Hjälp åt vuxna barn till alkoholister

”Om du har vuxit upp i en alkoholistfamilj, måste du reda ut de skeva begrepp och den känslomässiga förvirring som blivit följden av din uppväxt. Det är ofrånkomligt.” — Doktor George W. Vroom.

EN SVÅRT sårad soldat ligger blödande på slagfältet. Hjälp anländer snabbt, och den sårade förs till ett sjukhus. Soldaten har överlevt, men hans problem är långt ifrån över. Hans sår måste behandlas, och de känslomässiga skador som blivit följden av hans traumatiska upplevelser kan ta åratal att läka.

För barnen till en alkoholist kan hemmet vara som ett slagfält, där deras mest grundläggande behov urholkas. Somliga barn utsätts för sexuella övergrepp, andra blir föremål för fysisk misshandel, och många blir känslomässigt utarmade. ”Det är samma slags intensiva skräck som ett barn kan känna när det hör bomberna falla eller kulorna vina runt huset”, säger en ung man, när han tänker tillbaka på sin barndom. Det är inte underligt att många barn till alkoholister uppvisar samma posttraumatiska stressymptom som krigsveteraner!

Det är sant att de flesta barn överlever dessa traumatiska händelser och så småningom flyttar hemifrån. Men de träder in i vuxenlivet med skador som är lika verkliga och svårläkta som en sårad soldats. ”Jag är 60 år nu”, säger Gloria, ”men mitt liv påverkas fortfarande av de traumatiska upplevelser som är förknippade med att växa upp i en familj där en av föräldrarna är alkoholist.”

Vad kan man då göra för att hjälpa sådana personer? ”Dela deras sorg”, rekommenderar Bibeln. (Romarna 12:15, Phillips) För att kunna göra det måste man förstå de känslomässiga sår som i många fall blir följden av att leva i en alkoholistfamilj.

”Jag fick aldrig vara barn”

Ett barn behöver omvårdnad, ömhet och ständig uppmuntran. I en alkoholistfamilj saknas ofta sådan omsorg. I vissa fall är rollerna ombytta, så att barnet förväntas ta hand om föräldern. Albert, till exempel, var familjeförsörjare vid 14 års ålder! En ung flicka vid namn Jan fick sköta det mesta av hushållsarbetet i stället för en alkoholiserad förälder. Hon hade också det huvudsakliga ansvaret för sina småsyskon — och allt detta började när hon inte var mer än sex år gammal!

Barn är inte vuxna, och de kan helt enkelt inte fungera som vuxna. När barnen måste axla föräldrarnas roll, blir dagens brådmogna barn ofta morgondagens otillfredsställda vuxna. (Jämför Efesierna 6:4.) Familjerådgivaren John Bradshaw skriver: ”De växer upp och får vuxna kroppar. De ser ut som vuxna och talar som vuxna, men inom dem finns ett otillfredsställt litet barn som aldrig fick sina behov tillgodosedda.” Sådana personer kan känna det som en viss kristen kvinna, som säger: ”Jag känner fortfarande en avgrundslik smärta inom mig därför att jag inte fick mina mest grundläggande känslomässiga behov tillgodosedda som barn.”

”Det måste vara mitt fel”

Robert var bara 13 år när hans far dog genom en olyckshändelse. ”Jag försökte vara snäll”, säger Robert och sänker blicken. ”Jag vet att jag gjorde sådant som han inte tyckte om, men jag var inte något elakt barn.” Robert hade starka skuldkänslor på grund av sin fars alkoholism, till och med många år efter faderns död. När Robert berättade detta, var han 74 år gammal!

Det är inte ovanligt att barn tar på sig ansvaret för en förälders alkoholism. Genom att självt ta på sig skulden får barnet en känsla av att det har kontroll över situationen. Som Janice uttrycker det: ”Jag tänkte att om jag bara var snällare, så skulle min far inte dricka igen.”

Men sanningen är den att inget barn — och ingen vuxen heller — kan förorsaka, styra eller bota en annan persons drickande. Om du har en förälder som är alkoholist, så är det helt enkelt inte ditt fel — oavsett vad andra kan ha sagt eller låtit antyda. Du kanske rentav behöver rannsaka dig själv för att se om du som vuxen kanske fortfarande känner ett överdrivet ansvar för andras handlingar och uppförande. — Jämför Romarna 14:12; Filipperna 2:12.

