Att övervinna ett våldspräglat liv

MIN kamrat och jag sprang så fort vi kunde, och när vi nådde floden nära min hemstad, dök vi ner i den. När vi kom upp till ytan, började vi simma ursinnigt mot den motsatta stranden.

Höll vi på med någon sorts lek? Inte alls! Det var mer en fråga om liv och död. När jag tittade bakåt, såg jag poliser som riktade sina vapen mot oss. Jag dök under vattenytan för att undkomma kulorna och fortsatte att simma mot den motsatta stranden. Till och med under vattnet kunde jag höra skottlossningen.

När vi väl nått fram till motsatta stranden, visste vi att vi lyckats med vår flykt från fängelset, där vi hade suttit inspärrade för inbrott och bilstölder.

Det här var ett av de många tillfällen då jag var efterlyst eller direkt jagad av polisen på grund av brott jag begått. Fastän jag vid den tiden bara var 17 år hade jag redan samlat på mig ett digert straffregister. Till slut blev min kamrat och jag gripna, och jag dömdes till fängelse, denna gång för en period på två och ett halvt år.

Även i fängelset visade jag ett våldsamt sinnelag. På grund av att jag slogs så ofta med andra intagna gav man mig en vit uniform. Detta gjorde att jag och andra bråkmakare var avvikande från mängden, så att vakterna kunde ägna oss särskild uppmärksamhet.

Ännu våldsammare efter frisläppandet

Jag blev utsläppt från fängelset, men jag hade inte förändrats till det bättre. Jag var faktiskt våldsammare än någonsin. Snart härskade jag över flera olika gator. Vemhelst som ville utmana mig fann snabbt att jag var en villig motståndare.

En gång var det en grupp unga män som irriterade mig. Jag attackerade dem, och innan polisen satte stopp för bråket hade jag skadat flera, trots att jag hade brutit högra handen i ett slagsmål en vecka tidigare.

En annan gång utmanade två vänner och jag en grupp män från en grannstad. Deras ledare gick fram för att möta mig med en järnstång. Jag avväpnade honom, men han slank ur mitt grepp och sprang sin väg. Enda sättet att få honom att fortsätta att slåss var att ge tillbaka järnstången till honom, vilket jag gjorde. Han kom tillbaka, och jag avväpnade honom igen. Den här gången förvissade jag mig om att han inte kom undan innan jag hade gett honom ordentligt med stryk.

För att ha lite ”roligt” ställde jag mig en kväll i ett gathörn i Harlem i New York och erbjöd mig att slåss mot vem som helst. Flera antog min utmaning, och det blev åtskilliga slagsmål. Som ett resultat av detta växte mitt rykte som farlig och våldsam människa. I dessa olika slagsmål blev jag slagen med flaskor, däckjärn och klubbor och blev överfallen med knivar och andra vapen. Men inget av detta kunde få mig bort från min våldsamma livsstil.

Våldet trappas upp

Snart upptäckte jag att det fanns mycket pengar att tjäna på att sälja narkotika. Eftersom jag själv använde narkotika, kände jag väl till de här kretsarna. Snart hade jag folk som sålde droger åt mig, och det gjorde mig ännu våldsammare.

En gång gjorde vi en raid mot en annan narkotikalangare i hopp om att kunna stjäla hans droger. Beväpnade med en pistol och en kniv bröt vi oss in i hans hem och höll tre män och en kvinna som gisslan medan vi letade igenom huset på jakt efter narkotika.

En annan gång bestämde en vän och jag oss för att råna en rik man så att vi skulle få pengar till droger. Beväpnade med hagelgevär och med skidluvor på huvudet höll vi hans hus under bevakning, men han kom aldrig, så vi åkte därifrån. Hade han visat sig, skulle vi utan tvivel ha genomfört vår plan.

Vid bara 20 års ålder fann jag mig alltså vara djupt inblandad i våldsamheter, narkotika och allvarlig brottslighet. Min framtid skulle i bästa fall bli ett liv i fängelse — och jag var mycket olycklig.

Jag funderade ofta på vem som skall bestämma vad som är rätt och vad som är fel. Jag kom till den slutsatsen att det var vemhelst som hade mest makt i samhället. Jag tänkte också att eftersom det var människor som bestämde vad som var rätt och fel, och jag inte hade någon som helst respekt för någon mänsklig myndighet, hade jag lika stor rätt som någon annan att besluta i sådana frågor. Men jag skulle snart finna ett mycket bättre svar.

En mycket bättre väg

Min syster, som hade gift sig med en av mina fängelsekamrater, hade gått med på att studera bibeln med Jehovas vittnen. Hon delade med sig av det som hon fick lära sig från bibeln till alla i vår familj — utom till mig. Min familj sade att jag skulle undvika min syster. Varför? De sade att det var därför att det enda hon pratade om var den där ”knäppa religionen”.

