Energi från det inre av ett berg

”DAGSTUREN som blir ett minne för livet.” Så beskrev resebroschyrerna det besök jag planerade i sydvästra delen av Sydön på Nya Zeeland. Och det stämde. Turen från Manapouri till Doubtful Sound, som gick över vatten och berg, bjöd på unika vyer och imponerande ingenjörsbedrifter. Det var som att beskåda ett världens åttonde underverk — ett vattenkraftverk gömt i det inre av ett berg.

Min resa påminde mig också om Nya Zeelands äldsta invånare, maorierna, och deras gamla legender och språk. Enligt två maoriska berättelser kan ”Manapouri” betyda antingen ”sorgens eller tårarnas sjö” eller ”det sorgsna hjärtats sjö”. För mig var det också namnet på den stad som var min startpunkt denna oförglömliga dag.

En oväntad syn

Medan vår båt i god fart färdades fram på den lugna vattenytan, framträdde imponerande U-formade dalar och mäktiga berg inför våra ögon. Vi hade tur med vädret denna vackra, molnfria dag. Här i trakten kan det komma ända till 7.500 millimeter regn på ett år! Så det var rena paradiset för en fotograf, med träd och yppig vegetation från vattenbrynet och upp på bergssidorna. Ljudet från vår båt var det enda som vittnade om mänskligt intrång i denna trakt på vår 75 minuter långa färd över sjön. Men en färd till vad?

Till en oväntad syn — vid West Arm, vid sjöns bortre ände, mitt i ingenstans, låg ställverket till ett vattenkraftverk. Vad kan ha fått någon att bygga ett kraftverk här, så långt ut i obygden? Bara en unik kombination av geografiska och geologiska förutsättningar kan ha ingett en ingenjör eller lantmätare denna tanke.

Tanken föddes år 1904, då P. J. Hay, som var lantmätare, upptäckte möjligheterna med denna vattensamling. Sjöns yta befinner sig mer än 180 meter över havet, och den är nära 450 meter djup, vilket betyder att bottnen befinner sig cirka 260 meter under havsytan. Det är endast omkring 10 kilometer bergsterräng som skiljer den från havet. Men det skulle dröja ytterligare 60 år innan hans idé kunde förverkligas. Vad var det som fick projektet att komma i gång? En australisk metallindustri som har sin verksamhet på Nya Zeeland behövde el för sitt smältverk i Tiwai Point, nära Invercargill, omkring 160 kilometer härifrån fågelvägen. Men hur skulle man producera elström?

Projektet förverkligas

Planen, som utarbetats av den USA-ägda ingenjörsfirman Bechtel, gick ut på att borra sig djupt in i berget Leaning Peak och bygga en maskinstation rakt under bortersta änden på sjön Manapouri. På det viset skulle vattnet kunna falla ner genom schakten och driva sju turbiner som producerar elektricitet. Elströmmen skulle överföras till det statliga elnätet via ställverket vid sjöstranden. (Se bilden på sidan 17.) Men vart skulle allt vattnet ta vägen? Gruvarbetarna måste gräva en utloppstunnel som hade en diameter på nio meter och sträckte sig cirka 10 kilometer under bergen. Genom den skulle vattnet ledas ut i Deep Cove i Doubtful Sound, en av Nya Zeelands majestätiska fjordar. Enbart den tunneln krävde att 760.000 kubikmeter berg avlägsnades.

Föreställ dig den enorma mängd stenmassa som måste skaffas bort från berget bara för vattenschakten och turbinhallen. Enbart denna hall, som också kallas maskinhallen, är 111 meter lång, 39 meter hög och 18 meter bred. På längden skulle en fotbollsplan rymmas i den. Men först behövde man en tunnel för att nå fram till platsen och gräva ut maskinhallen, där turbinerna och generatorerna skulle placeras. Detta var en unik utmaning i sig.

Denna spiralformade transporttunnel som går ner till maskinhallen är cirka två kilometer lång och har en konstant lutning på 10 procent. När vi körde in i berget med vår turistbuss, blev känslan av att vara på väg in i dess inre så påtaglig.

Då vi slutligen klev ur bussen och ut i turbinhallen, var det som att träda in i en fantasivärld — en enorm science fiction-katedral i hjärtat av ett berg! Men en sak funderade jag över: Hur fick de hela den tunga maskinparken på plats för detta jätteprojekt? De enda sätten att ta sig hit var antingen via havet eller via sjön. Det fanns inga vägar. Man beslöt att det skulle vara lättare att forsla hit det mesta av utrustningen via havet. Då återstod det att ta sig över en bergskedja för att nå platsen för kraftverket. Hur löste man det? Man byggde en väg.