”Jag kan inte lita på någon”

Tillit bygger på öppenhet och ärlighet. Alkoholistens värld är uppbyggd kring hemlighetsmakeri och förnekande.

Redan i unga år kände Sara till sin fars alkoholism. Trots detta säger hon: ”Jag fick dåligt samvete bara jag tänkte på ordet alkoholist, eftersom ingen annan i familjen vågade ta det i sin mun.” Susan berättar om en liknande erfarenhet: ”Ingen i familjen talade någonsin om det som pågick, om hur olyckliga de var eller hur arga vi var på [min alkoholiserade styvfar]. Jag tror att jag helt enkelt avskärmade mig från alltsammans.” Den verklighet som förälderns alkoholism utgör blir därför ofta insvept i en väv av förnekanden. ”Jag lärde mig att inte se saker och ting, för jag hade sett nog”, säger Susan.

Barnets tillit bryts också ner genom alkoholistens oberäkneliga beteende. Ena dagen är han glad och skämtsam, och nästa dag är han rasande. ”Jag visste aldrig när stormen skulle bryta ut”, säger Martin, vars mor var alkoholist. Alkoholisten bryter också sina löften, inte på grund av vårdslöshet, utan på grund av sitt drickande. Doktor Claudia Black förklarar: ”Drickandet blir det viktigaste i alkoholistens liv. Allting annat kommer i andra hand.”

”Jag döljer mina känslor”

När ingen bryr sig om barnens känslor, lär de sig att undertrycka dem. De går till skolan med ”ett leende på läpparna och en klump i magen”, sägs det i boken Adult Children—The Secrets of Dysfunctional Families (Vuxna barn — dåligt fungerande familjers hemligheter), och de vågar inte anförtro sig åt någon av rädsla för att avslöja familjens hemlighet. Utåt sett är allting bra, men i deras inre ligger undertryckta känslor och pyr.

När sådana barn når vuxen ålder, kan de vanligtvis inte längre dölja sina känslor bakom en glättig fasad. Om känslorna inte kan uttryckas i ord, kan de resultera i kroppsliga yttringar — magsår, kronisk huvudvärk osv. ”Mina känslor höll bokstavligt talat på att förtära mig”, säger Shirley. ”Jag hade alla fysiska sjukdomar som finns.” Doktor Timmen Cermak förklarar: ”Vuxna barn [till alkoholister] försöker klara av stressen genom att förneka den, men man kan inte lura Moder Natur. . . . En kropp som får gå på högvarv i åratal börjar så småningom brytas ner.”

Det räcker inte att överleva

Vuxna barn till alkoholister är starka; att de har lyckats överleva sina traumatiska barndomsupplevelser vittnar om detta. Men det räcker inte att överleva. Nya familjerelationer måste byggas upp. Känslor av skuld, vrede och låg självaktning kan behöva redas ut. Vuxna barn till alkoholister måste inrikta sina krafter på att ta på sig det som Bibeln kallar ”den nya personligheten”. — Efesierna 4:23, 24; Kolosserna 3:9, 10.

Detta är ingen lätt uppgift. LeRoy, ett vuxet barn till en alkoholist, kämpade hårt för att tillämpa Bibelns principer i sin egen familj i 20 år. ”När jag fick alla de kärleksfulla råd som Sällskapet ger genom Familjeboken och andra publikationer, fattade jag egentligen aldrig innebörden.a Följden blev att jag hade svårt att tillämpa det jag fick lära mig. . . . Jag försökte på ett känslolöst och mekaniskt sätt finna och tillämpa vissa regler, precis som fariséerna.” — Se Matteus 23:23, 24.

För personer som LeRoy kan uppmaningar som ”visa mer kärlek”, ”kommunicera inom familjen” eller ”fostra dina barn” vara svåra att tillämpa. Varför det? De kanske aldrig har upplevt sådana egenskaper eller förmågor — så hur skall de då kunna efterlikna dem? LeRoy sökte hjälp av en terapeut för att förstå vilken inverkan hans fars alkoholism hade haft på honom. Detta banade vägen för andliga framsteg. ”Även om detta har varit en mycket plågsam period av mitt liv, har det också varit en tid av stort andligt framåtskridande”, säger han. ”För första gången i mitt liv känner jag verkligen att jag börjar förstå vad Guds kärlek egentligen innebär.” — 1 Johannes 5:3.

