allt var. Jag kände mig fångad i en hopplös situation utan någon utväg. Mitt främsta mål var, som för de flesta andra, att överleva.
I det avseendet var vårt synsätt annorlunda i jämförelse med japanernas. De hade blivit grundligt indoktrinerade och betraktade det som en ära att dö för kejsaren och Japan. Det är anledningen till att de kunde sända kamikaze(självmords)plan mot örlogsfartyg och trupptransportfartyg. Och på marken brukade deras självmordssoldater försöka krypa ner i våra skyttegravar med en ryggsäck fastspänd på ryggen och spränga oss och sig själva i bitar. Hur hade inte den härskande eliten med hjälp av sina lögnaktiga religiösa uppfattningar bedragit dem!
Men Guam var bara början. Efter en återhämtningsperiod på Manusön, strax norr om Nya Guinea, sändes vi till vårt nästa slagfält, Leyte i Filippinerna.
”Kommer jag att dö?”
Det var samma historia med strider, sårade och döda. Jag var fullt upptagen med att krypa i leran och försöka lappa ihop dem som var sårade. Det hände många gånger att jag fick lägga mig vid sidan av en kamrat i leran och anlägga ett tryckförband och försöka lappa ihop honom med kompresser, innan jag släpade honom bakåt till en säkrare plats. Jag var ofta tvungen att skära upp ärmen eller byxbenet på honom och snabbt ge honom en injektion med morfinsulfat för att lindra hans smärtor. En del brukade fråga mig: ”Hur illa är det? Kommer jag att dö? Lämna mig inte här!” Ibland fanns det så många att ta hand om att allt jag kunde göra var att försöka lugna dem och tala om för dem att vi skulle komma tillbaka och hämta dem. Sanningen är den att vi i många fall kom tillbaka för sent. De hade dött. Sådan är krigets meningslöshet.
Vårt nästa stridsuppdrag var den lilla ön Ii-shima, strax utanför ön Okinawa, som fortfarande hölls av japanerna. Jag hade en kamrat där, som jag hade varit tillsammans med i flera strider. Han var alltid mycket försiktig och tog inte några onödiga risker och företog sig ingenting dumdristigt på slagfältet. I likhet med oss övriga ville han överleva. En dag, när vi höll på med de avslutande rensningsoperationerna på Ii-shima, låg flera av oss på magen och försökte skydda oss mot fiendens eld. Min kamrat befann sig ett par meter framför mig, när en av våra egna stridsvagnskulsprutor plötsligt vårdslöst svängde alltför långt till höger, avfyrade en skottsalva och dödade honom och tre andra soldater på fläcken.
Vid ett annat tillfälle blev vi beskjutna av våra egna flygplan, och flera av våra män blev dödade. Det var mänskliga misstag som bara ökade meningslösheten.
På samma ö föll Ernie Pyle, en berömd krigskorrespondent, i april 1945 offer för en krypskytts kula. Vid ett tillfälle skrev han ner en tanke som jag kom att instämma i: ”Jag förstår inte hur någon som har överlevt ett krig över huvud taget kan vilja medverka till att skada andra igen.” Sorgligt nog visar verkligheten att det förhåller sig annorlunda. Människans grymhet fortsätter.
Nära att bli träffad av granater
Vår nästa förflyttning skedde över det sund som skilde oss från Okinawa. Japanerna hade grävt ner sig och gömt sig i grottor, vilket gjorde att de även denna gång var svåra att driva ut.
En dag satt jag ovanpå ett stort stenblock på en bergskam och iakttog en strid som ägde rum i en ravin strax framför mig. Plötsligt hörde jag det tydliga ljudet av en japansk lätt granatkastare. Inom några sekunder tog en granat mark några meter framför mig. Det slog mig att det var underligt att granaten föll så nära mig där i utkanten av stridsområdet. Jag visste knappt ordet av, förrän ytterligare en granat hade avfyrats och tog mark strax bakom mig! Det gick plötsligt upp för mig att fienden kanske höll på att skjuta in sig på mig. Jag klättrade snabbt ner och placerade mig bakom stenblocket. Den tredje granaten var en direktträff på det ställe där jag hade suttit! Det här var ett av de många tillfällen då det var nära ögat för mig.