Nya Zeelands brantaste allmänna väg

Arbetet med att bygga vägen som skulle förbinda Deep Cove med West Arm påbörjades 1963 — ”ett av de svåraste vägbyggnadsföretagen i världen”, enligt en källa. Varför var det så? ”Regn, snö, floder av slam och mängder av snårig vegetation förlängde byggtiden från 12 till 24 månader.” Vägen, som är cirka 23 kilometer lång, kom till slut att kosta 2 nyzeeländska dollar per centimeter — en mycket dyr väg! På vissa ställen är lutningen så stor som 20 procent, vilket gjorde den till Nya Zeelands brantaste väg. Likväl fungerade den som transportlänk för att frakta 87.000 ton material från havsnivån, över Wilmotpasset (670 m) och fram till sjön. Ett enda lass vägde 290 ton och krävde en specialtrailer med 140 hjul som drogs av en bulldozer och en väghyvel och sköts på av ytterligare en bulldozer! Men arbetet genomfördes.

Effekterna på miljön

Hur påverkar detta jätteprojekt miljön i området? Eftersom det mesta av kraftstationen befinner sig under jorden, ser man inget av den förutom ställverket och kraftledningarna som går över bergen. I förhållande till de stora vidderna i området ter sig kraftledningsstolparna och ledningarna rätt små. Men det finns en annan fråga att besvara.

Om nu Manapourisjön töms på sitt vatten bakvägen, hur kan man då hålla dess nivå konstant? En grundläggande faktor är den stora årsnederbörden i området. Kommunen Manapouri får i medeltal 1.250 millimeter regn per år, medan kraftstationen vid West Arm får 3.750 millimeter. Man följer också noggranna riktlinjer för att kontrollera vattenståndet i sjön, så att det håller sig så nära den naturliga nivån som möjligt. Eftersom Manapourisjön befinner sig i övre änden av ett vattensystem som omfattar sjön Te Anau och floderna Övre och Nedre Waiau, används fördämningar för att upprätthålla det vattenstånd som behövs för kraftstationen. När det finns mer vatten än vad som behövs för generatorerna, öppnas dammluckorna för att släppa ut överskottet.

Vem får nytta av projektet?

Installationen av Nya Zeelands största vattenkraftverk har varit ett exempel på internationellt samarbete. Turbinerna tillverkades i Skottland, generatorerna i Tyskland och transformatorerna i Italien. Den första generatorn beställdes 1969. I september 1971 var alla sju i gång. Vem får nytta av all elström som produceras? Det mesta går till smältverket i Tiwai Point, och resten går in på Nya Zeelands allmänna nät. Processen vid smältverket är helt beroende av att kraftverket vid Manapouri är i gång och att elförsörjningen är konstant. Ett strömavbrott på mer än två timmar kan leda till ett produktionsstopp på flera månader. Därför samarbetar Manapouris kraftverk och personalen vid smältverket för att säkerställa jämn elproduktion.

Vi följde med bussen över Wilmotpasset och ner till Doubtful Sound. Där såg vi vattnet från Manapouris kraftstation rinna ut i sundets lugna vatten. Sundet, eller fjorden, har på ett märkligt sätt präglats av detta. ”Fjordens yta består av ett lager sötvatten som lagt sig ovanpå det tätare havsvattnet. I fjorden ligger sötvattnet kvar som ett klart avgränsat lager — en flod som sakta flyter fram på detta övertäckta hav.” — Barry Brailsford och Derek Mitchell: Manapouri to Doubtful Sound.

En annan motorbåt tog med oss på en avkopplande tur längs sundet. På ett ställe slog kaptenen ifrån motorerna, och vi lyssnade på den ljuvliga tystnaden i detta jungfruliga paradis. Då och då hördes ett fågelskri eka över vattnet. Vilken kontrast till den våldsamma kraften hos Manapouris vattenkraftverk bara några kilometer bort, dolt i det inre av ett berg. — Från en av våra läsare.

[Diagram/Bilder på sidan 17]

(För formaterad text, se publikationen)

Skiss över kraftstationen

Manapourisjön

Hisschakt

Tilloppsschakt

Intag och galler

Utloppstunnel till Deep Cove

Nödutgång

Stationsbyggnaden

Kraftledningsschakt

Transporttunnel

Transformatorer

Maskinhall

Servicetunnel

[Bilder]

Ställverk

Maskinhall

Manapouris kraftstation

[Bild på sidan 15]

Doubtful Sound, Nya Zeeland

[Bild på sidan 16]

Transporttunneln in i berget och ner i maskinhallen