En kristen kvinna vid namn Cheryl fick hjälp av en socialarbetare som hade erfarenhet av frågor som rör alkoholistfamiljer. Hon anförtrodde sig också åt en förstående äldste. ”Det är först sedan jag blivit av med alla ’skelett i garderoben’ som jag känner frid med Jehova och mig själv”, säger hon. ”Jag betraktar nu Jehova som en verklig far (något jag inte kunde göra förut), och jag känner mig inte längre så frustrerad över att jag aldrig fick den kärlek och vägledning av min jordiske far som jag behövde.”

Amy, en vuxen dotter till en alkoholist, fann att det var till stor hjälp för henne att försöka utveckla ”andens frukt”. (Galaterna 5:22, 23) Hon lärde sig också att anförtro sina tankar och känslor åt en förstående äldste. ”Han påminde mig om vilka jag verkligen skulle försöka behaga”, säger Amy, ”nämligen Jehova Gud och Kristus Jesus. Att sträva efter att få deras kärlek och godkännande är aldrig nedbrytande.”

Fullständig bot

Jesus Kristus lovade att alla som är nedtyngda av bördor och kommer till honom skall bli vederkvickta. (Matteus 11:28—30) Bibeln förklarar också att Jehova är ”all trösts Gud, som tröstar oss i all vår vedermöda”. (2 Korintierna 1:3, 4) En kvinna som heter Maureena säger: ”Jag lärde känna Jehova som den som aldrig skulle överge mig, vare sig fysiskt, mentalt eller känslomässigt.”

Vi lever i en tid som Bibeln kallar de yttersta dagarna, en tid då många människor — även inom familjekretsen — skulle vara ”fräcka”, ”kärlekslösa” och ”våldsamma”. (2 Timoteus 3:2, 3, 1981) Men Gud lovar att han snart skall införa en fridfull ny värld, där han skall utplåna alla tårar och all sorg. (Uppenbarelseboken 21:4, 5) Så här säger en kristen som växte upp i ett alkoholisthem: ”Vi hoppas att vi alla lyckas komma in i denna nya värld, där vi kommer att få den fullständiga bot som bara Jehova kan ge.”

ETT AUTENTISKT FALL

”Jag är ett vuxet barn till en alkoholist. Min far blev alkoholiserad när jag var åtta år gammal. När han drack blev han mycket våldsam. Jag minns vilken skräck hela familjen kände. Vid en tid då jag borde ha varit ett lyckligt barn lärde jag mig att dölja mina känslor, behov, önskningar och förhoppningar. Min mor och far var för upptagna med att klara av hans problem för att ha tid med mig. Jag var inte värd deras uppmärksamhet. Jag kom att känna mig värdelös. Vid åtta års ålder hade jag blivit påtvingad en roll som gjorde att jag inte längre kunde vara barn, utan måste bli vuxen genast och axla ansvar i familjen. Mitt liv sattes på undantag.

Min fars uppförande var så skamligt att skammen smittade av sig på mig. Som en kompensation försökte jag göra allting perfekt. Jag gav och gav, försökte köpa mina föräldrars kärlek och kände mig aldrig värd att bli älskad för min egen skull. Mitt liv blev ett spel, ett spel med frusna känslor. Många år senare sade min man och mina barn till mig att jag var som en robot, helt mekanisk. I 30 år hade jag slavat för dem, satt deras känslomässiga behov före mina egna och gett av mig själv åt dem, liksom jag alltid hade gjort åt mina föräldrar. Och detta var tacken! Jag kände mig tillintetgjord.

I min vrede, förvirring och desperation beslöt jag mig för att ta reda på vad det var för fel med mig. När jag talade med andra som hade vuxit upp i ett alkoholisthem, började massor av undertryckta känslor komma upp till ytan, saker som jag tidigare hade förträngt och som hade förorsakat mina ofta förekommande, förlamande depressionsperioder. Det kändes som en befrielse, som en reningsprocess. Vilken lättnad var det inte att få veta att jag inte var ensam, att det fanns andra som hade upplevt samma problem och förstod hur det var att växa upp i ett alkoholisthem!

