”Jag var besluten att dö för kejsaren”

1. ”En soldat måste göra lojalitet till sin plikt.

2. En soldat måste göra korrekt uppträdande till sitt levnadssätt.

3. En soldat måste sätta stort värde på militär tapperhet.

4. En soldat måste hysa stor aktning för rättrådighet.

5. En soldat måste leva ett enkelt liv.”

SÅ LÖD de fem artiklarna i en ed som formulerats för att inspirera dem som var nyinkallade i den japanska kejserliga armén. Officerare kom varje dag och beordrade alla värnpliktiga att återge de fem artiklarna med hot om knytnävsslag, om de inte sade rätt. Något som särskilt betonades var den orubbliga lojaliteten mot kejsaren och landet.

Jag blev inkallad år 1938, när Japan befann sig mitt uppe i japansk-kinesiska kriget 1937—1945. I tid och otid ingöt man i oss tanken att kriget var heligt och att alldeles som den ”gudomliga vinden” (kamikaze) hade sopat bort mongolerna, när de angrep Japan under senare delen av 1200-talet, skulle Japans gudar, kami, ge oss seger.

Efter den militära och ”andliga” exercisen gav vi oss ut på slagfältet år 1939. Mina föräldrar gav mig ett tusenstygnsbälte att fästa runt höfterna. Det hade gjorts genom att man låtit tusen olika personer sy ett stygn med röd tråd som en bön om seger och fortsatt framgång för mig i det militära. Jag sade farväl till mitt land och gav mig av till Kina med blandade känslor. ”Det kanske blir det sista jag ser av mitt fädernesland”, tänkte jag. Samtidigt var jag besluten att dö för kejsaren.

Bedrövliga förhållanden i Kina

Under juli 1939, i den fruktansvärda hetta som är karakteristisk för Kinas inland, var vi inbegripna i en rensningsaktion i centrala Kina. Jag marscherade med full mundering och 30 kilos packning på ryggen men hade alltid mitt tusenstygnsbälte på mig. Mot slutet av en dags marsch, efter omkring 40 kilometer, var jag helt utmattad och öm av skavsår på fötterna. Jag petade sönder blåsorna med ett svärd och hällde salicylsyra i dem. De kraftiga smärtförnimmelserna fick mig nästan att gå i luften! Ändå upprepade jag denna självtortyr tills blåsorna hade övergått till förhårdnader och jag inte längre kände någon smärta.

Marscherandet i hettan torkade ut mig ända in på benen. Jag brukade ösa upp brunt vatten från en bäck i en fältflaska, tillsätta klorkalk och sedan släcka törsten. Det jag hade druckit svettades jag genast ut igen så att kläderna blev genomblöta, och jag fick vita saltfläckar på uniformen. Snart kliade det och gjorde ont över hela kroppen. En dag knäppte jag upp uniformen och upptäckte att jag hade löss på kroppen som kröp omkring och lade ägg. Jag klämde ihjäl dem en efter en, men det var omöjligt att hålla stånd mot övermakten. Vi hade löss allesammans. Så när vi kom till ett vattendrag, hoppade vi i och tog oss ett bad. Alla var fulla av svullna röda fläckar efter lusbett. Efter att ha badat sköljde vi våra uniformer i kokande vatten för att döda ohyran.

Längre fram omplacerades jag till divisionshögkvarteret i Shanghai och blev underofficer på lönekontoret. Mitt arbete som kassör bestod i att sköta truppernas räkenskaper och ha hand om kassakistan. En dag såg jag två kinesiska kulier försöka springa i väg med den. Jag varnade dem, siktade med mitt gevär och sköt. De dog båda på fläcken. Längre fram i livet plågade denna händelse mitt samvete i många år.

På väg till Singapore

I slutet av år 1941 blev vi beordrade att med full mundering gå ombord på ett skepp. Ingenting sades om vår destination. När vi kom till Hongkong lastades cyklar, stridsvagnar och artilleripjäser på. Gasmasker och sommaruniformer delades ut, och vi gick till sjöss igen. Några dagar senare fick vi veta: ”Vi skall sätta i gång med högteknologisk krigföring av tidigare okänd omfattning. Se till att nu lämna ett avskedsbrev till era familjer.” Jag skrev en sista hälsning till mina föräldrar och bad dem förlåta mig för att jag inte hade gjort något för att uppfylla min plikt som deras son. Jag skrev att jag skulle offra mitt liv för kejsaren och dö för mitt land.

