Människor som kallades ”gudar”
Från ”Vakna!”:s korrespondent i Japan
DE FLESTA nationers styresmän får stor publicitet och är välkända personligheter. Men situationen är något annorlunda när det gäller kejsaren i Japan. Personliga upplysningar om honom sprids inte till allmänheten, och oftast använder man inte ens hans egennamn. För gemene man är han ”Tenno” eller ”Ten no Heika”, vilket betyder ”Hans Majestät” eller ”Kejsaren”. De flesta japaner måste tänka efter ett ögonblick för att minnas hans namn.
Men kejsaren åtnjuter mycket stor respekt, ja rentav vördnad. Det framgår av det faktum att när slottsparken under nyårshelgen öppnas för allmänheten en viss dag, kommer många tusen människor dit för att få se en skymt av kejsaren och hans familj, där de står bakom skottsäkra glasrutor på en balkong.
Stora förändringar har emellertid ägt rum under 1900-talet vad beträffar folkets uppfattning om kejsaren. Många japaner har till och med ifrågasatt kejsarhusets anor och den officiella tidpunkten för nationens grundande, den 11 februari 660 f.v.t. Hur kommer detta sig, och vad visar fakta?
Ökad forskning
Det är svårt att få tag på fakta. Doktor Michiko Y. Aoki förklarar varför: ”Under de tio år som föregick 1945 kunde ingen betydande forskning bedrivas om den japanska civilisationens begynnelse, eftersom de som ägnade ämnet allvarligt studium blev förföljda, både direkt och indirekt. Vid slutet av andra världskriget upphörde emellertid förbudet mot sådana studier, och sedan dess har ingen blivit utsatt för trångsynt fördomsfullhet. Inte desto mindre är de gamla, nationalistiska känslorna så starka hos det japanska folket att de utgör ett hinder för ett objektivt studium av den japanska civilisationens födelse.” Detta skrevs år 1974.
För närvarande bedrivs en hel del forskning, i det att japanska historiker försöker sammanställa en tillförlitlig japansk historia. Arkeologer är ivrigt sysselsatta med utgrävningar av ruiner av gamla byar och slott. Man har också medgett försiktig utgrävning av gravkamrar. Men hur förhåller det sig med skrivna forntida berättelser?
Kojiki (Forntidsskildringar)
Faktum är att det inte finns några verkligt gamla skrivna redogörelser. Den äldsta skrivna källsamlingen av historisk betydelse kallas Kojiki. Den förmodas ha fullbordats på 700-talet (712 v.t.). Det innebär att det finns en lucka på mer än 1.300 år till den påstådda tidpunkten för det japanska kejsardömets grundläggning. Hur blev dessa berättelser bevarade — genom alla dessa århundraden — innan de tecknades ner? Det sägs att professionella berättare som kallas kataribe brukades till att bevara berättelserna i minnet.
Beträffande Kojiki säger en källa att den är en ”sammanställning ur minnet av en gammal kvinnlig kammartjänare och består huvudsakligen av ett sammandrag av myter och släktförteckningar”. En annan skriven redogörelse är Nihon Shoki eller Nihongi. Den är något mer detaljerad än Kojiki och fullbordades cirka åtta år efter denna. Nihon Shoki är skriven på kinesiska, inte japanska.
En närmare granskning av dessa två berättelsesamlingar visar att de är tydligt avsedda att bevisa att kejsarna härstammar från solgudinnan Amaterasu-Omikami. Före 1939 var Nihon Shoki den lärobok som användes i historieundervisningen i Japan.
Hur tillförlitliga är dessa skrivna historieskildringar? Ett exempel kan ge oss en antydan om detta. Den förste kejsaren i Japan har av eftervärlden kallats kejsar Jimmu. Man kan emellertid inte alls med säkerhet säga vad hans egennamn var. Du kan välja och vraka bland följande: Hatsukunishirasu Sumeramikoto, Kami-yamato Ihare Biko Hohodemi, Kanyamato Iware Hiko no Mikoto eller prins Ihare!
Många tvivlar
Litar japanska forskare på att dessa berättelser ger den korrekta tidpunkten för kejsardömets begynnelse? Egentligen inte. Lägg märke till följande uttalande i boken Fifty Years of Light and Dark — The Hirohito Era (Femtio år av ljus och mörker — Hirohitoepoken). Med dessa ord introducerades den nuvarande kejsaren år 1926, efter sin fars, kejsar Taishos, död: ”Hirohito var nu ’Gud och Kejsare’ i den nära 2.600 år gamla nationen, i det att han var den 124:e i släktlinjen efter den från himmelen nedstigne stamfadern, som hette Jimmu. Ehuru forskare hade funnit de äldsta delarna av kejsarättens anor ytterligt osäkra, förväntades inte en enda av de ’älskade undersåtarna’ ifrågasätta Japans nye härskares ’fastslagna’ gudomlighet.”