Jag tog kontakt med en grupp som kallades Adult Children of Alcoholics (Vuxna barn till alkoholister) och började tillämpa en del av deras behandlingsmetoder. Jag läste böcker som hjälpte mig att förändra min skeva inställning till saker och ting. Jag förde dagbok för att komma underfund med andra plågsamma känslor, känslor som hade legat under ytan i åratal. Jag lyssnade på band som gav hjälp till självhjälp. Jag tittade på en TV-debatt som leddes av en man som själv var barn till en alkoholist. Boken Feeling Good (Må bra), utgiven av University of Pennsylvania School of Medicine, hjälpte mig att bygga upp min självaktning och förbättra mitt skeva tänkesätt.

En del av de nya tankemönster som jag fick lära mig blev sedan nyttiga redskap, levnadsregler som hjälpte mig att klara av det dagliga livet och relationerna till människor i min omgivning. Några av dessa nya tankemönster är: Det viktiga är inte vad som har hänt, utan hur vi betraktar eller uppfattar det som har hänt. Vi får inte stänga inne våra känslor, utan måste i stället försöka komma underfund med dem och uttrycka dem på ett konstruktivt sätt eller komma över dem. Ett annat nyttigt råd är: ’Öva dig att tänka rätt.’ Ja, genom trägen övning kan man bygga upp nya tankebanor.

Det viktigaste redskapet av alla är emellertid Guds ord, Bibeln. Från Bibeln och från församlingen av Jehovas vittnen och dess äldste och andra mogna kristna har jag fått andlig hjälp av allra bästa slag och har så småningom lärt mig att i tillbörlig grad älska mig själv. Jag har också lärt mig att jag är en unik person med särpräglade egenskaper, att det inte finns någon enda människa i universum som är precis som jag. Och det viktigaste av allt är att jag nu vet att Jehova älskar mig och att Jesus har dött för mig, liksom för andra.

I dag, ett och ett halvt år senare, är jag ’botad’ till kanske 70 procent. Fullständigt återställd kommer jag inte att bli förrän Jehovas nya rättfärdiga värld har ersatt den nuvarande onda ordningen och dess gud, Satan, djävulen.”

SAMMANFATTNING

I Bibeln sägs det: ”Planerna i en mans hjärta är som ett djupt vatten, men en man med förstånd hämtar ändå upp dem.” (Ordspråksboken 20:5) Det krävs urskillning eller ”förstånd” om man skall lyckas hämta upp de ting som oroar en deprimerad persons hjärta. Det finns stort värde ”i mängden av rådgivare”, om de har urskillningsförmåga. (Ordspråksboken 11:14, NW) Följande ordspråk visar också hur värdefullt det är att få råd och hjälp från andra: ”Järn ger skärpa åt järn, så skärper den ena människan den andra.” (Ordspråksboken 27:17) När personer som känner sig oroliga och bekymrade samtalar med varandra, kan det ske ”ett utbyte av uppmuntran” dem emellan. (Romarna 1:12) Och om vi skall kunna följa Bibelns uppmaning att ”tala tröstande till de nedstämda själarna”, måste vi förstå orsakerna till och omfattningen av den depression som har drabbat dem som vi skall trösta. — 1 Tessalonikerna 5:14.

[Fotnot]

[Infälld text på sidan 8]

Många barn till alkoholister uppvisar samma posttraumatiska stressymptom som krigsveteraner!

[Infälld text på sidan 10]

Alkoholistens värld är uppbyggd kring hemlighetsmakeri och förnekanden

[Infälld text på sidan 10]

De går till skolan med ”ett leende på läpparna och en klump i magen”

[Infälld text på sidan 11]

”Jag betraktar nu Jehova som en verklig far (något jag inte kunde göra förut)”

[Infälld text på sidan 12]

Det viktigaste redskapet av alla är Guds ord, Bibeln

[Bild på sidan 9]

”Mina känslor höll bokstavligt talat på att förtära mig”