Tidigt på morgonen den 8 december 1941, samma dag som japanska bombplan angrep Pearl Harbor, gjorde vi ett landstigningsangrepp på Songkhlaprovinsens kust i Thailand, medan det ännu var mörkt.a Havet rasade. En repstege vajade från moderskeppet. Vi var tvungna att klättra ner två tredjedelar av dess längd och sedan hoppa i en landstigningsbåt, som kastades hit och dit som ett löv för vinden. Ändå klarade vi det med våra tunga packningar! Fienden bombade oss, men vårt angrepp lyckades. Vår framryckning genom djungeln till Singapore hade börjat.

Som kassör var min huvuduppgift under manövern att se till att trupperna fick förnödenheter. Vi fick skaffa dessa på de platser där vi var, eftersom vi inte klarade oss med de sändningar vi fick från Japan. Det betydde att kassörerna fick rycka fram med soldaterna vid fronten, leta rätt på livsmedel och lägga beslag på dem så att vi kunde använda dem. Även om jag då inte hade några samvetsbetänkligheter mot att göra så, var det i stort sett liktydigt med massplundring.

Hellre dö än kapitulera

Under en våldsam drabbning vid Alor Setar, nära gränsen mellan Thailand och Malaya, hittade vi en stor lagerbyggnad full med mat. ”Den här fantastiska nyheten måste vidarebefordras till regementskassörens expedition i bakre ledet”, tänkte jag. Jag gav mig av i en bil som vi tagit av britterna, med en av mina mannar som chaufför. Vi fortsatte upprymda vår färd, tills vi efter en kurva såg en hel rad brittiska stridsvagnar. Vi hade kört vilse och stod nu öga mot öga med cirka 200 ostindiska och brittiska soldater! Skulle detta bli vårt ”waterloo”? Om vi inte med våld kunde slå oss fram, skulle vi nesligen bli tillfångatagna. Som japanska soldater var vi beslutna att dö hellre än att leva i vanära som krigsfångar. Jag riktade min pistol mot chaufförens tinning, och han höll sin kniv mot min mage. Jag beordrade honom att köra rätt fram. Vi slank igenom en ridå av kulor. Helskinnade var vi, men fullständigt desorienterade. Vägen vi körde på tog slut, så vi lämnade fordonet och började gå genom djungeln. Med farliga ormar omkring oss och fienden hack i häl kämpade vi i flera dagar för att nå våra trupper. När vi kom fram fann vi att de redan hade skrivit en rapport om att vi hade stupat i strid.

I Kuala Lumpur i Malaya såg vi många brittiska krigsfångar. De stod i bjärt kontrast till de japanska soldaterna, för vilka tanken att bli krigsfånge var vanhedrande och förnedrande. Britterna var ändå jämförelsevis optimistiska och sade att en dag skulle rollerna vara ombytta. Vi brydde oss inte om det de sade, medan vi ryckte fram med ökad styrka.

Erövringen av Singapore

Snart hade vi ön Singapore framför oss. Utmed kusten fanns ett oräkneligt antal minor och taggtrådsstängsel. Genom intensiv beskjutning med våra artilleripjäser mot en udde lyckades vi upprätta ett brohuvud, och vi steg i land.

Singapore är en förhållandevis liten ö, men det var sammanlagt 160.000 soldater som stred på den. Medan vi sakta trängde framåt, snubblade vi över våra kamraters döda kroppar. Britterna fruktade våra nattliga attacker. Japanska självmordspatruller kallade kesshitai (beslutna att dö), var och en bestående av tolv man, attackerade i vågor med svärden dragna. När man uppmanade fler frivilliga att anmäla sig, var det 10 av 10 som steg fram. Vi betraktade det som en ära att dö för kejsaren.

När vi tog oss över Johorsundet från Malackahalvön i februari 1942, fann vi att fienden hade riktat sina kanoner i Changibatterierna, som de skröt så om, åt ett annat håll. De trodde att vi skulle komma från öppna havet. Men när de väl hade riktats mot oss var de verkligen skräckinjagande.

Granater från fiendens batterier gjorde stora hål i vägen som låg framför oss och gjorde det omöjligt för militärfordonen att komma fram. Ett dussin krigsfångar beordrades att ställa sig runt ett hål. En exekutionspluton med kulsprutor siktade på dem och sköt. Nästa dussin fångar fick order om att kasta de döda kropparna i hålet och täcka över dem med jord. Med ytterligare en salva kulspruteeld blev de nästa lager vägfyllning. Proceduren pågick tills vägen var helt återställd. (Det känns nu smärtsamt för mig att påminna mig några av de fruktansvärda illdåd vi begick, men de var en del av den grymma verkligheten i detta ohyggliga krig.) Vid det laget hade mitt samvete blivit ”märkt . . . med ett brännjärn”, så att säga. Det var så förhärdat att åsynen av dessa ohyggligheter inte berörde mina känslor. — 1 Timoteus 4:2.