Kampen om Okinawa rasade i omkring tre månader. En historiebok uppger: ”Okinawa var den mest kostnadskrävande operationen i den centrala delen av Stilla havet. Omkring en halv miljon män deltog i striderna; amerikanernas förluster uppgick till 49.000, varav 12.500 döda. Drygt 110.000 japaner dödades på ön.” Minst 122.000 soldater och tusentals civilpersoner fick sätta livet till för en praktiskt taget okänd ö på omkring 2.300 kvadratkilometer!
Efter det fälttåget sändes vi till Filippinerna för en återhämtningsperiod och för att förbereda oss för invasionen av Japan. Vid den här tiden inträffade något som gladde mig efter allt sorgligt jag hade sett. Ersättningsmanskap sändes till vår division, och bland dem fanns ingen mindre än min yngre bror Roger. Han kom dock aldrig att få uppleva en strid. Den 6 augusti 1945 släpptes den första atombomben över den japanska staden Hiroshima. Tre dagar senare släpptes ytterligare en bomb, den här gången över Nagasaki. Det här medförde att kriget fick ett slut.
Ett dödsfall som fick mig att tänka efter
Min bror och jag blev kommenderade att ingå i ockupationsstyrkorna i Sapporo i Japan. En kort tid därefter blev jag hemförlovad från armén, men min bror stannade kvar i Japan ytterligare ett år. Jag reste hem, där min familj väntade på mig.
När jag var tillbaka i Oklahoma, tog jag vid där jag hade slutat och återvände till college, där jag studerade i fyra år för att bli läkare och sedan fortsatte att studera ett år efter examen. Under den här tiden träffade jag en underbar flicka, en studerande från Oklahoma, Nancy Wood. Inom 18 månader var vi gifta. Hon har varit min trogna följeslagerska i 40 år.
Jag hade ännu inte ägnat något ytterligare intresse åt mina föräldrars religion, Jehovas vittnen. Jag var alltför uppslukad av mina egna intressen. Men år 1950 inträffade en tragisk händelse.
Min far, som då var 66 år gammal och fortfarande verksam som provinsialläkare, dog av en hjärtattack. För min mor var det här ett svårt slag. Hans död kom oväntat för oss alla. Vi fem söner hade förlorat vår far och kamrat. Vi var naturligtvis alla närvarande vid det begravningstal som hölls av ett Jehovas vittne från en grannstad. Det talet fick bestående verkningar på oss alla.
Talaren visade med bibelns hjälp att pappa skulle komma tillbaka i uppståndelsen, när jorden hade återställts till ett fridfullt paradisiskt tillstånd. Allt detta väckte till liv i mitt minne sådant som jag hade fått veta många år tidigare. Inom kort började vittnena ett bibelstudium med Nancy och mig. Ju mer jag studerade, desto mer insåg jag vilket eländigt tillstånd världen befinner sig i och hur meningslöst det är med krig — alla dessa liv som går till spillo för att främja politiska härskares själviska ambitioner, vilket dessutom tolereras av prästerskapet i varje nation.
När människorna skall bo i fridshyddor
Jag kom också att inse att de händelser som inträffat sedan år 1914 var en tydlig uppfyllelse av Jesu profetia om ändens tid. Allt som han hade framhållit var nu på väg att inträffa inom en tidrymd av en enda generation. Guds krig vid Harmageddon, ett rättfärdigt krig varigenom jorden befrias från alla ogärningsmän, skall därför snart äga rum och vara inledningen till en återställelse av jorden under Guds rikes regering och dess fridsamma styre. — Uppenbarelseboken 11:18; 21:1—4.
Nancy och jag blev döpta år 1950. I stället för att fortsätta vår collegeutbildning såg vi över våra omständigheter och trädde in i heltidstjänsten år 1956. Under de år som gått har vi predikat i många delar av Förenta staterna i resetjänsten, i vilken jag har tjänat som krets- och områdestillsyningsman. I drygt åtta år var jag också instruktör för Skolan i Rikets tjänst för församlingsäldste och undervisade i Skolan i pionjärtjänst för heltidsförkunnare. De nio senaste åren har vi tjänat vid Jehovas vittnens huvudkontor i Brooklyn i New York.
[Bild på sidan 18]
Tillsammans med min hustru framför Jehovas vittnens huvudkontor där vi arbetar
[Bildkälla på sidan 19]
Foto: U.S. Army