Jag blev nyfiken. Vad kunde hon tänkas säga som gjorde folk så upprörda? Jag ville veta det, men min syster talade inte med mig om det. Varför inte? Hon trodde att jag hade sjunkit alltför djupt för att någonsin lyssna till något som hade med bibeln att göra.

Men en kväll bjöd jag hem mig själv till henne på middag. Jag satt där och åt tillsammans med min syster och hennes man, och jag sade: ”Berätta för mig om den här nya religionen.” Det gjorde de — i sex timmar! Jag tyckte det hela verkade så förnuftigt att jag återvände redan nästa kväll för att höra mer.

Efter detta andra besök var jag övertygad om att jag hade funnit något att leva för, en verklig mening med livet. Jag började omedelbart vara med vid möten i Jehovas vittnens Rikets sal, och jag började också tala med mina vänner om det som jag höll på att lära mig.

Mitt levnadssätt förblev oförändrat under någon tid. Men jag fortsatte att studera och lära mig mer om det som Jehova Gud kräver av oss, och jag såg till att jag inte missade några möten i Rikets sal, den plats där man dryftade bibeln. På detta sätt fick jag den andliga styrka jag behövde för att förändra mitt liv, ett steg i taget.

Det första jag gjorde var att sluta sälja narkotika. Detta förargade några av dem som jag tidigare hade umgåtts med, men jag hade fortfarande rykte om mig att vara våldsam, och därför klarade jag mig undan svårigheter. Mitt nästa steg blev att sluta använda tung narkotika och att uppge min omoraliska livsstil. Det sista som jag fick bukt med var rökningen. På åtta månader gjorde jag sådana framsteg att jag var redo för dop, och år 1970 döptes jag.

Till slut hade jag fått det hela och fulla svaret på min fråga om vem som skall bestämma vad som är rätt och vad som är fel. Svaret är: Jehova, vår livgivare, har den rätten, och han har också rätt att kräva att hans skapelser lever i överensstämmelse härmed.

Jag har ofta tänkt på hur illustrationen i Jesaja 65: 25 passade in på mig i bildlig bemärkelse. I den profetian talas det om den kommande tid då lejonets våldsamma sinnelag kommer att bytas mot ett milt sinnelag till den grad att det kommer att äta halm liksom en oxe. Jag kände att jag på ett liknande sätt hade förändrats från att ha varit en mycket våldsam person till en som har ett fridfullt sinnelag och ett fridsamt sätt att se på livet.

Men mitt dåliga rykte tog tid att arbeta bort. Jag besökte regelbundet människor från hus till hus för att tala med dem om bibeln. Vid en dörr var det en ung man som öppnade, och när han kände igen mig blev han vettskrämd, eftersom han trodde att jag hade kommit för att göra honom illa. Jag förklarade snabbt mitt budskap om frid från bibeln, vilket lämnade honom mållös av häpnad, men mycket lättad.

Kort efter mitt dop gifte jag mig med ett Jehovas vittne. År 1974 bestämde sig min hustru sorgligt nog för att hon inte längre ville göra Guds vilja. Hon gav mig ett ultimatum: antingen gav jag upp min tillbedjan eller också skulle hon lämna mig och ta våra två små barn med sig. Det var den värsta tiden i mitt liv. Men jag kunde inte upphöra med min tillbedjan av Jehova, och jag fortsatte att göra hans vilja.

Ett nytt sätt att leva

Men Jehova belönade mig för min fortsatta trohet mot honom. År 1977 träffade jag ett underbart vittne, och vi gifte oss. Hon hade en son som var fem år. Snart började min hustru och jag i heltidstjänsten, och vi ägnade oss helhjärtat åt att undervisa andra om Gud och hans uppsåt. När vår son växte upp började också han i heltidstjänsten. Nu bistår han med olika ansvarsuppgifter i den lokala församlingen.

Alltsedan dess har min hustru och jag också haft privilegiet att färdas till många olika delar av världen för att utföra byggnadsarbete på frivillig basis. Detta inbegriper att hjälpa till att bygga nya avdelningskontor i olika länder för att understödja Jehovas vittnens världsvida undervisningsarbete.

När vi är hemma är vi upptagna med att undervisa andra i bibeln och med att hjälpa till att bygga nya Rikets salar. Jag tjänar också i en regional byggnadskommitté i södra delen av Förenta staterna. Och min före detta fängelsekamrat — min systers man — och jag tjänar som äldste i samma församling av Jehovas vittnen.

Jag är tacksam mot Jehova för att han har hjälpt mig att få kontroll över mitt liv och gett det en helt ny inriktning. När jag låter honom visa mig vad som är rätt och vad som är fel, blir mitt liv bara bättre och bättre. — Från en av våra läsare.