Den 15 februari 1942 kom en hög brittisk officer med en vit flagga gående mot oss med några av sina mannar. ”Det är general Percival!” ropade en kamrat. ”Vi klarade det!” tänkte jag för mig själv. Överbefälhavaren för de brittiska styrkorna i Malaya hade kapitulerat. Jag har tydliga minnen av denna historiska händelse. Min tillit till de gamla japanska gudarnas makt styrktes.

Efter det att vi hade erövrat Singapore sändes jag till olika platser, bland annat Nya Guinea. Sedan, år 1943, fick jag order att återvända till Japan. Jag var överlycklig över utsikten att få träffa mina föräldrar. Men vårt fartyg måste vänta på grund av fiendens ubåtar. Vid det laget höll krigslyckan på att vända för oss. Jag påminde mig det som de brittiska krigsfångarna i Kuala Lumpur hade sagt till oss. Ja, det höll på att bli ombytta roller.

Jag blir vittne till en tragedi i Hiroshima

När jag till slut kom i land i Japan knäppte jag händerna i en tacksam bön till gudarna och till Buddha. ”Det måste ha varit den beskyddande kraften hos tusenstygnsbältet och de gamla gudarna som höll sin hand över mig”, tänkte jag. När vi skrevs ut beordrade oss den tjänstgörande kommendören att skaffa barn. ”Om ni inte vill ha familj”, sade han, ”är ni opatriotiska.” Jag var besluten att gifta mig för att utföra detta uppdrag. En släkting arrangerade giftermålet åt mig, och jag tog Hatsuko till min hustru i december 1943.

Jag tjänstgjorde som fängelsevakt i utkanten av Hiroshima, när en atombomb ödelade staden den 6 augusti 1945. Någon måste ge sig av och hjälpa dem som befann sig i ruinerna. ”Om några av er är villiga att ge sig av med inställningen kosta vad det kosta vill, så ber jag er att samlas”, vädjade min förman. Trots att min hustru var gravid med vårt första barn, drev mig min militäriskt fostrade läggning att gå. Vi fick huvudbindlar med den uppgående solen i mitten och ordet kesshitai.

Vårt uppdrag bestod i att rädda fångarna i Hiroshimas fängelse. Medan vi var på väg i den riktningen gick vi över floder som var fulla av döda kroppar. Folk som inte stod ut med hettan från bombexplosionen hade hoppat i floderna. När vi kom fram till fängelset gav vi första hjälpen åt fångarna och förde dem med lastbil till ett sjukhus. Jag hade då ingen aning om att Katsuo Miura, ett av de Jehovas vittnen som bevarade sin kristna neutralitet i Japan under kriget, vid det tillfället befann sig i det fängelset på grund av sin religion.

Jag förlorar tron på gudarna

En vecka senare skulle jag avge rapport till ingenjörskårens kassakontor i Hiroshima. Medan jag gick mot bilen som skulle skjutsa mig, sände en skola ut ett specialmeddelande genom sina allmänna högtalare. Det var första gången som kejsar Hirohitos röst hade hörts i radion. Jag stod med rak rygg och lyssnade till hans meddelande. Tårar fyllde mina ögon och rann nerför kinderna. Jag kände det som om jag blev berövad all styrka. Han sade att han skulle få ”uthärda det outhärdliga”. Han skulle få svälja förödmjukelsen och kapitulera för de allierade styrkorna! Det oförlåtliga ordet ”kapitulera” på den gudomlige kejsarens läppar!

Den ”gudomliga” vinden blåste aldrig, och Japan, det ”gudomliga” landet, hade lidit nederlag. Mitt förtroende för kejsaren och landet grusades. Dagarna gick utan mål och utan hopp. Den sanne Guden var tydligen inte bland de gudar jag hade trott på, tänkte jag, så jag knackade på dörren till olika religioner. Men de vädjade alla till själviskhet och var inriktade på helbrägdagörelse och att tjäna pengar. Det slutade med att jag hade min egen lilla tro för mig själv. Jag drog slutsatsen att livets yttersta mål var att visa sina medmänniskor kärlek genom sitt arbete. Eftersom jag var cykelhandlare, försökte jag sälja kvalitetscyklar till bra priser och erbjuda snabb service på ett vänligt sätt när det gällde reparationer. Arbetet ersatte den plats gudarna tidigare hade haft i mitt hjärta.