År 1966 förklarade regeringen officiellt att den 11 februari, det traditionella datumet för nationens grundande, skulle vara allmän helgdag. Detta väckte emellertid blandade känslor hos folket. För någon tid sedan framhölls det i en ledarartikel: ”Det datumet är inte fastslaget som ett historiskt godtagbart datum för grundläggningen.”
Ledaren fortsatte: ”Är våra farhågor ogrundade, farhågorna att regeringens stöd åt ’dagen för nationens grundande’ betyder ett återinförande av Kigensetsu, årsdagen av kejsar Jimmus tronbestigning, en legend som de militära ledarna en gång till fullo utnyttjade för att främja sina syften under förkrigstiden och under själva kriget?”
Som denna ledare antyder, har det förekommit en del kontroverser sedan grundläggningsdagen blev helgdag. Personer som är för och emot detta har samlats på olika platser och uttryckt sina åsikter med hjälp av bärbara högtalare. De flesta människor bryr sig emellertid inte om innebörden i denna dag, de är bara glada över att få vara lediga från arbetet en dag.
Förändrade attityder
De senaste 40 åren har sannerligen medfört stora förändringar! 1941 års utgåva av Japan Photo Almanac var en specialutgåva till minne av kejsardömets 2.600-årsjubileum. Förordet inleddes med följande ord: ”Hans Majestät Kejsarens ett hundra millioner undersåtar har nyligen firat 2.600-årsminnet av kejsardömets grundande; de har framburit lyckönskningar för den kejserliga familjens obrutna regentskap, vilket saknar motstycke i världshistorien, och har ånyo svurit sin härskare obetingad trohet.”
På den tiden var det ingen som ifrågasatte ”dagen för nationens grundande” eller någonting annat som hade med kejsaren att göra. Kejsaren betraktades som en gud, och man visade honom orubblig tro och lydnad. ”Att dö för Tenno Heika (Hans Majestät Kejsaren)” betraktades som en ära av hela nationen. Hur kunde man uppamma ett sådant nit?
Det var en naturlig följd av den konstitution som stadfästes redan år 1889 på inrådan av kejsar Meiji, den nuvarande kejsarens farfar. Kejsar Meiji anses vara den som byggt upp det moderna Japan. Med hjälp av betrodda rådgivare lät han utarbeta en konstitution efter preussisk modell, som bland annat klargjorde att kejsaren skulle vördas. Hans ställning sades vara ”helig och okränkbar”. Hans ord var slutgiltigt, och alla undersåtar skulle lyda honom blint.
Detta lydnadskrav blev ytterligare förstärkt genom att shintoismen gjordes till statsreligion, renad från alla buddistiska drag. Det var genom denna religion som folket fick noggranna instruktioner om att visa kejsaren helhjärtad lydnad.
Bara en människa
Allt detta förändrades emellertid, när andra världskriget slutade med att Japan blev besegrat. Detta var det första japanska nederlaget i hela dess långa historia. Det japanska folket var förbryllat och undrade varför deras kejsare tillät något sådant inträffa.
De segrande länderna beslöt att det skulle vara bättre att låta kejsaren offentligt tillkännage att han inte var en gud, och att en sådan lära var felaktig, än att ställa honom inför rätta som en krigsförbrytare.
Fotografier som tagits vid slutet av kriget visar hur människor fallit på knä framför det kejserliga palatset, och somliga gråter av sorg över att de inte lyckats hjälpa kejsaren att vinna kriget. Lika talande är emellertid bilderna som visar människornas ansiktsuttryck den 1 januari 1946. Den dagen meddelade kejsaren sina undersåtar att tron att han härstammade från gudarna var en missuppfattning. Han var en människa och dödlig liksom de.
Detta blev en chock för nationen. Många blev bittra. Somliga begick självmord. Åter andra vägrar än i denna dag att tro på detta tillkännagivande och fortsätter att betrakta honom som en gud. Men om man frågar personer som är i trettioårsåldern eller yngre, finner man att de aldrig har betraktat kejsaren som något annat än en människa.
Människor söker sanningen
Ja, under en tid som påstås vara 2.600 år betraktades kejsarna i Japan som gudar. Men i vårt tjugonde århundrade har en man, som av många en gång betraktades som en gud, realistiskt medgett att han inte är det.
Trots att många blev upprörda den gången, har resultatet blivit gynnsamt för Japans del. Nu kan japanska forskare, obundna av officiella myter, studera landets historia och försöka ta reda på vad som verkligen har inträffat under de många århundraden som Japan existerat som nation.
Något som kanske är ännu viktigare är att detta att man insett att Gud inte blott och bart är en människa har öppnat vägen för många japaner att börja söka efter den sanne Guden. I åtminstone 93.000 japanska hem studerar familjer och enskilda personer bibeln tillsammans för att lära känna Honom. Glädjande nog har dessa studier i många fall visat sig framgångsrika. Mer än 66.000 japaner har kommit att lära känna Jehova, som inte bara är Japans, utan hela universums Skapare och Suverän. Att tjäna honom skänker dem långt fler välsignelser än de någonsin skulle få genom att tjäna en mänsklig ”gud”.
[Bild på sidan 16]
Bronsstaty av kejsar Jimmu