Jag finner den sanne Guden

I början av år 1959, när jag arbetade i min verkstad, kom ett par och besökte mig och erbjöd tidskrifterna Vakttornet och Vakna! De var Jehovas vittnen, och de kom tillbaka ett par dagar senare för att uppmuntra mig att studera Bibeln. Eftersom jag hela tiden ville veta mer om Gud, tackade jag villigt ja. Jag inbjöd också min hustru att vara med vid studiet varje vecka.

Till sist började jag förstå att jag hade trott på något som egentligen var ihåligt. Jag kunde nu inse hur absurt det var att jag så ivrigt hade offrat mig för någon som inte kunde ge någon frälsning. Psalm 146, vers 3 och 4, rensade bort alla känslor av hängivenhet för kejsaren som fanns kvar i mitt hjärta. Texten lyder: ”Sätt inte er förtröstan till ädlingar, inte heller till jordemänniskans son, som ingen räddning tillhör. Hans ande går ut, han vänder tillbaka till sin jord; på den dagen förgås verkligen hans tankar.” (NW) Den oreserverade lojalitet jag hade gett kejsaren och landet under kriget skulle nu riktas mot den store universelle Suveränen och livets upphovsman, Jehova Gud.

Men det var en sak som tyngde mitt hjärta. Det var den blodskuld jag hade dragit på mig i striderna i Kina — och speciellt i Singapore. Hur kunde en blodbesudlad man som jag tjäna den store universelle Suveränen? Detta dilemma löstes år 1960, när en kretssammankomst hölls i Iwakuni, där vi bodde. Vi gav logi åt missionären Adrian Thompson och hans hustru, Norrine, när han besökte staden för att fungera som ordförande vid sammankomsten. Jag grep tillfället och gav utlopp åt mina innersta farhågor genom att berätta vad jag upplevt i Singapore. ”Jag har dragit på mig mycket blodskuld. Är jag kvalificerad att få Guds godkännande?” frågade jag honom. Som svar sade han bara: ”Du går samma väg som den romerske officeren Kornelius under det första århundradet.” Hans ord undanröjde det sista förbehållet jag hade, och följande dag blev jag döpt tillsammans med min hustru. — Apostlagärningarna 10:1—48.

Glädjen att lojalt tjäna den högste Guden

Vilken glädje det är att kunna tjäna den största personligheten i hela universum, Jehova, som ställer alla de andra gudar som jag hade tjänat i skuggan! Och vilket privilegium det är att kunna delta i en andlig strid som Jesu Kristi soldat! (2 Timoteus 2:3) Jag började visa min lojalitet mot Gud i min familj. Strax efter mitt dop råkade jag höra min far säga till min mor: ”Tomiji kommer inte att falla ner inför buddistaltaret, och inte heller kommer han att hålla minneshögtidligheter vid vår familjegrav längre.” Som du kanske förstår betraktar japanerna det som ett uttryck för kärlek när barnen håller årliga minneshögtidligheter för att hedra sina föräldrar. Min fars ord sporrade mig att dela med mig av sanningen till honom. Jag studerade Bibeln med honom, och han lät döpa sig på hösten 1961, tillsammans med min dotter, Eiko, och min son, Akinobu. Masako, min yngsta dotter, följde deras exempel. Min mor hade sin egen religion och gick inte med på att studera i början, men efter flera år förenade hon sig också med oss i att tjäna Jehova.

År 1975 förenade jag mig med min hustru i heltidstjänsten som pionjär. Sedan dess har jag kunnat tjäna som en Jesu Kristi soldat vid församlingsfronten. När jag känner mig lite trött, påminner jag mig det nit jag hade då jag tjänade kejsaren och landet och tänker: ”Om jag tjänade kejsaren och landet med så stor hängivenhet, hur skulle jag då kunna göra mindre när jag tjänar den store universelle Suveränen?” Då får jag förnyad kraft att fortsätta. (Jesaja 40:29—31) Jag tjänar inte längre någon människa bunden av de fem artiklarna i eden, utan jag tjänar den högste Guden, Jehova, med en från hjärtat kommen hängivenhet som är grundad på exakt kunskap. Han är värd vår helhjärtade lojalitet. — Berättat av Tomiji Hironaka.

[Fotnot]

[Bild på sidan 15]

Tomiji Hironaka under kriget

[Bilder på sidan 16]

Civilförsvarsarbetare bekämpar bränder i slaget om Singapore

General Percivals kapitulation för japanerna

[Bildkälla]

Bettmann Archive

[Bild på sidan 17]

Hiroshima efter atombombsexplosionen år 1945

[Bildkälla]

Foto: USAF

[Bild på sidan 18]

Min hustru och jag med boken som förändrade vårt liv — Bibeln